Det är en gåta varför inte folk vallfärdar i klungor. Varför inte de stora tidningarna gör heluppslag om hur New York-legendaren anländer till staden (med Intercitytåg för övrigt) och intervjuar korvgubben som sålde honom en ”halv special”. Han borde vara hur stor som helst.
Ikväll är vi kanske sjuttio personer på plats när mannen som vid sin debut 1973 kallades ”the new Dylan” hänger på sin akustiska gitarr och gör sig beredd att golva oss med sina starka, välskrivna, ordmyllrande sånger.
I en och en halv timme håller han en andäktigt lyssnande och ovanligt tyst publik stången med pärlor ur sin långa karriär. ”Sonny”, ”On Elvis Presley’s Birthday”, ”And General Robert E Lee”. Det akustiska formatet lyfter texterna till ytan och påminner oss om vilken lysande lyriker han är; litterär, gatusmart och busigt finurlig.
Han avslutar med att dra ur sladden och be publiken komma närmare. Vi hör honom andas, viska, svälja. Vi möter hans nyfikna blick på nära håll och sugs in i musiken. En intim och gripande avslutning på en hjärtevärmande kväll.
