Opublicerade recensioner 2007

Det har blivit lite av en tradition att jag publicerar de recensioner som av någon anledning aldrig trycktes i tidningen här på bloggen. I år var de, dessbättre, inte så många:

Blackstrap: Steal My Horses and Run
Sally Forth

Jag börjar känna mig som en papegoja, men här är ännu ett svenskt band som låter mer än lovligt inspirerade av The Soundtrack of our lives.
Tajt, mörkt och maffigt är det och det hörs att den stockholmsbaserade jönköpingskvartetten spelat tillsammans i över tio år. Maria Lindéns släpigt väna sång ger en luftig aura runt gitarrmattor och syntslingor och funkar betydligt bättre än leadsångaren Jonathan Wests mer anonyma dito.
Men det stora problemet med Blackstraps korsning av åttiotalsmörker och sextiotalsflum är att den sitter alldeles för snällt i knäna på sina storasyskon.
4/10
Lyssna hellre på: Silverbullit, The Soundtrack Of Our Lives

Deerhunter: Cryptograms
Kranky/Border

Amerikanska Deerhunters deppsykedelia hämtar sin näring ur malande mörkermän som Jesus & Mary Chain och sextiotalets allra fräckaste hallucinogena svampar.
För en postrockare i akut behov av lyckopiller är det här förmodligen rena himmelriket. För oss som har andra behov blir upplevelsen mest som det där irriterande stadiet mellan sömn och vaka.
Lyckligtvis snubblar de över några hållbara melodier mot slutet av albumet. Men då har nog de flesta redan somnat.
3/10

Krantz: Siberia
Amigo

Modigt. Eller vad ska man säga när forne Yukon Ak-medlemmen Richard Krantz solodebuterar med instrumental steelguitar-jazz? Eller, jazz förresten, det här är svårplacerat. Nog för att framför allt Nils Bergs basklarinett och Martin Höpers kontrabas lägger fonden i en modern jazztradition, men ovanpå det målar Krantz sliriga slideslingor som ger associationer till allt från pausmusik till svartvita journalfilmer. Snyggt och originellt. Men när ska man egentligen lyssna på det?
6/10