Fortsätt njuta av god musik och gräva efter nya och gamla fynd. Fortsätt kommentera, tipsa och dela med er. Jag lovar att göra detsamma. 2009 kommer naturligtvis bli ett fantastiskt musikår det också.
Och kom ihåg receptet i tider av misströstan:

Om musik och annat viktigt
Plush, eller Liam Hayes som denne Chicagopojk egentligen heter, började sin musikaliska bana som pianist hos Will Oldham (nu mest känd under sitt alias Bonnie ’Prince’ Billy, men på den tiden som Palace eller Palace Brothers) och Royal Trux. 1994 släpptes hans debutsingel "Three Quarters Blind Eyes"/"Found A Little Baby" till kritikernas (inte minst de brittiska) förtjusning. Den första fullängdaren, ”More You Becomes You”, kom fyra år senare och var en hänförande samling avskalade pianoballader i Burt Bacharachs anda. Ett album som med sin lo-fi-bakgrund mest nådde fram i indiekretsar, men som i sin klassiskt bedagade glans förtjänar en betydligt större publik.
Sedan blev det tyst. Nästan. Liam Hayes skymtades som barpianist i bakgrunden i musiknördfilmen ”High Fidelity” (baserad på Nick Hornbys ännu nördigare bok med samma namn) men var annars som uppslukad av jorden. Eller studion, som det skulle visa sig.
Under två års tid sysselsatte han nämligen ett kavalleri av musiker, producenter och arrangörer med sitt nya projekt ”Fed”. Där fanns bland andra soul- & r&b-veteranen Tom Tom MMLXXXIV (Earth, Wind & Fire, Tyrone Davis m fl), jazztrummisen Morris Jennings, indiefarbrorn Steve Albini och postrockaren John McEntire (Tortoise).
Skivbolaget Drag City såg räkningshögarna anta allt orimligare proportioner, fick stora darren och drog sig ur. För att kunna avsluta inspelningarna tvingades Liam Hayes låna ihop pengar av släkt och vänner.
2002 kom så slutligen albumet ut på det japanska bolaget After Hours. Utan vare sig europeisk eller amerikansk distribution. För att få ett exemplar levererat till vår sida av klotet var man tvungen att punga ut med närmare fyrahundra kronor. En kostnad som kräver riktigt hängivna fans och sådana kommer, dessvärre, inte i flock.
Tidskriften Rolling Stone menade att det var ett bevis på den amerikanska kulturens förfall att ett så ”själfullt symfoniskt mästerverk” inte kunde släppas i hemlandet.
I år har det brittiska bolaget Broken Horse haft den goda smaken att återutge denna ”förlorade” poppärla. Och nog känns det som om en kär vän har hittat hem igen. För ”Fed” är verkligen ett speciellt album. En blåsförstärkt, snirklande sinnrikt konstruerad och charmigt pretentiös kreation. Stram och otyglad på en gång; som en smygfis i finrummet. Den kan ses som en släkting till singer/songwriters med känsla för det storslagna och tidlöst sköna — Brian Wilson, Jimmy Webb, Harry Nilsson, Randy Newman — men släpper aldrig en hälsosamt respektlös alternativ hållning.
Det sägs att man måste ”lära sig tycka om” hans röst. Trams. Det behövs sannerligen inga universitet för att älska falsettnynnandet i ”Born Together”, vingligheten i ettrigt poppiga ”Grayhound Bus Station” eller ”No educations” krackelerade skönhet.
När han i inledande ”Whose Blues” sjunger att "My creation has drowned me" är det en smärtsam självinsikt som kommer till tals.
”Fed” är ett märkvärdigt bygge av en visionär och tvärvigg. En tvärvigg med sällsynt begåvning. Och sådana — hur påfrestande de nu än kan vara — behöver vi. De må heta Van Morrison, Todd Rundgren, Mark Mulcahy, Nicolai Dunger eller Liam Hayes.
I en intervju i den brittiska tidskriften Uncuts septembernummer förklarar Liam Hayes vad vi har att vänta av hans kommande album ”Bright Penny”, som beräknas utkomma tidigt 2009: ”Real songs anyone could perform. Something for everyone. Popular music”.
Om det vore så väl.
Plush har hittills varit en angelägenhet för ett fåtal tålmodiga själar. Ingen blir gladare än jag om den skaran utökas, men då krävs trots allt att Hr Hayes ser till att tygla sina vildvuxna visioner. Och att skivbolaget tänker längre än näsan räcker.
Sedan dess har han givit ut en handfull album (inklusive ett samarbete med Ben Harper, som f ö förtjänstfullt producerat nya albumet) och är de ens i närheten av den klass han uppvisar på ”Collapsible Plans” så är de värda att jaga rätt på allesamman.
Tom Freund har en ljus, vän och lite hes röst — inte omfångsrik men uttrycksfull och ändamålsenlig — någonstans mittemellan Josh Rouse och Freedy Johnston. Musikaliskt känns han inte främmande för detta sällskap heller. Det här är musik som sällan eller aldrig höjer rösten, utan nöjer sig med att honungslent konstatera att man med en smäcker melodi och mild melankoli klarar sig ganska långt.
Att Jackson Browne är inblandad här är således föga överraskande; ”Collapsible Plans” har en mjuk och behaglig västkustklang som har tydliga rötter i ett softrockigt amerikanskt sjuttiotal.
Jag skulle lätt kunna rabbla låtar här (titelspåret!, ”Copper Moon”!, ”Why Wyoming”!!!), men nöjer mig med den ömtåliga skönhetens ”Can’t Cry Hard Enough” (f ö enda spåret här som inte är skrivet av Freund själv); en sång så stark att den nästan blir fysisk. Det är en ballad för ensamhet, självömkan och sista glaset vin (”klichéer är klichéer för att klichéer är sanna” var det någon som sa). En sån ballad som kittlar de allra mest romantiska sidorna hos en kännande människa. Och som kanske tack vare sin simpla sentimentalitet påminner en om att man faktiskt bara är just en människa.
Jag tror att Tom Freund är här för att påminna oss om vad Goethe kallade en ”uppenbar hemlighet”. Att lära sig se det enkla, det nära, det ”lilla” och inte bara söka sensationer (om jag minns rätt så pratade han om att se väggen på grannens hus ”för första gången”). För det är ju faktiskt inga sensationer denne amerikanske singer/songwriter bjuder på. Bara förbaskat njutbar musik med lagom mjuka kanter. Och ibland är det allt man vill ha.
Att Graham Parker lär ha sagt att ”Along with Lucinda Williams, Freund is the best singer/songwriter operating today" kan vi kanske ta med en nypa salt, då Freund faktiskt har spelat i Parkers band. Men det tyder trots allt på att den gamle pubrockräven har god smak.
Vad tänker man på? Jo, flower power, droger, hippies och psykedelisk rockmusik förstås. Och band som Jefferson Airplane, Grateful Dead, Country Joe & The Fish och Janis Joplins Big Brother & The Holding Company. Listan kan göras lång.
Tiden och musiken romantiseras ofta och gärna av de som ”var med” (en generation som lagt beslag på mediernas nöjes- och kulturredaktioner i många år). Vi som är lite yngre kan ju kosta på oss en förhoppningsvis något mer distanserad syn på alltihop.
Själv (född 1970) har jag aldrig riktigt förstått storheten med det där psykedeliska. Jag föredrar låtar som vågar hålla fast vid sina melodier utan att försvinna ut i flummiga tjugominuterssolon. Musiken får gärna visa sina rötter och jag är tacksam om den klassiska treminutersregeln följs. Till exempel.
Jag trodde länge att The Band var svaret på alla frågor om det sena sextiotalets amerikanska populärmusik, men så fanns där alltså ett litet ”The Band” även i San Francisco 1967.
Moby Grape bildades 1966 runt en tidigare trummis i Jefferson Airplane; det ”galna geniet” Alexander ”Skip” Spence. En kanadensare som under sextiotalet gick hårt åt de ”sinnesutvidgande” drogerna och som snart utvecklade fullgradig paranoid schizofreni. Under inspelningarna av bandets andra album ”Wow” blev Spence inlagd på mentalssjukhus efter att (enligt vissa uppgifter) ha jagat sina bandmedlemmar med brandyxa i studion. Han släppte 1969 soloalbumet ”Oar”, som blev skivbolagets sämst säljande skiva, men sedemera fick kultstatus och åkte därefter jo-jo ut och in på institutioner ända till sin bortgång 1999.
Men då, 1967, var Spence bara en av fem låtskrivare, fem sångare och fem extraordinärt kompetenta musiker i ett ungt och mycket lovande rockband. Med tre snirkliga gitarrer, en närmast aggressivt rå popkänsla och tajt femstämmig sång lät Moby Grapes självbetitlade debutalbum mer som ett countryfierat Beatles än något representativt för ”The summer of love”. Inspirationen hämtades ur blues, soul, country, rock’n’roll och till och med jazz. Och som det svängde! Balansen mellan hårt och mjukt var perfekt, låtarna var över på en, två eller tre minuter (hela albumet på drygt en halvtimme) och inte ett spår tycktes överflödigt. Ett fullfjädrat debutalbum.
Skivbolaget Columbia insåg att de satt på en guldgruva, fick fnatt och lanserade, samtidigt som albumet, fem singlar på en och samma gång. Det blev naturligtvis nådastöten. Radiostationerna visste inte vilken singel de skulle spela, lyssnarna visste inte vilken de skulle köpa och resultatet blev en ynka liten listplacering — och det på bara 88:e plats. Maken till korkad marknadsföring får man leta efter och Moby Grape har gått till historien som ”the band that hype killed”.
Nu är de naturligtvis värda så mycket mer och därför kan vi glädjas åt att skivbolaget Sundazed i höstas återutgav Moby Grapes album (ja, det blev fler än ett, men det är en annan historia).