Tio recensioner

Watermelon Slim - Escape from the Chicken Coop

NorthernBlues/Rootsy

Lyssna på detta:

“Watermelon Slim incarnates the deepest and truest roots of American music. Combine Jimmie Rodgers, the Carter Family & Bob Wills with Blind Lemon, Sonny Boy

Williamson and Wilson Pickett — and you have Slim — a one of a kind pickin’ & singin’ Okie dynamo.”

Det är Jerry Wexler, den legendariske soul-, r&b-, blues-, mm mm-producenten som talar. Det är en man vars ord borde väga tungt.

Ja, inte är det svårt att älska denne gamle lastbilschaffis. Eller, lastbilschaffis förresten, att förringa honom till bara det vore närmast ett hån mot hans imponerande häpnadsväckande liv och äventyr. Han säger själv att ”I've lived a fuller life than most people could in two (...) If my plane went down tomorrow, I'd go out on top".

Bill ”Watermelon Slim” Homans är gammal Vietnamveteran och fredsaktivist och har jobbat som just lastbilschaufför, men också bl a som truckförare, sågverksarbetare, försäljare av vedträn, begravningsentreprenör och — såklart — vattenmelonfarmare. En period försörjde han sig som simpel småtjyv. Han har dessutom hunnit med att skaffa grundexamen i såväl journalism som historia och kan stoltsera med ett medlemskap i Mensa, föreningen för personer med hög IQ.

Musiken har funnits med honom sedan han låg skadad i en sjukhussäng i Vietnam. Där lärde han sig spela, vänsterhänt och upp & ned, på en femtiokronors-gitarr, med en bit av en rostig kaffekopp som plektrum och en zippotändare som slide. Om inte det är blues så vet jag inte vad.

Han släppte en skiva med anti-krigslåtar 1973; det första kända albumet av en vietnamveteran. Flera spår skulle sedemera spelas in av Country Joe McDonald.

2002 var Slim nära att stryka med i en hjärtattack. Han tog då beslutet att sluta frakta kemiskt avfall och istället ägna sig åt sin stora passion på heltid — musiken. Sedan dess har han släppt tre prisbelönta (bland annat har han fått hela sjutton nomineringar till Blues Music Awards på bara fem år) och kritikerhyllade album sprängfyllda med råbarkad och kompromisslös blues i blåställ.

På ”Escape from the Chicken Coop” har han lämnat sina gamla musiker i ”The Workers” hemma och åkt till Nashville för att spela in ett countryalbum tillägnat en av truckercountryns största: Dave Dudley.

Om nu bluesvänner börjar skruva på sig så kan ni lugnt sitta kvar en stund till. För även om Slim här bjuder på såväl honky tonk i Moe Bandy-bekantingen ”Hank Williams, You Wrote My Life” som countrynestorn Roy Acuffs gamla nykterhetsivrande ”Wreck On the Highway” har han inte tagit många steg ifrån bluesen. Genom albumets alla artonhjulingar, vägkrogar, steel guitars, kvidande fioler och ”hard drivin’, hard drinkin’” sons of guns simmar Slims deltavassa sluga slidegitarr som en hal kattfisk. Som för att påminna oss om att blues och country egentligen bara är två sidor av samma mynt.

Det görs inte bara med sällsynt skarpa och trovärdiga betraktelser från vägarna av en man som vet hur det går till, utan också med en frisk portion humor. En världsvan rå humor som gäckar och leker med oss, med traditioner och genreattiraljer. Det kan handla om den enkle mannens behov, som i stompiga ”Skinny Women and Fat Cigars” eller frustration och avundsjuka inför kollegornas snabbare, renare, stiligare bilar; ”It’s never too hard to be humble / But I’m doin’ the best that I can”.

Slim har en röst mättad av år och erfarenhet; en röst man stannar upp inför, som man lyssnar till för att det känns som om man liksom bara måste. Det är som vore den uppgrävd ur Oklahomajorden. Jag skulle kunna nämna en viss likhet med en annan gammal bluesräv som Carlos Guitarlos, men det säger jag i så fall mest för att fler ska upptäcka denne fantastiske bluesman (leta genast reda på hans magnifika ”Straight from the Heart” från 2003!).

Höjdpunkter här skulle kunna vara kärvt rockiga ”Should Have Done More” eller traditionellt steelfina ”The Way I Am”, men det är trots allt en smaksak och sant ungefär bara tills nästa spår tar vid. Så starkt är låtmaterialet. Rakt igenom.

Producenten Miles Wilkinson (Guy Clark m fl) har en gedigen historia i americanakretsar och de närmast organiskt följsamma musikerna är svårt att ha några invändningar mot, i synnerhet som man kan räkna in namn som Stuart Duncan, Paul Franklin, Kenny Malone, Gary Nicholson och Darrell Scott. Bara för att nämna några. Musikaliteten är gnistrande vare sig du vill kalla det blues, country eller bara hederligt bonnasväng.

Ska du bara köpa ett truckeralbum i år så...

Tidigare publicerad på Rootsy.

Souvenirs: Little Gems of Pop

Wall of Noise/Sound Asleep Records

Man kan tvista om vad som är powerpop. Man kan påstå att urfäderna heter saker som The Byrds, The Who och Badfinger eller The Beatles, Beach Boys, Raspberries och Big Star. Man kan hävda att det krävs klistriga refränger, klingande Rickenbackergitarrer, ”jingle-jangle” och orgier av stämsång. Man kan diskutera om Teenage Fanclub är mer powerpop än Fountains of Wayne eller om Tom Petty hör hemma i genren över huvud taget.

Men det ska vi inte ägna oss åt nu.

Låt oss helt enkelt kalla det här pop.

Två hängivna skivsamlare från Vara har gjort urvalet till denna fantastiska samling med rariteter ur den obskyra popdjungeln. Och för oss som inte hänger på ebay och bjuder byxorna av oss på sällsynta singlar är det bara att tacka och ta emot. Musiken, som är inspelad mellan 1975 och 1995, bjuder på gott om influenser från allt mitt namndroppande ovan. Och mer därtill.

Vi snackar artister och band som de flesta vanliga dödliga aldrig hört talas om. Men låt nu inte det avskräcka er. Lyssna istället på Hectors Beatlespassning ”Hurt So Bad”, Roky Ericksons kompgrupp The Explosives femtiotalsdoftande ”A Girl Like You”, The Decoys gullrufsiga ”Not the Tremblin’ Kind” eller Kanadastoltheterna Pointed Sticks Buzzcocksfräcka ”All My Clocks Stopped” och betänk sedan att albumet innehåller 17 klingande poppärlor till som du behöver. Minst lika mycket.

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Shiner Twins - Southern Belles

Stagger Lee/Hemifrån

Man skulle kunna tro att det här gänget är uppväxta i nån sydstatshåla i USA. Här får vi nämligen bekanta oss med så många grenar av det stora americanaträdet att man undrar om det finns några kvar. Vi snackar New Orleans-funk, boogierock, gospel, rhythm & blues, deep soul, tågcountry, singer/songwriter-ballader och hederlig gammal rockenroll. Och säkert lite till.

Men nu härstammar den här rootsrykande kvartetten från Nederländerna. Minsann. Vi snackar EU-americana av högsta klass. Bandet har inte bara två fina sångare, gitarrister och låtskrivare i Jack Hustinx & Richard van Bergen utan också en rytmsektion som vet att sätta skutan i rätt gungning.

Är du svag för band som Little Feat, Los Lobos och Subdudes så hugg till. Annars kan du bara njuta av det fantastiska omslaget. - Spotify -

Även publicerad i Borås Tidning.

Richmond Fontaine - We Used to Think the Freeway Sounded Like a River

Decor/Border

Willy Vlautins sånger är som små noveller som rör sig bland vinddrivna existenser på Amerikas slitnare bakgator. Det är mörka ballader i altcountry-kläder med en tydlig litterär kvalitet. Herregud, det är ju bara att kolla titeln på detta nionde (!) album, så förstår ni vad jag menar. Att Vlautin också är författare i den hårdkokta skolan är därför inte särskilt överraskande.

Musiken är granne med Bruce Springsteen, med Wilco, Ryan Adams och Josh Rouse. Inga revolutioner på den fronten således, men så genuint och gediget genomfört att det faktiskt blir oemotståndligt. Det är lågmält, bedagat vackert och kryddat med steel guitar och mariachitrumpeter. Man ser sepiatonade bilder av ödsliga hotellrum framför sig.

Portlandgängets tidigare album har inte imponerat nämnvärt på mig, men nu är det bara att kapitulera.

Även publicerad i Borås Tidning.

Louie and the Lovers - The Complete Recordings

Bear Family/Border

Historien är värd att berättas. Hur Louie Ortega och hans tonårskamrater, i John Steinbeck-land, Salinas i Kalifornien, i slutet av sextiotalet bildade bandet The Omens och harvade runt på skoldanser eftersom de var för unga för att få spela på klubbar eller barer. Hur Texaslegendaren Doug Sahms fru upptäckte ynglingarna och fick mannen att lyssna och på stört erbjuda inspelning och skivkontrakt med Epic Records. Hur skivan slarvades bort och bara sålde i ett par hundra ex. Hur Atlantic Records Jerry Wexler flög kvartetten i sitt privata jetplan till Miami och spelade in ett andra album och hur detta album av oklara anledningar aldrig släpptes.

1970 var de ett gäng pojkar, fortfarande tonåringar, av mexikanskt och kaliforniskt ursprung som knappt hade varit utanför hemstaden. Doug Sahm, som för tillfället bodde i Kalifornien eftersom han åkt dit för marijuanainnehav i Texas, gick bananas när han fick höra detta unga band, som då kallade sig Country Fresh. De var inspirerade av Hank Williams, Ray Charles och Creedence Clearwater Revival och kryddade hela anrättningen med en frisk dos mexikanska klanger. Det var som om Sahms egna musikaliska vision besannats. Hans ”Mendocino”, som släppts bara året innan, var som en annan gren på samma träd. Doug Sahm döpte efter en dröm om bandet till Louie and The Lovers och bokade tid i Columbus Studios i San Francisco.

Albumet ”Rise” producerades av Doug Sahm och spelades in och mixades på bara arton timmar; ”No overdubs, hardly more than two takes. Wham bam, that’s it”, enligt Louie Ortega. Resultatet är ett under av skönhet och albumet förtjänar sin klassikerstämpel.

Att ringa in musiken är inte det lättaste. Den är ljuvlig, för det första, men det räcker kanske inte som förklaring? Tänker man ett rootsigt sextiotals San Francisco à la Moby Grape och korsar det med lika delar Creedence, tex-mex, soul och countryrock så är man kanske en bit på väg. Och tar man titelspåret så förebådar det rentav det som Big Star snart skulle definiera som powerpop, om än med en touch av John Fogerty eller möjligtvis The Byrds. Louie Ortega, som skrev alla spår utom ett, uppvisar en låtskrivarbegåvning utöver det vanliga. Moget och organiskt och med en musikalitet som, med tanke på bandmedlemmarnas ålder, är minst sagt imponerande. Att ”Rise” sålde så dåligt är en gåta. Det hjälpte inte ens att musiktidningen Rolling Stones Greil Marcus kallade första singeln ”I Know You Know/Driver Go Slow” för ”The best new single I’ve heard”.

Albumet var länge en eftertraktad raritet på samlarmarknaden, tills Acadia återutgav det på cd 2003. Och nu är det dags för en ny utgåva, men denna gång kompletterad med hela det tidigare outgivna andra albumet och ett gäng singelspår och outtakes. Allt som allt tjugosju låtar och ett 26 sidor långt, rikt fotoillustrerat häfte. Bakom detta imponerande arbete ligger Rootsybekantingen L-P Anderson (som tidigare bl a givit oss de fantastiska Jim Ford-utgåvorna) och den mycket saknade musikjournalisten Lennart Persson. Persson skriver i en personlig, informativ text i cd-konvolutet om sitt långvariga kärleksförhållande till Louie and the Lovers slyngelfräcka chicanorock och interfolierar texten med Louie Ortegas egna hågkomster.

Några ord om det tidigare outgivna materialet; de försvunna Atlanticinspelningarna, som hittades på en kassett av Doug Sahms son Shawn för några år sedan. Jerry Wexlers jetplan flög inte bara in fyra storögda Salinaspojkar till den där studion i Florida, utan även välrenommerade musiker som steelgitarristen Charlie Owens, tex-mex-legendaren Flaco Jimenez, Dr John och saxofonisten David ”Fathead” Newman. Doug Sahm själv spelade gitarr och producent var, förutom Wexler, ett annat tungt namn från Atlantic Records: Tom Dowd. Låtmaterialet var även denna gång starkt och mestadels skrivet av Ortega. Men här har även en vacker mariachidoftande tolkning av Marty Robbins ”El Paso” smugit sig in, liksom Jackie DeShannons fina ”Salinas” (här kallad ”Down Around Salinas”), som får sig en själfull omfamning. De mexikanska sångerna ”Ya No Ilores” och ”La Paloma” framförs med en osviklig känsla för traditionen och garneras med prunkande dragspel av Flaco Jimenez. Och Memphis Horns-förstärkta Doug Sahm-kompositionen ”Spread Some Love Around” låter som ett funkrockigt möte mellan J.J. Cale och Sam & Dave.

Men Ortegas egna sånger skäms verkligen inte för sig. ”Forgive Me This Time” är en förtrollande ballad med stämsång härifrån till evigheten och ”We Don’t Have to Change” flyter stilla och vackert fram som den klargröna Salinasfloden. Allra sist på samlingen ligger den bedårande ”Never Be a Saint”; en rak och naken skönhet, även den med bländande stämsång och ett värmande akustiskt vemod.

”The Complete Recordings” är en lite sorgligt konstaterande titel, men det kunde förstås varit värre. Om inte outtröttligt grävande musikälskare som männen bakom denna samling funnits hade Louie and the Lovers diskografi varit betydligt kortare. Så tack Bear Family, tack L-P Anderson och tack Lennart Persson, än en gång. Ni har fyllt ett tomrum i musikhistorien.

Tidigare publicerad på Rootsy.

Howard Eliott Payne - Bright Light Ballads

Move City/Border

De fyra första ”vänner” man ser på Paynes MySpace-sida är i skrivande stund Robert Johnson, William Shakespeare, Karen Dalton och Jack Kerouac. En kombination som är ganska kittlande, måste jag säga, även om jag aldrig riktigt förstått storheten med det sista namnet. Men den diskussionen behöver vi inte ta nu.

Jag tänkte först kalla honom årets Pete Molinari, men det vore kanske att ta i. Nog för att det finns det likheter (när jag nu och i fortsättningen jämför med Molinari så menar jag i första hand dennes andra album ”A Virtual Landslide” — fjolårets bästa. Debuten ”Walking off the Map” är också bra, men inte tillräckligt frigjord från sina förebilder). Till att börja med kommer bägge från England. De delar influenser i amerikansk folkmusik och beatnikkultur; Pete Seeger, Phil Ochs, Woody Guthrie, Jack Kerouac, Bob Dylan, Allen Ginsberg, John Steinbeck, Hank Williams... De har bägge levt i USA i perioder, sökt sina musikaliska rötter, spelat på folkmusikcaféer, gått i Dylans fotspår. Båda två har distinkta röster och såväl tilltal som dedikation som är svår att värja sig emot, som känns in i märgen. Man kan liksom känna att det här är något de bara måste göra. Bägge två är skrämmande begåvningar.

Och precis som i fallet Molinari spökar en viss herr Zimmerman en hel del. Redan omslagsbilden med Paynes rufsiga kalufs påminner om Dylan. Första spåret låter som något från The Bobs tidiga folkperiod och spår två ekar, delvis tack vare Nicole Terrys kvidande violin, av ”Desire” eller ”Rolling Thunder Revue” (eller möjligtvis The Waterboys, men vem var det bandet inspirerat av?!).

Men. Sedan kommer ”countryn” i ”Seven Years”. Tack och lov. För man vill ju ändå inte ha någon pastisch. Jag skriver country inom citationstecken för det här är en soft country av typen tillbakalutat med öppna spjäll; en stil som ofta härleds till alt-countryns urfader Gram Parsons. Väldigt mycket så faktiskt. Denna duett med syrran Candie Payne (som körar på fler håll) ligger bra nära Parsons och Emmylou Harris och speciellt deras version av soulklassikern ”You Don’t Miss Your Water”. Scott Marmions mjuka pedal steel väver dessutom samman kontineterna på ett fördelaktigt vis.

