Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace

"Brothers and sisters in green peace, Green peace is beautiful! And you are beautiful, because you are here tonight! You came here because you are not on a death trip! You believe in life, you believe in peace, and you want them now!"

Det är Irving Stowe som talar, en 55-årig f d advokat och fredsaktivist. Det är den 16 oktober 1970 och de tidstypiskt hoppfulla orden inleder en välgörenhetsspelning för organisationen ”Don’t Make a Wave Committee” på Vancouvers största konsertarena Pacific Coliseum i British Colombia, Kanada. Stowe är en av organisationens grundare och konsertens arrangör.

På scenen ska bl a folkmusiklegendaren och protestsångaren Phil Ochs stå liksom två hyllade nykomlingar: Joni Mitchell, som just håller på att skriva låtar till sitt kommande mästerverk ”Blue” och en 22-årig James Taylor, vars album ”Sweet Baby James” skulle sälja platina under just denna kväll.

Stowe hade egentligen tänkt boka Joan Baez, som inte kunde komma utan istället donerade 1000 dollar och rekommenderade unga Joni Mitchell som ersättare. Mitchell i sin tur tog med nya stjärnskottet James Taylor. Stowe tackade ja utan att veta vem han var (“I actually thought he was a black blues singer”) och bad alla hålla tyst om det; ”If he’s no good, it could ruin the concert”. Nu behövde han inte vara orolig. En tiotusenhövdad publik, som betalat 3$ vardera för biljetterna, jublade när den hemliga gästen annonserades.

Artisterna spelar på toppen av sin förmåga. Till höjdpunkterna hör Joni Mitchell och James Taylors duett i Bob Dylans ”Mr Tambourine Man”, Phil Ochs glödgande ”I Ain’t Marching Anymore” och hjärtsnörpande ”Fire and Rain” samt Mitchells charmiga mix av ”Big Yellow Taxi” och rock’n’roll-klassikern ”Bony Maroni”.

Syftet med spelningen är att samla in pengar för att skicka en båt med elva aktivister till ön Amchitka, utanför Alaskas södra kust för att protestera mot USA:s planerade underjordiska kärnvapensprängningar där. Båten döps till Greenpeace, vilket också blir namnet på den nya organisationen. Konserten drog, efter omkostnader, in 18.000 dollar och kunde skicka iväg Greenpeace på sitt uppdrag. Ett uppdrag som tyvärr misslyckades — provsprängningarna genomfördes trots protesterna — men resulterade i bildandet av världens största organisation för miljöaktivism och opinionsbildning.

Vi kan tacka familjen Stowe för att omvärlden nu äntligen kan ta del av denna historiskt viktiga konsert. Den nu bortgångne Irving Stowe har sparat dessa fantastiska inspelningar under alla år och nu har hans son i samarbete med Greenpeace och artisterna sett till att dubbelcd:n ”Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace” släppts. En musikalisk såväl som humanitär välgärning.

Inspelningarna är skickligt restaurerade och mastrade av Peter J. Moore (känd för att tidigare bl a ha jobbat med The Band och Cowboy Junkies) och med skivan kommer ett 48 sidor tjockt häfte med unika foton och personliga berättelser om hur konserten kom till stånd. Den kan köpas via www.amchitka-concert.com och allt överskott går — naturligtvis — till Greenpeace.

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Ian Gomm and Jeb Loy Nichols - Only Time Will Tell

Relaxa

Ett osannolikt möte kan tyckas, generationer och världsdelar skiljer dem åt. Brittiska Ian Gomm, en gammal rockenrollande pubrockare från legendariska Brinsley Schwarz med en underskattad solokarriär å ena sidan; Jeb Loy Nichols, en sammetsröstad amerikansk soul/americana-singer/songwriter och konstnär i exil i Wales å den andra.

Men resultatet är alldeles lysande. En mjukt gungande samling originallåtar och väl valda covers som landar någonstans mittemellan soul, country och en skönt knarrande hammock. Omslagets två rykande koppar kaffe är en talande innehållsförteckning. Ibland påminner det om Gomms kompis Nick Lowes modernare alster. Bättre kritik är svårt att få. När de dessutom kryddar anrättningen med ett par av mästaren Jim Fords låtar har de genast klippkort till mitt hjärta.

Publiceras även i Borås Tidning.

Chicago Blues: A Living History

Raisin’ Music/Helan-BAM

Tro det eller ej, men vi befinner oss faktiskt långt ifrån dammiga historieböcker, oldiesgottande à la tidningen Mojo och nördig musikarkeologi. Visst är det ett projekt som över två cd-skivor skildrar Chicagobluesens utveckling, men förvänta dig inte någon simpel samling. Det här är, precis som titeln utlovar, levande historia.

Med ett erfaret hårdsvängande husband bjuder två generationer av fina Chicagomusiker på personliga tolkningar av stilens klassiker; från John Lee ”Sonny Boy” Williamsons ”My Little Machine” (1940) till Buddy Guys nittiotalsrökare ”Damn Right, I’ve Got the Blues”. Legendaren Billy Boy Arnold och de yngre genreförvaltarna John Primer, Billy Branch och Lurrie Bell håller en lektion som är mer underhållande än hela min grundskolas samlade historieundervisning.

Swing it, magistrarna!

Publiceras även i Borås Tidning.

Dim Lights, Thick Smoke and Hillbilly Music: Country & Western Hit Parade 1951-1955

(Bear Family/Border)

Femtiotalet var en omvälvande period för countrymusiken. De stora skivbolagen Decca och Columbia beräknade att hela 40-50% av deras skivförsäljning bestod av countryskivor. Plötsligt hade också popvärlden börjat intressera sig för den tidigare så bespottade hillbillymusiken. Startskottet var framgångarna för Patti Page version av den gamla countrydängan ”Tennessee Waltz”. Popstjärnor som Tony Bennett, Perry Como och Dinah Washington fick stora hits med låtar av bl a Hank Williams.

Nu släpper tyska retrobolaget Bear Family fem nya volymer i serien “Dim Lights, Thick Smoke and Hillbilly Music”, med undertiteln “Country & Western Hit Parade 1951-1955” (åren 1945-1950 skildrades på sex cd förra året). De är fyllda med initierade små essäer av författaren Colin Escott och paketerade i fem läckert illustrerade, snyggt formgivna och trådbundna böcker på runt sjuttio sidor vardera. Och i varje volym dessutom en remastrad skiva med 26-31 spår. Tillsammans berättar de countryhistoria så gediget, kunnigt och underhållande att de borde användas som undervisningsmaterial i skolorna.

Alla tidens storheter är förstås med, men även en hel del rariteter och udda spår dyker upp. Eller vad sägs om en tidigare outgiven komplett version av George Jones rökare ”Why Baby Why”, en bortglömd goding som Jess Willards hårdkokta ”Honky Tonk Hardwood Floor” eller Jimmy Murphys fascinerande jämförelse mellan Gud och teknikens utveckling i ettriga ”Electricity”?

På femtiotalet började countryn närma sig den svarta musiken på allvar. Bill Haley var tidigt ute med sin mix av western swing, pop och rhythm’n’blues och vi kan höra exempel i Merrill Moores fräckt svängande ”Red Light” eller den tidigare Texas Playboys-sångaren Tommy Duncans tolkning av Big Mama Thorntons ”Hound Dog”.

Vänner av banjoexcesserna i Burt Reynolds-rullen ”Den sista färden” (”Deliverance”) kan här avnjuta förebilden ”Feudin’ Banjos” av och med Arthur Smith och Don Reno. Smith stämde senare Warner, som påstått sig ha rättigheterna till låten och köpte sig en yacht för pengarna. Själv hade han snott melodin från 1889 års ”Banjo Reel”.

Åttafingrade smilfinken Slim Whitmans ”Indian Love Call” präglades av Hoot Rains innovativa steel guitar-flageoletter (övertoner) och tog sig in på listor i både USA och England. Låten har levt vidare i filmen ”Mars Attacks” från 1996, där de invaderande marsianernas hjärnor smälter när de hör den (!).

Den 1 januari 1953 avled Hank Williams i baksätet på sin Cadillac. Han var trots sin popularitet inte den bäst säljande countryartisten då (det var Eddy Arnold och Red Foley), men talade till framförallt en yngre publik på ett sätt som ingen före honom hade gjort. Hans inflytande — då som nu — kan aldrig överskattas. Efter hans död sköt försäljningssiffrorna i höjden; ”death was the best career move he ever made”, som Escott skriver.

1954 dyker ett annat bekant namn upp i låtlistan: Elvis Presley; en hillbillyslyngel som gjort sig ett visst namn på de lokala scenerna. Ett par år senare skulle allt se annorlunda ut.

Ja, här finns många fascinerade historier att berätta och mängder av fin musik att uppmärksamma, men jag nöjer mig med en enkel sammanfattning: bättre än så här kan inte countrymusikens historia presenteras. Visst, skivorna kostar en slant, men jag har hört att Tomten lär vara extra snäll i år. Och, oss emellan, är inte han något av en hillbilly själv?

