måndag, februari 15, 2010

Peder af Ugglas - Peder af Ugglas

Rootsy/Warner

Det här är inte musik att digga. Inte att dansa till, eller festa heller för den delen. Det är musik som öppnar upp landskap. Musik som talar till känslor och stämningar. Musik som inte följer musikens regler. Musik som andas i sin egen takt.

Ry Cooder är en ofrånkomlig referens, så är det bara. Och det är inte svårt att föreställa sig dessa, mestadels instrumentala, melodier som soundtrack till en vacker och lagom långsam film. Men Peder af Ugglas undersköna slidetoner är inte låsta i någon tradition och betalar dessutom tillbaks alla eventuella lån med riklig ränta. Och de står stadigt för sig själva. Eller kanske ligger. Det finns nämligen ett meditativt och avslappnat drag i detta af Ugglas tredje album som tacksamt smittar av sig.

”1987”, med sina fräcka jazzharmonier är en favorit; den akustiska slidegitarren snirklar sig där bluesbusigt runt sin lite mer högstämda släkting pianot och i det mötet — förstärkt av dramatiska pukor och en stilla pumporgel — skapas harmonier bortom klassiska definitioner. Det är beundransvärt och ganska befriande.

Men allt är inte vackert och harmoniskt. Ibland skaver det och svider lite. Ungefär som livet självt. Och precis som i livet svänger det lekfullt till med ett litet självgott leende emellanåt. Inget är självklart. Inget får tas för givet.

Han har skrivit, producerat och arrangerat alla låtar och han spelar också själv alla tio instrument här (bortsett från någon trumma). Frågan är väl bara vad Peder af Ugglas har för liv själv egentligen?

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Inga kommentarer: