Lennart Persson 1951-2009

Lennart Persson är död.
Sverige har förlorat sin viktigaste musikskribent.
Livet är orättvist.

Läs minnesruna här och här.

Oredigerade tankar om musik

När musik - i bästa fall - är stor kryper sanningen närmare och världen krymper. Det är en märkligt angenäm upplevelse, när musiken fyller kroppen med ett varmt flöde och väcker känslor man trodde var utslitna redan i tonåren.

Det är därför jag fortsätter. I vetskap om att den känslan, den upplevelsen kommer med jämna eller ojämna mellanrum. I takt med att skivhögarna växer.

Jag är en jordnära man och kanske därför attraheras jag av jordnära musik. Min första "idol" var Elvis och redan som snorunge förtrollades jag av "The Man In Black", Johnny Cash; enkel musik uppfylld av genuin hängivenhet och uppenbar kärlek.

Vissa gör narr av oss som upplever musik med hjärtat, magen eller könet istället för hjärnan. Låt dem hållas. Det är en känsla, rent fysisk. Den kan de aldrig förstå.

Mitt hjärta öppnar sig för självömkande country, smetiga ballader, flottig pubrock, melodistinn powerpop, gastkramande sydstatssoul, korkad rock'n'roll, aggressiv punkrock, själarivande gospel, cocktailstinkande rhythm & blues, dansant balkan, rytmisk reggae, läderhudad blues, smekande jazz, gråtmilda singer/songwriters...

Mitt blod pumpar vildsint när jag hör Robert Johnson, Hank Williams, Black Sabbath, Nina Simone, The Band, Paul Westerberg, Big Star, Cornelis Vreeswijk, Ducks Deluxe, Muddy Waters, Al Green, John Lennon, Bob Wills, Mark Mulcahy, Teenage Fanclub, Bob Dylan, George Jones, Wailing Souls, Neil Young, Anna Järvinen, James Carr, The Faces, Damien Jurado, Elvis Presley, Frank Sinatra, John Coltrane, Slayer, Jerry Lee Lewis, Los Lobos, Kinks...

Sån är jag.
Så enkel. Komplicerad. Fysisk.

Musik som förruttnelse - sådan som det finns så gott om - dealar jag inte med. Varför skulle jag? Den är stor (eller rättare: den syns) men jag är större.

Några ihopskrapade recensioner

Willie Nile - House of a Thousand Guitars
Blue Rose/Border

Vill du ha din rock råbarkad och utan krusiduller men ändå med en romantisk blick upp i det blå? Har herrar som Bob Dylan, Bruce Springsteen, Joe Strummer och Paul Westerberg framträdande platser i din skivsamling? Är du okammad och har hjärtat på kavajslaget?
Då är en bekantskap med denne rufsige New York-rocker närmast obligatorisk. Han har harvat på i trettio år nu och förtjänar att uppmärksammas av andra än musiker, skivsamlare och rockjournalister.
Titelspåret är ett drömslott fyllt av hjältar, från Hank till Hendrix, och där kan allt hända; ”You can walk barefoot on broken glass / Cause Mr John Lee Hooker’s gonna kick your ass”. En slängkyss från en modern storstadspoet.
2006 års mästerliga ”Streets of New York” är kanske mitt förstahandsval, men det går naturligtvis bra att börja även här.
Tidigare publicerad i Borås Tidning och, i en något kortare version, i Corren.

