Gott Nytt År!

Och tack för alla fina, smickrande kommentarer och meddelanden jag fått under året.
Fortsätt njuta av god musik och gräva efter nya och gamla fynd. Fortsätt kommentera, tipsa och dela med er. Jag lovar att göra detsamma. 2009 kommer naturligtvis bli ett fantastiskt musikår det också.
Och kom ihåg receptet i tider av misströstan:

Hank Williams - The Unreleased Recordings

“Goodbye, Hank Williams my friend / I didn't know you, but I've been the places you've been”

Ur “Tribute to Hank Williams” av Tim Hardin

Ursäkta mig nu ett ögonblick om jag blir lite känslosam.

Jag är varken amerikan, countrystjärna eller alkoholiserad. Men jag känner ändå att Hank Williams talar direkt till mig. Fånigt kanhända, men han berör mig i djupet av min, tja, själ. Jag kan bokstavligen få tårar i ögonen. Sånt här är ju så svårt, för att inte säga omöjligt, att förklara. Det är liksom bortom medicinsk expertis och biologi. Sånt som man kan bli religiös av. Lik förbannat är det en realitet. För mig, för den plågade singer/songwritern Hardin ovan och för oräkneliga andra.

Hiram “Hank” Williams föddes under fattiga förhållanden i Alabama 1923. Som liten jobbade han som skoputsare i Georgiana och lärde sig där spela gitarr av den svarte gatumusikanten och bluesmusikern Rufus ”Tee-Tot” Payne.
I ungdomen hankade sig Hank fram med sin musik på trakternas lokala radiostationer och ruffiga ölhak. Men det skulle dröja ända till 1949 innan han slog igenom på allvar. Inom kort var han större än sina egna hjältar Roy Acuff och Ernest Tubb och uppträdde regelbundet i countryetablissemangets högborg ”Grand Ole Opry” i Nashville. Så regelbundet det nu kunde bli med en hårt supande opålitlig hillbillypojk.

”I’m gonna keep drinkin’ ’til I can’t even think” sjöng han i ”Tear in my beer”. Det var ren självbiografi. Frugan Audrey släppte inte in sin man i huset och bandmedlemmarna körde honom till olika sjukhus för tillnyktring och rehabilitering.
När han dog, av sprit och smärtstillande medel, i baksätet av en Cadillac nyårsnatten 1953 var han en sliten man, sina 29 år till trots. Men hade på bara en handfull år förändrat musikhistorien för all framtid. Han var ”The Hillbilly Shakespeare”; den moderna countrymusikens fader.

Nyligen utgivna ”The Unreleased Recordings” (Time Life/Bonnier Amigo) är en sobert svart box som över tre cd presenterar 54 tidigare outgivna sånger inspelade för radiostationen WSM. Programmen var reklam för mjölföretaget ”Mother’s Best” och sändes ursprungligen i femtonminuterspass tidigt på vardagsmorgnarna i Nashvilleområdet 1951. Ett hektiskt år för countrystjärnan. Det var kulmen på karriären, med massivt turnerande — ofta dagliga spelningar — framträdanden på Grand Ole Opry, flitiga skivinspelningar och ett stormigt förhållande. För att inte tala om alkoholism och svåra ryggsmärtor.

Av detta hörs ingenting. Hank Williams låter avslappnad, rentav uppsluppen, och sjunger på toppen av sin förmåga. Bandet, ”The Drifting Cowboys”, var som en levande jukebox. Så tajta och lyhörda att de inte ens behövde repetera materialet, trots att det delvis bestod av låtar som vanligtvis inte ingick i repertoaren.

Med avslappnat sväng levereras allt från gripande tolkningar av Williams gospel- och folkfavoriter som ”Blue eyes crying in the rain” och ”On top of old Smoky” till egna hits som ”Cold, cold heart” och ”I’m so lonesome I could cry”. Ljudet är häpnadsväckande rent och fräscht; fullt i klass med studioinspelningarna.

Hank Williams har påverkat alla från Charlie Parker, Louis Armstrong och Bob Dylan till Bruno K Öijer. Lyssna på den här boxen så förstår du varför.


*

Mer Hank: Som introduktion för den som tror att 10-cdboxen ”The Complete” är överkurs (det är den inte!) rekommenderas dubbel-cd:n ”40 Greatest Hits”. Bästa boken heter ”Hank Williams: The Biography” och är skriven av Colin Escott. En man som inte bara är inblandad i nya boxen, utan också ligger bakom den utmärkta dvd:n ”Hank Williams: Honky Tonk Blues”.

Läs mer (recensioner m m) om boxen här.


Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 17/12 2008.

God Jul!

Ser att mina årslistor ätits upp av det elaka cybermonstret. Vad är det egentligen som händer? Kolla in mina fullständiga listor här istället!

Kan meddela att två julklappar lätt hade tagit sig in på retrolistan: Peter Green "The Anthology" (Salvo) och "Take Me to the River: A Southern Soul Story 1961-1977" (Kent).
Fick även en riktigt trevlig födelsedagspresent i Merle Haggard-boxen "The Complete Studio Recordings 1969-1976" (Bear Family). Jag har en snäll fru.

Layoutstrul

Bilder försvinner, typsnitt ändras, texter hoppar upp och ned och försvinner, mellanrum dyker upp från ingenstans... Vet inte vad som händer. Vet bara att Blogger och jag inte är vänner för tillfället. Hav tålamod. Jag ska försöka fixa detta i lugn och ro hemma ikväll.
Listan kommer även ut på Rootsy under eftermiddagen.

2008

Jaha, så var det dags igen. Ta nu det här med en nypa salt. Placeringarna är tämligen godtyckliga. Utom ettorna, som känns ganska givna. 2008 var ännu ett bra musikår. Here we go.


***********************************************************************
ÅRETS ALBUM
***********************************************************************


1. Pete Molinari – A Virtual Landslide

Fastna inte vid inledande “Blonde on Blonde”-pastischen “It Came Out of the Wilderness”. Den är förvisso oemotståndligt charmig, men Molinari är så mycket mer än så. Genom albumets tolv låtar bjuds vi på en hisnande, rörande resa genom amerikansk musikhistoria. Så italiensk-egyptisk-maltesisk-brittisk han är. Vi får rockabilly, folkrock, femtiotalsdoftande ballader, blues, gammelcountry, pop, Fred Neil och Everly Brothers på ett bräde. Han har ett löst och ledigt band som klär varje låt i paradoxalt lika tidlösa som tidsenliga kläder. Bitvis är det så vackert att man måste hämta andan. Framförallt är det ju den där rösten. En skir ljus stämma, lika skör som tydlig, med ett fjärilslätt vibrato som nonchalant barfotadansar på tonerna. Jag trodde först det var en tjej. Det visade sig vara en brittisk tjejtjusare som gjort årets tveklöst bästa album. En modern Little Jimmy Scott, en skönsjungande trollkarl, ett unikum. Han kommer till Sverige i februari. Häng på låset.

2. Geraint Watkins – In a Bad Mood

Så avväpnande fri från pretentioner, så gnistrande i sin musikalitet, så befriande genrenonchalant. Visst kan den sägas vara en släkting till vännen Nick Lowes blåögda gentlemannasoul, men samtidigt placerar sig Watkins hemmasnickrade Earl Grey-americana, med sina cajundofter, sitt New Orleans-sväng och fräcka franska fasoner, bortom alla kategoriseringar. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

3. Mudcrutch – s/t

Tom Petty samlar sina gamla polare och leker ihop friskt dansant rock’n’roll-gungande countryrock som om det vore den enklaste sak på jorden. Nuförtiden undviker jag att stoppa in den i cd-spelaren, för det är så förbaskat svårt att få ut den igen.

4. Drive-By Truckers - Brighter Than Creation´s Dark

Äntligen faller alla pusselbitar på plats. En sjuttiofem minuter kort resa genom mjuk countryrock, hårdkokt boogie, Stonesdoftande ballader, monotont Crazy Horse-mangel och hederlig honky tonk. Det här är kronan på verket. Eklektiskt men sammanhållet.

5. The Jim Jones Revue – s/t

The Jim Jones Revue är en skenande Ardenner. En frustande rock’n’roll-bastard som inte visar någon som helst hänsyn. Efter trettio minuter är det över. Då ligger man utmattad, öm och lycklig, stirrar med dimmig blick upp i taket och frågar flämtande; ”var det bra för dig också?”.

6. Bon Iver - For Emma, Forever Ago

De flesta känner vid det här laget förmodligen till historien om Justin Vernon, nyligen separerad från såväl band som flickvän, som drog till skogs i tre månader för att hugga ved och fundera över tillvarons mening. En hel del vet också att resultatet blev denna samling sällsynt vackra, falsettprydda folksånger; ett album som placerar begreppet ledsen pojke med gitarr i ett helt nytt ljus. Men kanske inte tillräckligt många.

7. Duffy – Rockferry

Det går helt enkelt inte att komma förbi denna unga blonda walesiskas mäktigt retromättade blue-eyed soul. Den går rakt in i hjärtat. Hör man inte det har man antingen knäck i öronen eller så hårt ironiskt skal att man bör undersöka så det inte skaver sönder några vitala organ.

8. JD Souther – If the World Was You

Först och främst: han sjunger fortfarande som en sommarbris. Att han är en jäkel på att skriva låtar visste vi ju också sedan tidigare. Genidraget här är att äkta den så välbekant softa countryrocken med lyhörd, lekfull, flödande och fräck årgångsjazz. Ju mer jag lyssnar desto säkrare blir jag på att det här faktiskt är hans bästa album.




9. The Beep Seals – Things That Roar

Det här måste vara årets popplatta (vid sidan av det svenska underverket The Mop Tops). Trixiga, snirkliga, undersköna melodier som tar lite andra vägar än vi är vana vid. Melodiöst och njutbart, men inte utan hårdare kanter eller överraskande vändningar. Kalla det powerpop eller indiepop eller vad du vill. Jag hör ekon av band som Cosmic Rough Riders, Teenage Fanclub och Beachwood Sparks. Producent är Fannies Norman Blake.

10. Damien Jurado - Caught in the Trees

För x antal år sedan var jag lost i träsket av deppiga singer/songwriters. Idag, inbillar jag mig, har jag lärt mig sålla agnarna från vetet. De som verkligen har något att komma med är ganska lätträknade trots allt. Damien Jurado är en av dem. Han har en melankolisk röst som säkert skulle få stryk på Skara sommarland, men som alla med lite koll på de skuggigare kvarteren av själen bara vill ta i famnen och vagga. ”Caught in the Trees” är hans bästa på flera år. Sällsynt upptempo med ett alldeles självlysande låtmaterial. Missa inte honky tonk-pianot i refrängen till inledande ”Gillian Was a Horse”.

11. Pat Todd & the Rankoutsiders – Holdin’ Onto Trouble’s Hand

Tänk att ett av årets hårdaste rock’n’roll-paket skulle levereras av en liten knubbig flintis med Ramoneskomplex. Pat Todd blandar utan att blinka osande pubrock, Replacementsrusiga ballader, banjoplinkande country, treackordspunk och Johnny Thunders-rufs. 11 with a bullet, skulle jag vilja säga.

12. My Morning Jacket – Evil Urges

En skapelse som orättvist glömts bort under året. Kentuckypojkarnas skägg må ha ansats men musiken spretar som en tomtehaka på dekis. Flummig Flaming Lips-rock, popharmonier, raggig riffrock, Princesyntar, smetiga ballader och steelgitarrer... Fjantfunkiga ”Highly Suspicious” är väl egentligen det enda som fastnar i brevlådan.

13. Jolie Holland – The Living and the Dead

För att hårddra det: Hillbillyfolkiga Holland har pluggat in gitarren i eluttaget och lättat på smilbanden. Den här behöver lite mognad för att uppenbara sin förrädiskt vardagstrista storhet. Låt den få det.

14. Tim Gearan – No Remedy

Med lite lagom raspig röst, lagom bett och tyngd och lagom americanadoppad singer/songwriter-rock har Gearan knåpat ihop ett album som är som gjort för plats nummer fjorton. Melodierna är nämligen mer än lagom.

15. Tom Freund – Collapsible Plans

Soft vän folkpop för oss som har lite svårt att putta bort Josh Rouse från sängkanten. Melodiöst, gulligt och melankoliskt. Ben Harper spelar och producerar och Jackson Browne gästar.




Den kompletta listan, samt retro- och svensklistorna, hittar ni här.

Årsbästa

Arbetet med årsbästalistorna har börjat. Jag sliter mitt hår och ser ingen ljusning i tunneln. Häng inte på låset, om jag säger så. Ettan är egentligen den enda som är klar. Jag tänker inte säga vem det är, men han ser ut såhär.

Vad är väl en bal på slottet?

Jag tänker börja med att be om ursäkt. Har lite ont om tid för bloggen just nu. Så är det ibland. Hoppas ni förstår.

Jag tänker inte bli långrandig nu heller utan nöjer mig med några tips.

I brist på uppdaterad blogg kan ni nu hitta lite recensioner, bäst-just-nu-listor och sånt av mig här också.


Sedan hoppas jag ingen har missat Lennart Perssons nya sida. Ett måste för alla med god smak.

Att krydda texterna med streamade ljudfiler är något som jag blev sugen på också. Kanske kommer det snart på en blogg nära dig.




*************************************

Förresten, jag kan inte låta bli att passa på att tipsa om några äldre plattor som snurrar flitigt här hemma just nu. Håll tillgodo:

Nashville West - s/t
(Sierra Records 1997)

Blixtrande uppvisningar av Clarence White i konsten att bända strängar. Strax efter dessa inspelningar (som för övrigt är från 1967) blev hans bändande ännu mer raffinerat. Då installerade nämligen bandets trummis och sångare Gene Parsons den egna uppfinningen "The string bender", även kallad "B-Bender", på Whites Telecaster. Se Parsons berätta historien i en fascinerande och informativ dokumentär här.
Marty Stuart har naturligtvis helt rätt när han i omslagstexten skriver "Every song played was another three minutes gained toward the definition of country rock as an art form". Fantastiskt album.

George Usher - Dutch April
(Parasol 1998)

Harmonispäckad refrängkåt janglig ren pop med en röst som påminner så smått om Tom Petty. Hjärtekrossarballaden "I Can Still See Her Eyes" är ett litet mästerstycke.
Klass!





J. Geils Band - "Live" Full House
(Atlantic 1972)

Lika rasande vilt rock'n'roll-party på cd som på min gamla knastrande vinyl. Förstås.
"Are you ready to get down, are you ready for some rock'n'roll?" lyder frågan inledningsvis, sedan kör Peter Wolf, Magic Dick och resten av gänget skiten ur oss redan i första spåret "First I Look at the Purse" (missa inte heller denna charmiga version med The Contours).
Ett av tidernas allra mest ångande livealbum.

Grey DeLisle - Homewrecker
(Hummin'bird Records 2002)

Old 97's-bassisten Murry Hammonds fru visar sig vara en riktig renässanskvinna. Skådespelare, komiker och singer/songwriter. Och så det här. Femtiotalsdoppad Patsy Cline-country som får Nashvilleprimadonnorna att kippa efter andan, ruffig rockabilly, latinoballader och ...punk?
Ett fynd.


Glen Campbell - Gentle on My Mind
(Capitol 1967/nyutgåva i serien "Cornerstones" 2001)

Tja, vad ska man säga?
"Gentle on My Mind", "Catch the Wind", "You're My World", "Mary in the Morning"...
Slickad countrypop blir väl inte elegantare än så här?





George Jackson - What Would Your Mama Say?
(Grapevine 2005)

Lysande Muscle Shoals-inspelad southern soul av en av genrens allra flitigaste låtskrivare. Han har skrivit låtar åt bl a Wilson Pickett, Candi Staton, Clarence Carter, Millie Jackson, James Brown, The Staple Singers, Ann Peebles, O.V. Wright, Johnnie Taylor, Z.Z. Hill, Otis Clay, Little Milton, Bobby Bland... Ja, ni fattar!
Här är han alltså själv, med en vän fin röst; inte stor, men långt ifrån oäven.
2002 års "George Jackson in Muscle Shoals" var riktigt bra men den här kryper ännu längre in under huden.

Bonnie Raitt - Takin My Time
(Warner 1973)

Med hjälp av ett par Little Feat-pojkar, schyssta låtar av bl a Mose Allison, Chris Smither, Jackson Browne, Fred McDowell och Randy Newman och en härligt eklektisk blandning av mjuk västkustrock, jazz, calypsy och svängig rhythm'n'blues har den här bluesdrottningen gjort ett album som förtjänar att räddas från glömskan.



Så blev jag lite långrandig i alla fall...

Reinstate Hank

Geraint Watkins "Unto You"

Tidlöst, förrädiskt enkelt och oemotståndligt vackert.
Här har vi en singer/songwriter-crooner som får alla lägereldsfascister att framstå som skitnödiga clowner.
Komplett med grymtningar, rynkor och dagen-efter-kostym.
Det är en akustisk hemmainspelning av "Unto You" från hans senaste, utmärkta, album "In a Bad Mood"

Se den och gråt.

Plush "Fed"

Plush, eller Liam Hayes som denne Chicagopojk egentligen heter, började sin musikaliska bana som pianist hos Will Oldham (nu mest känd under sitt alias Bonnie ’Prince’ Billy, men på den tiden som Palace eller Palace Brothers) och Royal Trux. 1994 släpptes hans debutsingel "Three Quarters Blind Eyes"/"Found A Little Baby" till kritikernas (inte minst de brittiska) förtjusning. Den första fullängdaren, ”More You Becomes You”, kom fyra år senare och var en hänförande samling avskalade pianoballader i Burt Bacharachs anda. Ett album som med sin lo-fi-bakgrund mest nådde fram i indiekretsar, men som i sin klassiskt bedagade glans förtjänar en betydligt större publik.

Sedan blev det tyst. Nästan. Liam Hayes skymtades som barpianist i bakgrunden i musiknördfilmen ”High Fidelity” (baserad på Nick Hornbys ännu nördigare bok med samma namn) men var annars som uppslukad av jorden. Eller studion, som det skulle visa sig.

Under två års tid sysselsatte han nämligen ett kavalleri av musiker, producenter och arrangörer med sitt nya projekt ”Fed”. Där fanns bland andra soul- & r&b-veteranen Tom Tom MMLXXXIV (Earth, Wind & Fire, Tyrone Davis m fl), jazztrummisen Morris Jennings, indiefarbrorn Steve Albini och postrockaren John McEntire (Tortoise).

Skivbolaget Drag City såg räkningshögarna anta allt orimligare proportioner, fick stora darren och drog sig ur. För att kunna avsluta inspelningarna tvingades Liam Hayes låna ihop pengar av släkt och vänner.

2002 kom så slutligen albumet ut på det japanska bolaget After Hours. Utan vare sig europeisk eller amerikansk distribution. För att få ett exemplar levererat till vår sida av klotet var man tvungen att punga ut med närmare fyrahundra kronor. En kostnad som kräver riktigt hängivna fans och sådana kommer, dessvärre, inte i flock.

Tidskriften Rolling Stone menade att det var ett bevis på den amerikanska kulturens förfall att ett så ”själfullt symfoniskt mästerverk” inte kunde släppas i hemlandet.

I år har det brittiska bolaget Broken Horse haft den goda smaken att återutge denna ”förlorade” poppärla. Och nog känns det som om en kär vän har hittat hem igen. För ”Fed” är verkligen ett speciellt album. En blåsförstärkt, snirklande sinnrikt konstruerad och charmigt pretentiös kreation. Stram och otyglad på en gång; som en smygfis i finrummet. Den kan ses som en släkting till singer/songwriters med känsla för det storslagna och tidlöst sköna — Brian Wilson, Jimmy Webb, Harry Nilsson, Randy Newman — men släpper aldrig en hälsosamt respektlös alternativ hållning.

Det sägs att man måste ”lära sig tycka om” hans röst. Trams. Det behövs sannerligen inga universitet för att älska falsettnynnandet i ”Born Together”, vingligheten i ettrigt poppiga ”Grayhound Bus Station” eller ”No educations” krackelerade skönhet.

När han i inledande ”Whose Blues” sjunger att "My creation has drowned me" är det en smärtsam självinsikt som kommer till tals.

”Fed” är ett märkvärdigt bygge av en visionär och tvärvigg. En tvärvigg med sällsynt begåvning. Och sådana — hur påfrestande de nu än kan vara — behöver vi. De må heta Van Morrison, Todd Rundgren, Mark Mulcahy, Nicolai Dunger eller Liam Hayes.

I en intervju i den brittiska tidskriften Uncuts septembernummer förklarar Liam Hayes vad vi har att vänta av hans kommande album ”Bright Penny”, som beräknas utkomma tidigt 2009: ”Real songs anyone could perform. Something for everyone. Popular music”.

Om det vore så väl.

Plush har hittills varit en angelägenhet för ett fåtal tålmodiga själar. Ingen blir gladare än jag om den skaran utökas, men då krävs trots allt att Hr Hayes ser till att tygla sina vildvuxna visioner. Och att skivbolaget tänker längre än näsan räcker.

Missa förresten inte videon till "Take a Chance" från kommande albumet.

Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 15/10 2008.

Mer Mother's Best

Jag hittade ett par länkar till av intresse:

http://www.angelfire.com/country/hanksr/mothersbest.htm

http://home.online.no/~smpeders/ind-han5.htm

Mother's Best Flour

28 oktober.
Ringa in det i kalendern. Mata in det i mobilen. Skriv det i handflatan. Tala in det i diktafonen. Gör vad du vill bara du lägger datumet på minnet.
Det är nämligen en stor dag för alla vänner av den moderna countryns största bästa och viktigaste: Hank Williams.
Mannens inspelningar för radioprogrammet "Mother's Best Flour" 1951 får då äntligen en proper utgåva. Det är bolaget Time Life som lyckats krångla till sig rättigheterna till de mytomspunna inspelningarna och som den 28 oktober alltså släpper "The Unreleased Recordings". En box med 3 cd och 54 spår (av 143; en fortsatt utgivning är alltså att vänta). Bland dessa 143 inspelningar lär det finnas hela 40 låtar som det inte ens var känt att Hank Williams sjungit och ett helt gäng han aldrig spelade in kommersiellt.
En stor dag, som sagt.
Läs mer här och häng på låset.
28 oktober.

Tom Freund "Collapsible Plans" (Surf Road/Border)

Tom Freund tycks vara en ganska väl bevarad hemlighet.
Märkligt.
Han imponerade redan på sin debut ”North American Long Weekend” för tio år sedan. Inte bara som låtskrivare och sångare, utan även genom sitt val av sällskap. Som medmusiker såg vi inga mindre än bl a legendariske Hammond B3-kungen Jimmy Smith och den mästerlige steelgitarristen Greg Leisz.

Sedan dess har han givit ut en handfull album (inklusive ett samarbete med Ben Harper, som f ö förtjänstfullt producerat nya albumet) och är de ens i närheten av den klass han uppvisar på ”Collapsible Plans” så är de värda att jaga rätt på allesamman.

Tom Freund har en ljus, vän och lite hes röst — inte omfångsrik men uttrycksfull och ändamålsenlig — någonstans mittemellan Josh Rouse och Freedy Johnston. Musikaliskt känns han inte främmande för detta sällskap heller. Det här är musik som sällan eller aldrig höjer rösten, utan nöjer sig med att honungslent konstatera att man med en smäcker melodi och mild melankoli klarar sig ganska långt.

Att Jackson Browne är inblandad här är således föga överraskande; ”Collapsible Plans” har en mjuk och behaglig västkustklang som har tydliga rötter i ett softrockigt amerikanskt sjuttiotal.

Jag skulle lätt kunna rabbla låtar här (titelspåret!, ”Copper Moon”!, ”Why Wyoming”!!!), men nöjer mig med den ömtåliga skönhetens ”Can’t Cry Hard Enough” (f ö enda spåret här som inte är skrivet av Freund själv); en sång så stark att den nästan blir fysisk. Det är en ballad för ensamhet, självömkan och sista glaset vin (”klichéer är klichéer för att klichéer är sanna” var det någon som sa). En sån ballad som kittlar de allra mest romantiska sidorna hos en kännande människa. Och som kanske tack vare sin simpla sentimentalitet påminner en om att man faktiskt bara är just en människa.

Jag tror att Tom Freund är här för att påminna oss om vad Goethe kallade en ”uppenbar hemlighet”. Att lära sig se det enkla, det nära, det ”lilla” och inte bara söka sensationer (om jag minns rätt så pratade han om att se väggen på grannens hus ”för första gången”). För det är ju faktiskt inga sensationer denne amerikanske singer/songwriter bjuder på. Bara förbaskat njutbar musik med lagom mjuka kanter. Och ibland är det allt man vill ha.

Att Graham Parker lär ha sagt att ”Along with Lucinda Williams, Freund is the best singer/songwriter operating today" kan vi kanske ta med en nypa salt, då Freund faktiskt har spelat i Parkers band. Men det tyder trots allt på att den gamle pubrockräven har god smak.

Varför inte låta Tom Freunds ”Collapsible Plans” bli din lilla uppenbara hemlighet?

Close All the Honky Tonks

Såg här att countrymusikern Charlie Walker gick ur tiden fredagen den 12 september. Jag lyssnar därför på den utmärkta samlingen "Greatest Honky Tonk Hits" och höjer en bägare för en av tidernas mest konsekventa och hårdkokta honkytonkers. R.I.P.

Daniel Johnston, Sticky Fingers, Göteborg 19/7

Fantastiskt. Helt fantastiskt.
Var lite orolig att han inte skulle orka riktigt live eller att det skulle bli någon form av lyteskomik över det hela.
Oroade mig i onödan.
Helt i onödan.
En darrig superhjälte (medicinering?) kom plirande in på scenen, med en liten ful gitarr på sin stora mage och fullkomligt trollband mig. Jag menar det verkligen. Jag blev bergtagen. Stod som förstenad och rördes till tårar mer än en gång.
Inte bara jag heller; jublet från den märkbart rörda publiken var öronbedövande. För att i de stillsamma balladerna förvandlas till en så andaktig tystnad att Johnston var tvungen att fråga: "Are you still there?" Och det var vi ju, blev han strax varse.
Daniel Johnston lade verkligen ner hela sin själ i framförandet och sjöng faktiskt...bra. Vackert.
Dessutom. Inte för att jag har tvivlat på mannens låtskrivarbegåvning tidigare, men här blev jag, med eftertryck, påmind. Hans lyriska begåvning blev även den tydliggjord.
Att vi som uppvärmning fick små minikonserter med kompmusikerna Jad Fair (Half Japanese), Scout Niblett, Norman Blake (Teenage Fanclub) och Mark Linkous (Sparklehorse) får man väl bara anse som en lycklig bonus.
Som sammanfattning kan jag säga att "An Evening with Daniel Johnston and Friends", som evenemanget kallas, är en av de mest gripande konserter jag upplevt. Någonsin.

Daniel Johnston är i sanning en musiker, en konstnär att ta på allvar. En av de stora. Det vet i alla fall alla vi som var på Sticky Fingers igår.

Bäst just nu

The Sacred Shakers - s/t (Signature Sounds/Playground 2008)

Här är ett gäng rutinerade Bostonbaserade rootsmusiker som bjuder på gospelcountry; gospel som den levererades på fyrtio-, femtiotalen av artister som Hank Williams eller The Carter Family.
Det är förstås retro så det stänker om det, men det är också framfört med en sådan hängivenhet, spelglädje och sväng att ingen med minsta rytmkänsla i kroppen kan sitta stilla.
Albumet släpps 13 augusti. Häng på låset!

Destroyer - Trouble in Dreams (Rough Trade/Merge/DOT 2008)

Kanadensiska Destroyer är lika med Daniel Bejar, kanske mer känd som medlem i fantastiska powerpoppande The New Pornographers.
Solo gör han indiepop med influenser från alla möjliga håll. Det är stora känslor med många instrument emellanåt samsat med barnsliga infall och naiva tongångar. Stök blandas med njutbar pop, Skumma texter och störig indiepretto. Allt med charm.


V/A - New Orleans Funk Vol 2. The Original Sound of Funk: The Second Line Strut (Soul Jazz/BAM 2008)

Jamen vad trodde du? Här är flottig fet fräck funk så det räcker och blir över. Ettan är såklart helig i sin funkiga fulländning men risken är överhängande att när man är ordentligt inlyssnad på denna så hamnar även den där nånstans. Vi snackar trots allt artister som Eddie Bo, The Meters, Allen Toussaint, Betty Harris, Lee Dorsey, Earl King, Danny White och ett par Nevillebröder. Bland många andra.


Linda Ronstadt - The Best of Linda Ronstadt: The Capitol Years (Capitol/EMI 2006)

Först och främst är det här inte alls någon "Best of"! Det är Linda Ronstadts fyra första album på bolaget Capitol, samlade på två cd. Men det är gott nog, förstås.
Från den sökande, men fina folkrocken på "Hand Sown...Home Grown (1969), över de tydligare countryinfluenserna på "Silk Purse" (1979), den slicka countryrocken på Eagles-kompade "Linda Ronstadt" (1972) till mästerverket "Heart Lika a Wheel.
Ja, ni fattar. Remastrat är det också.

The Mop Tops - Ground Floor Man (Sound Asleep 2008)

Här har vi något i sanning sensationellt! Ett svenskt powerpopgäng som håller absolut världsklass. Top notch!
Klassisk harmonifylld sextiotalspop, tolvsträngad jingle-jangle och party-rock'n'roll i ljuv förening. Ett vinnande koncept förstås.
Jag har inte hört Falköpingspojkarnas debutalbum "Inside" från 1995, men är det bara hälften så bra som detta album så är även det en powerpop-sensation.



Jackie DeShannon - Jackie...plus (Rhino 2003)

Det här är inget mindre än en av den softa countryrockens absoluta mästerverk.
Bland alla drogade singer/songwriters i Laurel Canyon 1973 måste Jackie DeShannon ha varit en av de klaraste i huvudet för att klämma ur sig ett album av så här hög klass. Med smak, känsla och nerv nog att våga tolka sånger som Neil Youngs "Only Love Can Break Your Heart" och John Prines "Paradise". Och det i versioner som inte skäms en sekund i mästarnas sällskap.
"Jackie" är verkligen ett suveränt album.

