Anledningen denna gång heter ”Goodbye Nashville Hello Camden Town: A Pub Rock Anthology” (Castle/Border), en nyutkommen samling som med 49 låtar över två cd försöker sammanfatta vad det egentligen var som hände på de brittiska pubarna där i mitten på sjuttiotalet.
Det var i skarven mellan den klassiska rockens alltmer utslätade arenafasoner och den stundande punkexplosionen som pubrocken stack upp sitt fula fyllesvullna tryne. ”Back to basics” var tanken och vägen gick via amerikansk rotmusik; country, rhythm & blues, western swing, soul, blues och vanlig sketen rock’n’roll. Exiljänkarna i Eggs Over Easy banade väg med sin mjukt svängande countryrock och Nick Lowes lysande Brinsley Schwarz var inte sena att hänga på. Sedan var bollen i rullning.
Musiken var ofta simpel, men varierande i sina uttryck. Vissa band lutade åt ett mjukare västkustsound, andra åt skitigare garagerock. Och så fanns det förstås de som var hårdare än alla andra; Dr Feelgoods taggiga r&b, med Wilko Johnsons patenterade kulsprutegitarr, malde ner det mest hårdnackade motstånd till stoft och tuffa Eddie & The Hot Rods blev den perfekta länken mellan pub- och punkrock.
Att kalla pubrocken för en rörelse vore en överdrift. Det var i stort sett ett Londonfenomen som med några få undantag (Nick Lowe, Ian Dury, Graham Parker, Elvis Costello) bestod av artister som varken lyckades slå sig in på några topplistor eller göra sig ett namn för framtiden. Och många delade nog bandet Meal Tickets erfarenhet av skivbolagsbranschen; ”I like your act, but don´t give up your day job”.
”Goodbye Nashville...” gör ett imponerande och hedervärt, men knappast fläckfritt försök att sammanfatta eran. Jag saknar namn som Ducks Deluxe, Roogalator, Ace, Lew Lewis, Bram Tchaikovsky, Help Yourself, Starry Eyed & Laughing, Rockpile och andra. Så fantastiskt bra är inte riktigt allt heller, men det hör liksom till; pubrock är trots allt ingen tebjudning. Och man får inte glömma att det är musik som egentligen ska upplevas live.
Men, här finns två tidigare outgivna låtar med fantastiske Ernie Graham (bilden) och utöver det tillräckligt med dansant pilsnerrock för att rädda mer än en fredagkväll. För — och det här är viktigt — man får inte ha för höga förväntningar på en pubrocksamling. Det här är nämligen inte, för att citera pubrockfantasten (och rockkritikern och sportjournalisten) Mats Olsson, ”musik som man sitter ner och tänder rökelse till, det är inte ens nåt man tänder en pipa till och absolut ingenting man tar in korna för att få hjälp i musik- och textanalysen, korna har för längesen rymt från lagårn och tokdansar på ängarna så juvrena sprutar”. Pubrock är livsbejakande underhållning för stunden och som sådan oslagbar.
Det ryktas för övrigt att ovan nämnde Olsson jobbar på att sammanställa en ny pubrocksamling (helt rätt person för det jobbet). Förhoppningsvis kan den fylla i luckorna och ge mig ännu en anledning att återkomma i saken.
Tips:
Dvd: Dr Feelgood “Going back home” (EMI 2005)
Texten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 27/6 2007.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar