(Paraply/Plugged)
Med melodier som sylvassa spjut kliver så Citizen K fram som en De Tidlösa Sångernas Riddare. Och han bjuder på pop som den lät på de klingande gitarrernas tid. Det är Beach Boys-körer och flöjter, fågelkvitter och mellotron, dragspel och handklapp. Ett lapptäcke av smakfull musikalitet. Melankoliska ballader snirklar sig runt kyrkorglar och melankoli och sommarluftiga sextiotalsklanger och jag måste — återigen — häpna över melodikänslan hos denna naturbegåvning. Vad öser han ur egentligen? Vad fick han offra för det här?
Emellanåt drar det iväg med stora, episka anslag och blinkningar åt progressiv musik och folkrock och jag misstänker att han har minst en graningekänga nedstucken bland de brittiska sjuttiotalsskäggen. Och även om jag förlorar mina referenser lite där så känner jag igen ett bultande hjärta när jag hör det.
Jag kan inte nog pängtera att detta uppenbarligen är en man som sätter fokus på melodierna. Låtmaterialet är finsnickeri in i minsta detalj och han har lyssnat och lärt av mästare som Brian Wilson, John Lennon och Ray Davies. Att han emellanåt påminner om ett modernt retrofläktat band som Cosmic Rough Riders ska han ta som en stor saftig komplimang.
Citizen K har framtiden för sig.
Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.
3 kommentarer:
Klas Qvist som jag har äran att kalla min kompis... är blind sedan födseln men låter inte detta hindra honom på något sätt.
Man kan sätta vilket instrument som helst i händerna på honom och efter 5 minuter spelar han på det som om han aldrig har gjort något annat även om han aldrig tidigare spelat på just ett dylikt instrument.
Jimmy Sjöström
Klas Qvist som jag har äran att kalla min kompis... är blind sedan födseln men låter inte detta hindra honom på något sätt.
Man kan sätta vilket instrument som helst i händerna på honom och efter 5 minuter spelar han på det som om han aldrig har gjort något annat även om han aldrig tidigare spelat på just ett dylikt instrument.
Jimmy Sjöström
Sorry att det blev dubbelt!!
Skicka en kommentar