Inte många skulle våga säga emot mig om jag påstod att George Jones är världens främste countrysångare. Enligt Frank Sinatra är han rentav den “näst bäste sångaren” överhuvudtaget. Och det är faktiskt där han hör hemma, i sällskap med de riktigt stora rösterna: Hank Williams, Ray Charles, Billie Holiday, Sam Cooke, Aretha Franklin... George Jones sångstil är idag råmodellen för den moderna countryballaden; djup, själfull, allvarlig, med ett unikt ”häng” och en frasering som får den allra banalaste text att röra en lyssnare till tårar.”The Possum”, som han kallas, fyller 77 i år och har varit drogfri sedan en otäck bilolycka för snart tio år sedan. Han har världsrekord i antal listplacerade singlar (166 st) och kan stoltsera med såväl ett eget universitet som egen korv(!).
Så har det nu inte alltid sett ut.
George Jones har haft klippkort till livets baksida. Periodvis så märkt av droger och skulder att hans liv och mentala hälsa vacklade. Han sköt skarpt mot sin bäste vän, anklagades av sina kvinnor för misshandel, kallades ”No Show Jones” för sin vana att inte dyka upp på spelningar och spolade ner pengar i toaletten. Han slogs, ljög och snortade kokain. När hustrun låst in all husets alkohol och gömt bilnycklarna körde han helt enkelt gräsklipparen till närmaste spritbutik. En annan gång fann man honom i baksätet av en Cadillac med en whiskeyflaska i ena handen och ett Hank Williamsporträtt i den andra, pratandes med Kalle Anka-röst. Hans tredje fru, countrysångerskan Tammy Wynette, beskrev honom som en man som ”inte kan tolerera lycka”.
George Glenn Jones föddes den 12 september 1931 i Big Thicket i östra Texas. Fadern George Washington, som var svag för flaskan, kom ofta hem packad mitt i natten och väckte barnen för att tvinga dem att sjunga Roy Acuff-sånger. Lille George sjöng i Baptistkyrkans gospelkör och fick en gitarr på sin elvaårsdag. Snart uppträdde han för småpengar på gatorna. Som sextonåring hade George fått nog av sin fars lynniga beteende och stack hemifrån för gott.
Han fick jobb på en lokal radiostation och hankade sig fram som kompgitarrist på syltor runtom i Texas och Louisiana. Efter två år i marinkåren hamnade han på producenten Pappy Dailys skivbolag Starday. Där fick han sin första hit 1955 med ”Why Baby Why”. Fler hits följde och uppträdanden på legendariska countryarenan Grand Ole Opry. 1962 tog Pappy Daily med honom till det nystartade bolaget United Artists.
I slutet av förra året kom ”She Thinks I Still Care: The Complete United Artists Recordings 1962-1964” på tyska återutgivningsbolaget Bear Family. En box i LP-format som med sina 151 spår på fem cd är ett synnerligen välkommet tillskott till George Jones diskografi.
Här finner vi, bland mycket annat, hans honky tonk-fräcka tolkningar av Western Swing-kungen Bob Wills och hans andra LP med Hank Williams-låtar. Vi kan njuta av de snortajta duetterna med Melba Montgomery och hänföras av fantastiska sånger som ”She thinks i still care”, ”The race is on”, ”Wrong number” eller ”We must have been out of our minds”.
Här finns enstaka tramslåtar också, som ”Root beer”; ett illa dolt försök att rida på succén med den tidigare listettan ”White lightning”. Men det är en anmärkning i marginalen. Trots stänk av gospel, bluegrass, pop och rockabilly är detta till största delen ett hårdpackat dynamitpaket av kompromisslös honky tonk och hjärtekrossande gråta-i-ölen-ballader.
Hoppas nu att inspelningarna på bolagen Starday, Mercury och Musicor snart samlas i boxform också. För även om Bear Familys ambitiösa boxar kostar både skjortan och byxorna är det väl investerade pengar. Den där rösten vill man nämligen bara ha mer av.
Snygg, men kort, video till låten “She thinks I still care”: http://youtube.com/watch?v=j39WbBX9UpQTexten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 30/1 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar