Söker man på nätuppslagsverket susning.nu kan man läsa att ” Pubrock är lite småtrevlig allsångsrock som inte lämnar några större avtryck men fungerar som en trevlig ljudkuliss till öldrickande.” Suck.
Hur många gånger har inte denna flottiga brittiska genre missförståtts, förlöjligats och rentav dödförklarats? Vem har inte hört det användas som skällsord, gärna med tillägg som ”trött”, ”gubbfläsk” eller ”Status Quo”? Idag kan dessutom allt från lokala bartrubadurer till The Streets kallas för pubrock. Begreppsförvirringen är stor.
Med anledning av en nyutgåva av en av pubrockens riktiga milstolpar skulle jag vilja börja från början. Och det börjar faktiskt inte, som man kan tro, i England.
Inspirerade av artister som Ray Charles, Chuck Berry, Bob Dylan och The Band började Jack O´Hara och Austin de Lone uppträda på klubbar i New Yorks folkmusikkokande stadsdel Greenwich Village i slutet av sextiotalet. De träffade Brien Hopkins och Eggs Over Easy var kläckt.
Den forne Animals-basisten och Jimi Hendrix-managern Chas Chandler imponerades av trions charmiga blandning av slapp countryrock och ångande rock’n’roll och erbjöd en skivinspelning i London. Att det blev just London var enbart av ekonomiska skäl.
Bandet bosatte sig i ett hus i stadsdelen Kentish Town och försörjde sig genom att spela på pubar, klubbar och fester. Ryktet om de amerikanska äggen spred sig och den lokala klubben Tally Ho blev stamstället som snart förvandlades från sömnig jazzklubb till ett vilt Eggs Over Easy-party tre kvällar i veckan. Bandet, som nu hade britten John Steel bakom trummorna, lär ha haft en repertoar på över hundra låtar och kunde lika elegant som stilsäkert växla från country till jazz. I publiken satt blivande pubrocklegendarer som Ian Dury, Nick Lowe och Frankie Miller och sög storögt i sig minsta ton.
Det dröjde inte länge innan band som Brinsley Schwarz, Bees Make Honey och Ducks Deluxe ploppade upp som ölindränkta svampar på landets pubar; de flesta direkt inspirerade av amerikanerna.
Studioinspelningarna rullade på men det amerikanska skivbolaget backade ur och bandet fick slokörat återvända till hemlandet. Väl tillbaka i New York signades de snart av bolaget A&M, som betraktade Londoninspelningarna som demos och istället skickade bandet till Tucson, Arizona. Under en månad 1972 spelade Eggs Over Easy där in sitt första och enda album, ”Good’n’Cheap”, med rocklegendaren Link Wray som producent.
Skivans inledande ”Party Party” sätter förvisso fingret på vad det handlar om: ”We´re gonna have a little party / It´s gonna last for a week or two”, men tonen är ändå trotsigt tillbakalutad, avslappnat countryfierad och otvunget svängig.
Nu har det brittiska bolaget Hux Records den goda smaken att återutge detta bortglömda mästerverk. Remastrad och med fyra tidigare outgivna låtar visar ”Good’n’Cheap” att pubrock kan vara allt annat än en ”trevlig ljudkuliss”.
Och även om Eggs Jack O´Hara kanske hade rätt när han 1981 lite bittert konstaterade att ”there was never really any hope for a career”, hoppas jag verkligen att dessa pubrockens urfäder kan hitta några nya lyssnare såhär drygt trettio senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar