28 augusti 1975 klev en brokig skara på fem unga män in i inspelningsstudion Pathway i norra London. Maltafödde australiensaren Paul Balbi (trummor), amerikanerna Mike Spenser (sång, munspel) och Johnny Guitar (gissa instrument) samt engelsmännen Zenon de Fleur (gitarr) och Steve Lewins (bas). Sex timmar och ett okänt antal öl senare var tolv vilt sparkande rockspår inspelade. Fyra av dessa klarade sig till slutmixen och redan i november samma år åkte skivbolagsbossen Ted Carroll runt och sålde The Count Bishops debut-ep ”Speedball” ur bagageluckan på sin Peugeot.
Ep:n — som blev först ut på Carrolls nystartade skivbolagsetikett ”Chiswick Records” — bestod av frustande versioner av gamla rhythm&blues-nummer som ”Route 66” och ”Teenage Letter” och påminde inte så lite om ett ungt Rolling Stones.
Musiken var snabb, rå och otyglad pubrock med devisen: ”It´s rock and roll, and we´re doing it because we like it”. Malcolm McLaren försökte förgäves värva sångaren Mike Spenser till sitt nya projekt Sex Pistols.
När självbetitlade debutalbumet släpptes 1977 var sångaren Spenser utbytt mot råbarkat rosslande australiensaren Dave Tice. Fler skivor och medlemsbyten följde, men när Zenon de Fleur två år senare omkom efter en bilolycka var bandets saga slut.
Nästan.
I september 2006 gjorde bandet en bejublad återförening på Londons 100 Club för att fira både sitt eget och Chiswicks trettioårsjubileum. I samband med detta kom också debutalbumet och uppföljaren ”Cross cuts” (under det förkortade namnet ”The Bishops”) i nyutgåvor på Ace Records. Bägge är värda att lägga vantarna på, men håll framför allt utkik efter cd:n ”Speedball + 11”, där debut-ep:n utökats med hela elva spår.
Tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 2006.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar