fredag, augusti 07, 2009

Willy DeVille 1953-2009

Willy DeVille har lämnat oss. Jag spelar mästerliga "Le Chat Bleu" och minns en "cool och stryktålig bakgatskatt som [gled] obehindrat mellan genrer. Allt som har stil och blödande hjärta [gjorde] han till sitt", som jag skrev i min recension av fjolårets utmärkta "Pistola". Han föll med flaggan i topp. Och himlen stod still.

Vila i frid, Hombre.

Läs en av hans sista intervjuer här.


måndag, augusti 03, 2009

En handfull recensioner

Time Life/BAM

Tanya Tucker hade sin första hit som trettonåring 1972. Sedan dess har hennes liv och karriär åkt berg-och-dalbana och kantats av skivbolagsstrul, droger och kärleksaffärer. Hon har spelat allt ifrån snäll countrypop till sydstatsrock och räknades på sjuttiotalet till den sk outlaw-rörelsen.
”My Turn” är ett renodlat coveralbum. Och nu snackar vi hardcore honky tonk. Med stilenlig ljudbild, flitigt nyttjande av steel guitar och fiddle och klassiker av bl a Merle Haggard, Buck Owens, Lefty Frizzell och Hank Williams prickar hon in en hel hög av mina favoriter. Och det i versioner och med en röst som ställer tvivlaren i skamvrån.
Tidigare publicerad i Corren.

Bella Union/BAM

Denna Rhode Island-trio har beskrivits som ett möte mellan Bon Iver och Tom Waits. Inte helt fel, då detta tredje album rör sig mellan just verandaknarrig akustik med falsettsång och skrotupplagsskramligt fyllegapande. Och även om jag i detta fall föredrar de förra tongångarna har även de senare sina kvaliteter.
Ben Knox Millers röst kommer dock bäst till sin rätt när han inte leker gammal whiskeygubbe. Det är också i de lugnare stunderna hans americanadoppade låtskrivarpenna känns som allra vassast. Hör bara inledande ”Charlie Darwin” och ”To Ohio” — två knockouter av lågmäld skönhet.
Även om helhetsintrycket trots allt blir något splittrat är det här väl värt att undersökas av vänner av band som Fleet Foxes eller The Felice Brothers.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

The Minus 5 - Killingsworth
Cooking Vinyl/BAM

The Minus 5 är ett popkollektiv centrerat kring Scott McCaughey; en man som av många betraktas som närmast ett indiehelgon. Han har spelat (eller spelar) med mer eller mindre legendariska artister som Young Fresh Fellows, R.E.M., Robyn Hitchcock och Tuatara och har en oöverskådlig diskografi bakom sig.
”Killingsworth” är åttonde albumet och som vanligt är R.E.M.:s Peter Buck med på minst ett hörn. Denna gång är bandet förstärkt med medlemmar från bl a Decemberists, Richmond Fontaine, M. Wards band och de vackra stämmorna i Shee Bee Gees.
Det handlar om mjuk countryrock med västkustfläktar i poplockarna och gott om såväl akustiska klanger som steel guitars. En paradoxalt ljus och luftig ljudbild i förhållande till de ofta bittra ironiska texterna.
Som en Fernet Branca i solnedgången.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Secretly Canadian/Border

Med en gnällig älska-eller-hata-röst och lika delar tungsinne och melodikänsla har Jason Molina fyllt en imponerande mängd plattor i tretton år nu. Både i eget namn, som Songs: Ohia och sedan några år tillbaks under det rockigare aliaset Magnolia Electric Co.
Det har inte varit helt lätt att hänga med i svängarna, men nedslag i produktionen ger oftare belöning än inte. Senaste alstret är ett tillbakalutat countryrockigt försök att bearbeta vännen och basisten Evan Farrells bortgång i en brand för två år sedan. Vi bjuds ingen upprivande primalterapi, men en varm tröstande hand att krama.
Tidigare publicerad i Corren.

Candye Kane - Superhero
Delta Groove/Helan/BAM

Det trotsigt kaxiga titelspåret dryper av revanschlusta och jävlaranamma. Det är lätt att förstå. Los Angeles Candye Kane är uppvuxen under tuffa white trash-liknande förhållanden. Hon blev mamma redan i tonåren och satsade snart på en ”karriär” som porrskådis, utvikningsbrud och strippa.
Idag har hon kämpat sig igenom en dödlig bukspottscancer. Hon kallar hon sig ”sexpositiv feminist” och har släppt retrofeta bluesplattor i femton år.
Detta nionde album bottnar i 1940- och 50-talens jump blues, r&b och rentav rockabilly vilket tillsammans med en röst skolad hos klassiska bluessångerskor som Ruth Brown, Big Mama Thornton och Etta James räddar henne undan sömnigare bluesfällor. Såväl Willie Dixon som Led Zeppelin får skydda kronjuvelerna när hon motar in ”You Need Love” i en mörk gränd.
Nog är hon något av en superhjälte alltid.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.