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Andi Almqvist - Glimmer

Rootsy

Det börjar med en mardröm (Sleeping pills) och slutar med förlust (Petra moved on). Däremellan får vi bekanta oss med bl a drunkningsdöden, droger och prostituerade i Amsterdam, liftande tyskor med ”Marlene-legs”, svarta skyar, krucifix och ögon rödsprängda av för många vodka shots. Det är ett bedagat romantiskt mörker; lika dekadent som värkande, lika teatraliskt som svidande upplevt. Var gränserna mellan verklighet och fantasi går är lika svårt att veta som när den njutbara drömmen övergår i hotfull mardröm.

Det är som om poeterna Baudelaire och Rimbaud och en absintrusig Strindberg tumlade runt i ett vansinnesjam tillsammans med Nick Cave, Tom Waits och en kvidande zigenarorkester. Helst på nåt uttjänt tivoli i en bortglömd grå öststatsförort.

Pelle Osslers spöklika och monstersvarta, men märkvärdigt suggestiva och masochistiskt vackra gitarrskrän passar naturligtvis Almqvists svärtat melodiska skrönor perfekt. Och Bebe Risenfors, som tidigare spelat med just Tom Waits, bidrar med bl a kontrabas, tuba och dragspel. Det är som om en cirkel sluts.

Det är också Malmösonen Andi Almqvists bästa album hittills.

Keith Miles - Beyond the Headlights

House of Trout/Hemifrån

Jag tror först nästan det är Guy Clarks ”Cold Dog Soup” jag hör. Alla som hört det albumet vet att det är en komplimang som kan få vilken låtskrivare som helst att rodna sönder.

Men, nej, det sitter en annan herre bakom ratten. Och han är nöjd med fyra rullande hjul, full tank och en fungerande bilradio. I gengäld får vi bilburen americana av sådan klass att man undrar om det inte egentligen är Guy Clark som borde bli lite röd om kinderna.

Det finns en mogen självklarhet över Keith Miles andra album, som säger ”det här är mina sånger, mina hjärtebarn: sätt dig ner och lyssna”. Man kan inte annat heller. Med sväng (som i swing!), varm berättande folkton med countrykanter och en produktion som inte stänger ute ens en biltjyv bjuds en resa man hoppas aldrig ska nå sitt mål.

Vi får flapprig kontrabas, gospelkörer, femtiotalsreverb, jazzharmonier och sydstatsromantik. Men framförallt får vi en sångare och låtskrivare som kombinerar text och melodi med sådan finess och känsla att vi måste börja leta efter riktigt stora namn i referensböckerna.

Tidigare publicerad i Lira.

Cracker på Pustervik

WOODY WEST VARDAGSKLUBB FEAT. NY KLUBB!

LIVE: CRACKER (US)

DJ: Johan Kronquist (Uppe) & Klara Grape (Nere)

Pusterviksbaren onsdag 21 oktober kl 21.00

David Lowerys gäng Cracker slog igenom tidigt 90-tal på den amerikanska alternativ rockscenen med hits som "Teen Angst" (#1 på Modern Rock Tracks) och "Low" samt storsäljande succéalbumet "Kerosene Hat".

Crackers poppigt melodiösa roots-rock med ironiskt skruvade texter passade perfekt bredvid Counting Crows, Soul Asylum, och Gin Blossoms för en radiopublik som som växt upp med indie och post-punk men som också älskade klassisk rock som Tom Petty och Neil Young. Lowery var tidigare medlem i eccentriska kultgänget Camper Van Beethoven, ett av de stilbildande amerikanska indiebanden från 80-talet ihop med R.E.M. och Replacements.

Lowerys rastlösa rötter och kompromisslösa attityd har alltid gett Crackers eklektiska roots-rock en hög dos alt-country, punk, psychedelia, blues & folk, vilket älskats av hängivna fans men också gjort bandet svåra att greppa för skivbolag och kritiker.

Så i takt med att responsen uteblev från både kritiker och försäljning hamnade Cracker efter några plattor återigen på independent-scenen under 2000-talet.

Här har de återfunnit både formen, glädjen, kritikerna och publiken. Plattorna "Forever" och "Greenland" fick fina recensioner som talade om en värdig comeback och lekfulla albumen "Countryside" (med countrycovers som Woodyfavoriten "Reasons To Quit") och "Oh Cracker, Where Art Thou" har visat upp bandets kärlek för americana och dess klassiska smart-ass humor.

