torsdag, mars 11, 2010

Tindersticks live på Trädgår'n, Göteborg 2010-03-09

Man kan ställa sig enkla frågor som: svänger det? Har det själ?

Brittiska Tindersticks har karvat ut en liten ironibefriad kant i tillvaron i snart sjutton år nu. Där har de doppat sina sargade hjärtan i tungt blodrött vin och spillt ut anrättningen över kavajslagen till tonerna av en orkestrerad undergång.

Frontmannen Stuart Staples och hans sju man starka band blickar på utsatt tid ut över ett relativt glest befolkat Trädgår’n. De utmanar publiken med att inleda med gnissligt jazziga, skevt monotona titelspåret från nya albumet ”Falling Down a Mountain”. Därefter blir det mer klassiskt Tindersticks; böljande soulslickad melankoli och stråksmyckade ballader som vecklar ut sig och faller isär. Rakt framför oss.

Det är som en gammal svartvit mysrysare. Som om vi bevittnar en grånad och bedagad dansorkester på ett ödsligt spökhotell. Pianisten droppar spröda klanger, bandet balanserar mellan porös känslighet och gnagande disharmoni och allt är sådär skört, skönt och sjavigt. Staples mörka vibrato balanserar på gränsen till det falska men så hängivet och — japp — själfullt att det snarare blir en tillgång.

I ”Peanuts” saknas förstås Mary Margaret O’Haras stämma (det är egentligen en duett) men en vackrare sång om jordnötter får man ändå leta efter. Morriconenerviga ”She Rode Me Down” (även den från senaste albumet, som kan visa sig vara det starkaste bandet släppt sedan 1997 års ”Curtains”) frustar på ettrigt akustiskt, rasande rytmiskt — som en vild prärievarg; som en skenande häst i flykt mot solnedgången. Där vaknar också publiken till på allvar (eller är det jag?) och det blir märkbart svårt att stå still.

Det nya materialet står sig förvånansvärt bra i förhållande till de äldre favoriter vi får höra. Men så är det också ett väloljat band, mästare på att höja och sänka intensitet; skapa stämningar. Och det trots en ganska osexig miljö och oblygt klirrande serveringspersonal.

Efter en dryg timme och två extranummer är det slut. Tonerna tynar bort och dör ut. Staples ger oss ett leende och en kort applåd och försvinner snabbt ut och jag hinner tänka: ”det svänger”, ”det har själ” innan jag står ute i kylan igen.

Tidigare publicerat i Borås Tidning

*

Tindersticks senaste album finns på Spotify

2 kommentarer:

antz sa...

fin recension! jag har skrivit lite om Malmö-spelningen:
http://antz.blogg.se/2010/march/tindersticks-i-malmo-100308.html

Christian & the 2120´s sa...

Skönt!, då fick man en vision hur det var iom jag inte hade möjligheten & gå själv.
Följ gärna the 2120´s turneblogg.
MVH
C.