Nina Simone

Man närmar sig Nina Simone på egen risk. Hon var hård. Stenhård och kompromisslös.
Härdad i segregationens och den smutsiga rasismens North Carolina blev kampen mot fördomar en livsuppgift hon aldrig släppte. Och hon var beredd att föra kampen med vapen i hand om så krävdes. "The King of Love is dead. I ain't about to be nonviolent, honey!" deklarerar hon i ”Martin Luther King Suite”, inspelad live dagen efter mordet på medborgarrättsaktivisten och vännen Dr King.

Hennes vapen blev ändå rösten. Och vilket mäktigt vapen var inte det! Har man en gång drabbats av Nina Simones uttryckssfulla, känsliga och helt unika stämma så glömmer man den aldrig.

Men hon inledde sin sångkarriär motvilligt, för vad Nina Simone helst av allt ville bli var en klassisk konsertpianist. Hon vägrade låta sig klassificeras som en jazzartist; ”Jazz is a white term to define Black people. My music is Black Classical music”.

Hon rörde sig obehindrat mellan blues, pop, soul, kabaretmusik, jazz och gospel, men kanske var hon först och främst protestsångerska. Budskapet är tydligt i sånger som ”Backlash Blues”, ”Mississippi goddam” eller vad som kom att bli det Svarta Amerikas nationalsång, ”To be young, gifted and black”; Ta ingen skit!

Lyssna på:
"Jazz as Played in an Exclusive Side Street Club" (Simones fantastiska debutalbum, ursprungligen utgiven på Bethlehem 1957; därefter i många olika utgåvor)
"The very best of Nina Simone: Sugar in My Bowl 1967-1972" (RCA 1998)
"Four Women: The Nina Simone Philips Recordings (Verve 2003)

Texten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 29/6 2005.