Bäst just nu

Johnny Jenkins - Ton-Ton Macoute! (1970/2007)

Det började som en inspelning för ett soloalbum av Duane Allman i Muscle Shoals 1968. Han drog dock vidare med fint kontrakt och sina bröder och Johnny Jenkins tog över. Jenkins fyllde på med andra inspelningar och resultatet är ett album med alldeles lagom tillbakalutad fläskfunkig blues. Psykedelian och rocken lurar förvisso i bakgrunden, men lyckas aldrig suga mystiken ur denna voodooångande blues. Ett bortglömt mästerverk.



Jesse Dayton & Brennen Leigh - Holdin' Our Own and Other Country Gold Duets (2007)

Klassiska countryduetter i George Jones/Tammy Wynettes, Loretta Lynn/Conway Twittys, Dolly Parton/Porter Wagoners efterföljd. Det är finare än man vågar hoppas på. Utmärkt band, ljuvlig sång och sammantaget något som faktiskt låter klassiskt med en gång.




Earl Gaines - Lovin' Blues: The Starday-King Years 1967-1973

Här har vi en stackars borglömd bondson från Alabama. Och han sjunger sin deep soul så man gråter. Med bluesen runt knuten.







The Aerovons - Resurrection (2003)

Dessa amerikaner spåddes bli de nya Beatles 1969. Så blev det förstås inte. Men de åkte till Abbey Road och spelade in detta fina album som släpptes först 2003. Med fantastisk popkänsla, en lite sorglig melankolisk ådra (lyssna på den fina singeln "World of You"!) och ett förbannat bra album är de värda mer än en guldstjärna hos powerpopnördarna.




Evan Westerlund - Howlin' at the Moon (2008)

En svensk-amerikan åkte till Nashville och fullföljde en dröm.
Är det något jag har att invända mot så är det en nasal ansträngdhet i rösten som förtar något av albumets i övrigt ganska avslappnade känsla.
Men låt det vara en anmärkning i marginalen. Det här är nämligen sällsynt snyggt, proffsigt och självklart. Självklar, stor och angelägen country. I klass med de stora.

Sisters Wade - S/t (1999)

Någon på Rootsys forum tyckte dessa systrar var minst lika bra som Dixie Chicks och jag kunde förstås inte hålla mig när jag hittade albumet för "ingenting" på ebay. Och visst är det så. Väldigt mycket minst. Fin stämsång, fina låtar, följsamma musikanter. Bättre än Dixie Chicks i mina öron.





George Soule - Take a Ride: The Southern Soul Sound (2006)

Han har hängt i Muscle Shoals och jobbat ihop med soullegendarer som Etta James, Dorothy Moore och Bobby Blue Bland och skrivit en hel hög låtar åt, främst, svarta soulartister. Solodebuten bjuder på självklar sydstatssoul av den sort som inte startar krig, men överlever dem. Visst har han en lite mjäkigt vit röst, men skit samma. Helheten vinner.



Tom Heyman - Deliver Me (2005)

Singer/songwriter som befinner sig väldigt nära Chuck Prophets behagligt eklektiska trakter. Americana med touch av Tom Waits och soul. Inte så pjåkigt.







Margie Joseph - S/t (1973/2007)

Ja, jag vet, "Makes a New Impression" är hennes mästerverk och jag håller med. Men man måste inte stoppa där. Här är t ex tredje albumet och bara omslaget vittnar om en kaxig sexighet. Hon var, röstmässigt, en Aretha Franklin-wannabe, men sämre förebilder kan man ju förstås ha.
Här lite tung sydstats-, lite dansant northern soul och lite dekadent funk. En fin version av Al Greens "Let´s Stay Together" och en dito "I´d Rather Go Blind". God smak. Och synnerligen njutbar.

V/A - The Very Best of Éthiopiques: Hypnotic Grooves from the Legendary Series (2007)

För oss som inte orkar ha koll på Ethiopiques-serien (hur många är de nu? 8?) är det här suveränt. Och så djävla bra. Det här är förmodligen det album jag lyssnat mest på de senaste veckorna. Suggestivt, vackert, varmt, groovy... Lika mycket soul som jazz eller funk. Något eget. Tillbakalutat. Sjukt bra.
En lagom exotisk samling som faktiskt alla seriöst musikintresserade borde ha hemma.

Joe Higgs - Life of Contradiction (1975/2008)

Det här är sensationellt bra! Riktigt soulig och skönt rootsig reggae från 1972.
Joe Higgs turnerade bl a med Bob Marley & The Wailers och det är faktiskt i den klassen detta rör sig. Bästa reggae jag hört på år och dag. Svängig, blodig, nödvändig.





Jim Ford - Point of No Return (2008)

Tro det eller ej, men det här är faktiskt inte en sekund mindre sensation än fjolårets "The Sounds of Our Time". Det är inte heller mindre svinbra. Jim Fords låtar håller absolut världsklass och hans sångröst kan mäta sig med stora. Soulcountry har nog aldrig haft någon större ambassadör. Här är sexton nya anledningar att hylla Jim Ford till skyarna!




Stevie Klasson - Don´t Shoot the Messenger (2007)

Rock'n'roll i rakt nedstigande följd från The Faces, The Rolling Stones, Johnny Thunders, Paul Westerberg, Primal Scream... Vi behöver det här tamejfan.
Att det dessutom är svenskt är bara en bonus.






Lee Ann Womack - There´s More Where That Came From (2005)

Det här är ett album som känns klassiskt redan vid första lyssningen. Med mästerliga låtar, ett fantastiskt följsamt band och en Dolly Partonsk självklarhet i rösten har Womack gjort ett album som nog måste vänja sig vid att bli bedömt vid sidan av de största countryalbumen av sin tid. Så bra är det nämligen.




Walter Clevenger & the Dairy Kings - Love Songs to Myself (1999)

Amerikansk powerpop med melodierna på de rätta ställena. Och det är väl just vad pop handlar om.
Lika mycket Kinks eller Beatles som Nick Lowe. Snyggt.