Här finns dock mer att hämta. ”Until Morning” är sprödaste Paul Simon-akustik och på andra håll hör man spår av Mississippi John Hurt, brittiska filurer som John Martyn och Nick Drake eller varför inte Damien Rice. ”You Can’t Hurt Me Anymore” drivs av en virvlande kagge, linkande banjo av producenten Ethan Johns (Ryan Adams, Tift Merritt, The Jayhawks) och rumlar sakta och lite bittert fram som en bastard till son av någon gammal texansk outlaw. Att Townes Van Zandt har en upphöjd plats i Paynes skivsamling är ingen vågad gissning. Avslutande ”Lay Down Your Tune for Me” är förresten en gammal folksång från de brittiska öarna, möjligtvis Irland. Eller var det Appalacherna? Nej, visst tusan; ”All songs by Howard Eliott Payne”.

Jag känner att jag hamnar i ett referensträsk. Det är inte riktigt meningen. Inte alls faktiskt. En simpel härmapa skulle jag inte förälska mig i så här reservationslöst, inbillar jag mig. Och trots allt mitt namndroppande ovan gör Payne något eget av alltihop. Det är viktigt att påpeka.

Jag har sällsynt svårt att sluta spela detta debutalbum. Något drar mig till det minst ett par gånger om dagen. Och för säkerhets skull tar jag med det till jobbet också. Det är beroendeframkallande, precis som Molinaris (om än inte med samma knockout-effekt). Som debutalbum betraktat är det ändå en smärre sensation; med en unik ton (trots tydliga influenser), en mognad i uttrycket, en självlysande melodikänsla och en röst som tvingar en att lyssna. Inte minst en ömsint och insiktsfullt vårdande omtanke om enkelheten, den förrädiska. ”Bright Light Ballads” växer sakta och stadigt till ett av årets bästa album; om inte det bästa. Jag väntar redan med spänning på uppföljaren. Det lär ju bli ännu bättre.

Lägg namnet på minnet, folk och håll i hatten, Molinari.

Tidigare publicerad på Rootsy.

Holmes - Holmes

Groove Gravy/Hemifrån

Att googla på “Holmes” är ett litet äventyr. De två första svaren blir privatdetektiv Sherlock och den välhängde porrskådisen John. Efter lite detektivarbete hittar man dock till Israelfödde Roy Shakkeds hemsida sweetholmes.com. Där kan man bland annat läsa att Holmes bara är ett av hans många alias.

Efter en tid som barpianist i Boston, kompositör för dataspel och producent för Delta Records i New York startade han eget bolag, Groove Gravy, och släppte — under namn som The Tao of Groove, Jazzelicious, Zigo och Joint Chiefs of Staff — album med samplingar och mixningar av bl a gamla jazzlåtar.

Numera bor han i Los Angeles och när han inte komponerar musik för reklam och tv-serier som CSI Miami, Sex and the City och Nip/Tuck, så gör han pop under just namnet Holmes.

Ja, jag vill nog kalla det pop, även om influenserna tycks lika många som googlesvaren på hans artistnamn. De tydligaste rötterna kan spåras till Beatles och sjuttiotalets singer/songwriters. Jag tänker på Harry Nilsson, Randy Newman, ELO, powerpop och pure pop for now people-pop. Och i en låt som funkfräcka, elektroniskt anstrukna“Go Computer” kan man ana släktskap med modernare vidsynta akter som Flaming Lips eller My Morning Jacket.

Man blir inte överraskad av att han omger sig med musiker som tidigare jobbat med bl a Beck och just ELO. Inte heller att han avslutar albumet med en slö, pianoburen och atmosfärisk version av David Bowies ”Let’s Dance”. Han har fingrarna i många musikaliska syltburkar den här rackaren. Och han vet hela tiden vad han gör. Det är busigt och lekfullt men alltid med en fingertoppskänslig och hantverksmässigt utmejslad melodikänsla. Dessutom med refränger som är mer smittande än svininfluensan.

Holmes gjorde välhängd eklektisk musik redan på 2007 års ”Stop Go” och den är väl värd att leta reda på, men på nya albumet sitter alla bitar lite mer självklart på plats. Att lyssna på Holmes är nu också ett litet äventyr.

Tidigare publicerad på Rootsy.

Delbert McClinton - Acquired Taste

New West/Playground

Han har gjort allt, tror jag. Det mesta, åtminstone. Han skrev sin första låt på en kondomförpackning, han har spelat med bluesjätten Howlin’ Wolf och spytt på legendaren Jimmy Reeds mikrofon. Han lärde John Lennon spela munspel (om det nu är sant), gjorde countryrock med Delbert & Glen och arrangerar årliga musikkryssningar till Bahamas, ”Delbert McClinton’s Sandy Beaches Cruise”. Han har avverkat några fruar för mycket, för att inte tala om den mängd kokain som slukades och lade sordin på hela hans åttiotal. Men framförallt har han förstås gjort ganska fantastisk musik, ända sedan femtiotalet. Solodebuten, den formidabla ”Victim of Life’s Circumstances” kom dock först 1975.

McClinton har alltid varit en kritikerfavorit, en ”musikernas musiker”, som aldrig lyckats slå igenom på allvar i de stora leden. Det är lite sorgligt. En man som ägnat sitt snart sextionioåriga liv åt att sudda ut gränserna mellan blues, country, r&b, soul och rock’n’roll och det med ett hjärta större än Texas och (nästan) alltid med ett sväng som får lama att dansa jitterbugg är värd ett bättre öde.

Nu gör han det igen. Blandar och ger. Så man får gåshud. Detta trettonde soloalbum är en buffé, ett läskande smörgåsbord av olika stilar: muskelrock med Jeff Lynne-körer i ”When She Cries at Night”, slidekryddad honky tonk i “Can’t Nobody Say I Didn’t Try”, James Brown-funk i “Do It”, 40-50-tals nattklubbs-rhythm & blues i “People Just Love to Talk”, soft bluesrock i “Cherry Street”, New Orleans-gung i “Willie”, ruffig Chicagoblues i “I Need to Know”, pianoburen hjärtekrossarballadkonst i “ Should’ve Been Here By Now”… Ja, jag kan hålla på alla fjorton låtarna ut om ni vill. Poängen är att han fixar allt med trovärdighet och mer än så i behåll.

Det är sex, svett och heta dansgolv där man måste kryssa mellan underkläder, ölflaskor och utslagna tänder. Som vanligt. Delbert McClintons musik har alltid varit som gjord för sjaskiga danshak som aldrig har hört talas om slipstvång; det är amerikansk pubrock, sup-knulla-slåss-och-försonas-dagen-efter-musik. Och oftast sjukt dansvänlig. Titelns antydan om att detta skulle vara något man måste lära sig att tycka om ska inte tas på för stort allvar. Det här är lättälskad musik.

“Acquired Taste” är som en sällsynt välkomponerad jukebox; faktiskt ett av hans bästa album någonsin. 69 år, som sagt, och han rockar fortfarande skiten ur oss. Vad ska man säga?

Tidigare publicerad på Rootsy.

Deadstring Brothers - São Paulo

Bloodshot/Border

Tycker du Rolling Stones “Exile on Main St” är ett av världens bästa album? Undrar du vart Gram Parsons Cosmic American Music tog vägen? Saknar du när rock’n’roll stavades Faces och platåskor? Är gospelkörer granne med steel guitar och dragspel i din värld? Heter dina husgudar The Band?

Då har du hittat helt rätt.

Detroits Deadstring Brothers är räddningen när Keith Richards klättrat upp i en palm för mycket och Rod Stewart gått vilse bland urvattnade evergreens. Detta fjärde album fullkomligt stinker av vinyl, polisong och vilda efterfester med dåligt utspädda drinkar. Visst, det kan kanske kallas retro, men det är i så fall retro med en härligt kompromisslös och attitydstinn här-och-nu-känsla. Och en musikalitet som matchar.

Ja, jävlar i min låda vad det rockar och rollar en luttrad recensent. Men så svarar jag ju också ja på alla frågor ovan.

Även publicerad i Borås Tidning.

Brendan Benson- My Old, Familiar Friend

Echo/Coop/BAM

Brendan Benson är förmodligen mest känd för sitt samarbete med Jack White i The Raconteurs, men han är också en alldeles strålande melodisnickrare på egen hand.

Fjärde albumet når kanske inte upp till höjderna av 2002 års ”Lapalco”, men det är banne mig inte långt ifrån. Späckat som det är med hantverksskickligt ihopskruvad pop i prålig skrud, harmonier som är kompis med varenda klassiska popreferens du kan komma på och refränger som är svårare att glömma än den första kyssen.

Smartness och sväng i en sällsynt lyckad kombination. - Spotify -

Tidigare publicerad i Corren.