Wayne Hancock - Viper of Melody
Bloodshot/Border

Inledningsorden till Wayne »The Train« Hancocks sjätte studioalbum säger det mesta: “I wanna jump the blues and make the hard times swing». Därifrån är det old school honky tonk, western swing, hillbilly boogie och Hank Williams-fasoner hela vägen härifrån tills den sista stolen ställs upp på bardisken i lokalsyltan.
Som vanligt, säger väl vän av ordning. Den som stött på Hancocks retroindränkta country någonstans på vägen sedan debuten «Thunderstorms and Neon Signs» 1995 vet ju nämligen att det här är musik som knappt ens tycks ha förstått att rock’n’roll förändrade en del för sisådär drygt femtio år sedan. I en reklamfilm för ett äldre album påstår han förvisso att han är så modern att han kan tänka sig att använda trummor; «Folks, sometimes drums do fit, you can use drums», men påpekar snabbt att han inte får plats med dem i bilen.
På «Viper of Melody» finns förstås inga trummor. Bara Huckleberry Johnsons rytmiskt flapprande ståbas. Men det är inte så bara det förstås. Det inser man efter bara några sekunder. Johnson hamrar tillsammans med Hancocks akustiska gitarr fram rytmen som ett — ja, just det — godståg och har man inte knäck i öronen eller stenar i skorna är man snart uppe på dansgolvet. Han kallar inte sin musik «Juke Joint Swing» för intet.
Med Izak Zaidmans jazziga elgitarr och, kanske framförallt, Anthony Lockes förtrollande steelspel knyts paketet ihop. Tillsammans utgör de Hancocks trogna turnéband (han har turnerat oavbrutet i femton år) och de tycks inte ha haft några större problem att svänga ihop detta album på en och en halv dag. Så tajta är de.
Materialet, som med ett undantag är skrivet av mannen själv, är så genuint hillbilly det kan bli utan att vara tillkommet 1954. Typ. Och genuint skriver jag, för ingen kan inbilla mig att Hancock inte är på riktigt. Han lever och andas den här musiken.
Budskap har han också, för den som vill lyssna, om allt ifrån faderns resa från jordelivet med «High Rolling Train”, fattigdom, marijuana, välnötta motorvägar och att få sova i hundkojan för att frugan är förbannad. Idel ämnen vi alla kan känna igen oss i.
Denne relativt nygifte ex-marinkårssoldat och ex-alkoholist är förmodligen det närmaste vi kommer en Hank Williams idag. Det är inte så illa det. Och jag vet inte många som kan få de hårda tiderna att svänga bättre.
Tidigare publicerad på Rootsy.

Seth Walker - Leap of Faith
Hyena/Border

Den här hattprydde Austinlufsen har fattat precis vad det handlar om. Att kortaste vägen till sväng är ett öppet sinne. Att har man bara bluesen som stabil grund kan man skapa nästan vilka bedårande musikaliska kreationer som helst. Att Ray Charles är granne med såväl Percy Mayfield som T-Bone Walker och Hank Williams. Att rasismen inte har nåt stöd i musikhistorien heller.
Walker skriver inte bara egna sånger som låter som gamla örhängen utan har också den sällsynt goda smaken att tolka en modern pärla som Nick Lowes ”Lately I’ve Let Things Slide”. Att han dessutom omger sig med begåvade likasinnade som Colin Linden och Delbert McClinton tyder på ett synnerligen mönstergillt omdöme.
Hans egna ord skulle lika gärna kunna gälla mitt förhållande till det här albumet: ”She’s making me dance / and I don’t dance”.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Mexican Institute of Sound - Soy Sauce
Cooking Vinyl/BAM

Jag vet knappt vart jag ska börja. ”Soy Sauce” är ett gytter av ljud; en brokig väv av influenser, rytmer och stilar. Innan skivan är slut har man hunnit bekanta sig med cumbia, rockabilly, ska, electro, balkan, hiphop, cajun, new wave och som grädde på moset en tequilastinkande mariachivariant av ”Bittersweet Symphony” (”Sinfonia agridulce”). Bland annat. Allt dessutom framfört med ett så hutlöst dansant latinogung att Manu Chao får passa sig.
Camilo Lara heter den klurige 32-åringen bakom detta vansinnesprojekt. Han är DJ och producent och sitter till vardags på skivbolaget EMI:s kontor i Mexico City. Han säger själv att han är lika inspirerad av mariachisångaren och dragspelaren Ramón Ayala som The Ramones. Då kan det sluta så här antar jag.
Egentligen är den här klipp-och-klistra-electronican så plottrig att den borde falla sönder. Eller åtminstone vingla till lite. Men den gör inte det. Lara vet hur han ska plocka fragment ur sin stora skivsamling (45,000 album enligt uppgift!) och proffsigt à la australiensiska The Avalanches foga samman bitarna till en trovärdigt svängande helhet.
”Soy Sauce” är ett postmodernt stycke galen och glädjespridande klubbmusik — som gjort för att dansa sig ur krisen till.
Tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.

Madeleine Peyroux - Bare Bones
Rounder/Universal

Född i Athens, Georgia och skolad som sångerska på Paris gator är hon lika bekväm i blues och jazz som franska chansons eller country. Madeleine Peyroux är en udda jazzfågel. Debutalbumet ”Dreamland” fick kritikerna att höja ögonbrynen lite extra och viska om allt ifrån Ella Fitzgerald till Judy Garland.
Fröken Peyroux gör sig ingen större brådska. ”Bare Bones” är fjärde albumet på tretton år. Tidigare har materialet till stor del bestått av jazzpoppigt hammocksköna tolkningar av allt ifrån Hank Williams och Fats Waller till Elliott Smith och Tom Waits. Denna gång har hon bestämt sig för att stå — i princip (hon har låtskrivarhjälp på några spår) — på egna ben. Tyvärr, frestas jag säga. Nog har hon en klassiskt skuren kvalitet i sitt låtskrivande, men utan de handplockade guldklimparna till melodier hon tidigare kunnat stödja sig mot, blir det nu något vingligare.
En torr men varm och inbjudande ljudbild har hon med sig från sina tidigare album, tack vare att hon än en gång använt sig av basisten Larry Klein som producent. Han serverar hennes sordinerade Billie Holiday-vibrato på silverbricka. Det är den sannerligen värd. Vi har här trots allt att göra med en av samtidens allra finaste jazzröster.
Som helhet är ”Bare Bones” en njutbar historia, som kittlar och smeker på Norah Jones-vis, men som aldrig riktigt vill krypa in under huden (på Billie Holiday-vis).
Tidigare publicerad i Lira.

Jonas Otter - What Will the Neighbors Say?
Harpun Records

Med genuint hårdkokt twang inleder Jonas Otter detta sitt andra album. Och så fortsätter det. Nej, det här har ingenting att göra med Ryan Adams, Wilco eller klubbcoola alt.country-kids i tajta jeans. Även om Hr Otter förvisso vann kategorin ”alternativ country” vid Country-SM 2007 så är hans musik inte det. Den följer snarare en honkytonk-tradition som har sina rötter i Nashville, hos Bakersfields Buck Owens och Merle Haggard, i gråta-i-ölen-ballader à la George Jones och möjligen lite i sjuttiotalets countryrock.
Ett gäng flyhänta musiker — framförallt strängbändande Nicke Widén och proffsige Daniel Wigstrands på pedal steel — placerar ledigt Otters låtar i sina rätta sammanhang. Lägg till en gnutta tex-mex, gästsång av Anne-Lie Rydé och lite bilbaksätesex i grytan och du har en nasal dalmas i stetsonhatt som borde vara grannarnas nya älskling.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Joe Cassady and the West End Sound - The 47th Problem
Avenue A Records/Hemifrån

“Everything’s relative now and the gods are on the floor
With needles in their arms and Nietzsche’s knocking at the door
And Charles Darwin and the man in the moon
Are sipping Russian vodka as the sun rises too soon”
Där har ni Joe Cassady sammanfattad i fyra textrader. På nåt märkligt vis tycker jag nämligen de ger en hint om hur hans musik låter också.
Detta andra album är en sjuttiotalsdoftande orgie i poesi, droger, rock’n’roll och en känsla av att vara vilse i tillvaron, men ändå liksom lite New York-dekadent skita i det. Han är en beatnik i fel decennium med smak för countryrock och storstadsfräck outsiderromantik.
Det är som om han vill vara Allen Ginsberg, Paul Westerberg, Waylon Jennings och Keith Richards på en och samma gång. Han lyckas förvånansvärt bra.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Jeffrey Lewis & the Junkyard - ’Em Are I
Rough Trade/Border

Indiefiluren och serietecknaren Jeffrey Lewis debuterade för sju år sedan med ett album som hette ”The last time I did acid I went insane” och senast han hördes av var det med en samling avskalat akustiska tolkningar av det gamla anarkistkollektivet Crass låtar. Han kommer ur New Yorks anti-folkscen och har beskrivits som en korsning av Woody Guthrie och Woody Allen. Själv anar jag släktskap med ett begåvat original som Daniel Johnston.
Här är han förstärkt med fullt band och musiken (jag menar i plural!) närmar sig skruvad alternativrock med popharmonier, någonstans i trakterna av Jonathan Richman. Han sjunger visserligen sina tragikomiska sånger hellre än bra, men med så mycket själ, hjärta och jävlaranamma att man sitter och fånler mest hela tiden.
En brutalt självutlämnande knäppgök som är här för att stanna.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