Den storstilade återkomsten kom dock i år med nya, utmärkta skivan "Sunrise In The Land Of Milk And Honey" som kallats bandets bästa sedan genombrottet och glansdagarna med "Kerosene Hat". Här gästar vänner som punkikonen John Doe (X), sydstats-rockhjälten Patterson Hood (Drive-By Truckers), Mark Linkous (Sparklehorse) och Adam Duritz (Counting Crows), låten "Turn On, Tune In, Drop Out with Me" blev en radio-hit samtidigt som bandets konstnärliga integritet står fast.

Den hyperaktive talangen Lowery har även hunnit medverka på och producera en mängd plattor genom åren, bla vännerna i Sparklehorse (vars klassiker "Sick Of Goodbyes" finns inspelade av bägge banden), Counting Crows och The Magnolia Electric Co, han har återupplivat Camper Van Beethoven (som turnerat med Built To Spill och Modest Mouse) och varit gästredaktör på indieblaskan Magnet Magazine. Puuh! Höstens stora Woodybokning av gamla hjältar som åldrats med värdighet.

www.myspace.com/crackerhatesmyspace

www.crackersoul.com/

Woody West

Evenemanget på Facebook (anmäl gärna om ni kommer)

Cracker på Spotify

Texten är hämtad från Woody West.

Nisse Hellberg - En modern man

Metronome/Warner

Hellbergs fiffiga texter rimmar varmt och humoristiskt om en man som trivs bäst i hemmets härd och som har en kärlek som alltid ”står kvar där du ställt den”. Han poserar med en gul Levin DeLuxe -49 på omslaget. Albumet är inspelat, akustiskt, i Music-A-Matic i Göteborg; en studio känd för sin vintage utrustning. Det svänger av ståbasstompig rockabilly, rock’n’roll-kryddad årgångscountry och gammal hederlig svensk schlager. Lite som musikens motsvarighet till rutiga köksdukar, kokkaffe och raketost. Eller som om Owe Thörnqvist och hela Sun Records-stallet delat fickplunta i folkparken en lördagkväll.

En modern man? Jag vet inte jag. En mycket älskvärd man är han dock.

-Spotify-

Texten publiceras även i Corren och Norrköpings Tidningar.

Tre små recensioner

Richard Hawley - Truelove’s Gutter

Mute/EMI

Gränsen mellan det trovärdiga, blödande romantiska och det patetiskt självömkande är hårfin. Den gamle Pulp-gitarristen Hawley utför en imponerande balansakt och kliver sällan eller aldrig aldrig över på fel sida.

Ända sedan solodebuten 2002 har han velat suga det mest gråtmilda ur Walker Brothers, Roy Orbison och Frank Sinatra och hälla det över vårt cyniska tvåtusental. På ”Cole’s Corner” blev det fullträff; en modern klassiker. Uppföljaren var blekare om än njutbar.

Detta femte album tar honom upp på slisktoppen igen och jag tror banne mig han är onåbar där. Strax nedanför sitter Chris Isaak och vinkar lite avundsjukt. -Spotify-

Monsters of Folk - Monsters of Folk

Rough Trade/Border

De begåvade herrarna Jim James (My Morning Jacket), Mike Mogis & Conor Oberst (Bright Eyes) och den förtrollande M. Ward har slagit sina spretiga musikaliska huvuden ihop. Resultatet är ett stämsångsinlindat album så fräckt och njutbart att Traveling Wilburys nästan får konkurrens om titeln ”världens bästa supergrupp”.

Lågmält, högspänt, rock’n’roll, country och elektroniskt flipprande vävs samman med en häpnadsväckande naturlighet.

En högtidsstund för alla monsterdiggare. -Spotify-

Kris Kristofferson - Closer to the Bone

New West/Playground

På ålderns höst har man rätt att reflektera över sitt liv. Det gör den nu 73-årige countryhjälten i tolv rakryggat personliga och jordnära berättelser om kärlek, förlust, Sinéad O’Connor och livets hårda kalla fakta.

Det är minimalistiska akustiska arrangemang; försiktigt tassande trummor av Jim Keltner och mandolin av nyligen avlidna Steve Bruton. Don Was avskalade produktion bär — som föregångaren ”This Old Road” — släktskap med Rick Rubins arbeten med vännen Johnny Cash. Det passar Kristoffersons karga folksånger perfekt.

Men hur gripande detta än är, i all sin grovtäljda kompromisslöshet, så låter han faktiskt lite trött och knarrig. Som om han hade allt mindre kött på benen.

Texterna tidigare publicerade i Corren.