The Handsome Family - Honey Moon
Loose/Border

“Honey Moon” är Brett & Rennie Sparks present till sig själva för att fira 20-åriga bröllopsdagen. Temat är förstås kärlek.
Bretts domedagsprofetiskt mässande baryton dundrar som vanligt över gistna bergsballader, knarrig gammelcountry, Tin Pan Alley och hillbillyjazz. Om Edgar Allen Poe hade gjort country hade det nog låtit såhär.
Och även om Rennie för en gång skull undvikit den mest bloddrypande och makabra lyriken är det knappast Starletnoveller vi snackar. Hennes bild av romantik skiljer sig något från den gängse; "you can growl at me or hit me with a rock / when you want to say, “I love you” in the dark / and I will bark like a dog in your arms".
Nog är kärleken vacker alltid.
Tidigare publicerad i Corren.

Ferguson - Ferguson
Trombon

Jag måste vara ärlig. Min första reaktion var: ”nej, inte ännu ett sånt där göteborgskt ångestjublande hatt-och-blås-gäng med Morrisseykomplex”, men sedan lyssnade jag igen. Och då hörde jag rockabillyinfluenserna och Katrin Johanssons orgel. Jag hörde de snygga stråkarrangemangen, jag hörde ”Summertime Blues”-flirten i ”Levande och stark” och texternas balanserande mellan naiv introspektion och litterär ambition. Jag menar, bara låttitlarna ”Klagolåt till Harry Martinsson” och ”För mycke rock’n’roll”...
Nog för att det i grund och botten är pop, bara ett par converseklädda danssteg från Den Store Håkan, men just de folkparkscharmigt femtiotalsdoftande arrangemangen gör att det inte bara blir storstadsspinkigt en-stor-stark-smart utan också föräras en hälsosam dos av bränt bryggkaffe och korv med bröd. Det låter helt enkelt ganska svenskt. På ett bra sätt.
Lita aldrig på en artist med bandlogga, brukar det heta, men i det här fallet borgar den åtminstone för en stunds glädjesmittande popeufori med svag doft av brylkräm. Om än inte av den livsomvälvande sorten. Men det kan man inte heller begära av ett albumdebuterande gäng.
Tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.

Chris Isaak - Mr. Lucky
Wicked Game/Reprise/Warner

Den som någonsin charmats av denna femtiotalsromantiske snyggings pomadastinkande försök att väcka upp Roy Orbison från de döda lär inte bli besviken. Trots en upphottad ljudbild — stundtals rentav påminnande om U2 — landar det inte många självömkande krokodiltårar från den nu tjugo år (!) gamla genombrottshiten ”Wicked Game”. Det är ju så här han låter.
Första albumet på sju år bjuder således knappast några överraskningar, men han sjunger fortfarande så klockorna stannar. Det räcker långt.
Tidigare publicerad i Corren och Norrköpings Tidningar.

Booker T. - Potato Hole
Anti-/BAM

Väntar man sig någon ny “Green Onions” så lär man bli besviken. Men den som vill skaka rumpan till lite höftvrickande instrumental soulrock har en högtidsstund att vänta. Booker T Jones patenterade Hammond B3:a står i självklart centrum och för kompet står de yngre entusiasterna i countryrockande Drive-By Truckers. Ett sydstatsgäng som alltmer börjar likna ett modernt Muscle Shoals-husband.
Går man inte igång på det kanske jag kan fresta med gitarristen: Neil Young. Eller underbara låtval som Outkasts ”Hey Ya” och Tom Waits ”Get Behind the Mule”.
Inte något musikaliskt mästerverk, men ett svettigt funkparty. Och vad kan vara fel med det?
Tidigare publicerad i Corren och Norrköpings Tidningar.

*

Jag har bestämt mig för att sluta med betyg. I några tidningar slipper jag betygsätta och jag har upptäckt att jag upplever det som en befrielse. Texterna får nu vara omdöme nog.

*

28 maj släpps nästa nummer av tidskriften Lira. Jag kommer ha ett gäng recensioner av - mestadels - riktigt bra album där. Köp den.

Samma datum spelar mästerlige Elliott Murphy på Pustervik i Göteborg. Vi ses där!

*