Pete Cummins - The Brilliant Architect (Sidekick/Hemifrån 2008)

Irländsk americana? Jadå, banden är inte så skruvade som man kan tro och den irländska folkmusikens påverkan på amerikansk folkmusik och country är väldokumenterad.
Här har vi en singer/songwriter som hämtar hem lite. En respektabel musiker som tidigare jobbat med bl a Nanci Griffith och Townes Van Zandt.
Tio starka original, en Cashcover ("Train of Love"), lite politik och ett moget personligt tilltal. Det räcker långt ibland.

The Wood Brothers - Loaded (Blue Note/EMI 2008)

Ibland är lite snäll melodistinn folkpop allt man behöver. Ni vet, när det känns som om man har Ron Sexsmith viskande i knäet samtidigt som hans babyfaceade kompis Brett Dennen står i köket och nynnande kokar lite ekologiskt te.
Bröderna trä har fattat allt det där. Möjligen slänger de i lite mer deltablues och funk i grytan, men det handlar fortfarande om att le, torka svetten ur pannan och klappa händerna. Och det gör man ju så gärna.


Too Slim and the Taildraggers - The Fortune Teller (Underworld/Hemifrån 2007)

Tim "Too Slim" Langford har visst släppt ett dussintal album under snart tjugo år. Jag har inte hängt med, men när jag hör detta inser jag att jag nog borde ha gjort det. The Fortune Teller bjuder på tung gitarrdominerad rootsrock med en blueskänsla släpad genom träskiga sydstatslandskap. Tidiga ZZ Top är en tydlig influens. Men jag skulle inte bli förvånad om Herr Langford har en handfull plattor med Ry Cooder därhemma heller.


King Louis H. Narcisse - It´s So Nice To Be Nice (Gospel Treasures 2005)

Klädd i krona och mantel inspirerad av det brittiska kungahuset drev homosexuelle "Kung" Narcisse sin kyrka Mount Zion Spiritual Temple i Oakland. Han tog rikligt betalt för frälsning, smörjde in syndarna i hemliga "heliga" oljor och kallades av somliga för kvacksalvare. Hur det var med den saken får andra, mer teologiskt bevandrade än mig svara på. Vad jag kan bevittna är att denna samling själfyllda gospel, inspelad 1949-1962 - gudakysst eller inte - rymmer så stora känslor att jag känner mig sällsynt religiös. Narcisses påverkan på storheter som Mahalia Jackson, Little Richard och Solomon Burke är omvittnad. Jag förstår varför. Så bra är han.

Angel Pavement - Maybe Tomorrow (Wooden Hill 2005)

Stämsångsinlindad psykedelisk pop från slutet av sextiotalet (1967-69). Tänk The Zombies "Odyssey and Oracle" eller The Kinks "Village Green Preservation Society" så har ni en hum om hur det låter. Sorgligt bortglömt och väl värt att upptäcka.






The Accelerators - Road Chill (Sound Asleep 2007)

För att påminna oss om tre små bortglömda plattor där i skarven mellan åttio- och nittiotal är här en samling med ett skamligt underskattat amerikanskt band. Det handlar om powerpop med rock'n'roll-skorna nyputsade.
Peter Cooper kallar bandets musik "some of the most incredible, melodic, smart, hooky, memorable rock'n'roll ever" och "something like Chuck Berry circa 1956 and Sandy Koufax circa 1966 and the Ramones circa 1976 and Belzebub circa 666".
Jag säger bara: skit i det fula omslaget och lyssna.

Dry Branch Fire Squad - 30th Anniversary Special (Rounder 2007)

Har du, liksom jag, missat detta fantastiskt fint svängande gäng, så har du, liksom jag, botemedlet här. Här samsas godbitar från, ja just det, trettio års produktion av bluegrass, old timey, country gospel och mountain soul.
Den sägs komplettera Roundersamlingen "Tried and True", så det blir väl till att skaffa den också. Minst.

Moby Grape (1967)

San Francisco 1967.

Vad tänker man på? Jo, flower power, droger, hippies och psykedelisk rockmusik förstås. Och band som Jefferson Airplane, Grateful Dead, Country Joe & The Fish och Janis Joplins Big Brother & The Holding Company. Listan kan göras lång.

Tiden och musiken romantiseras ofta och gärna av de som ”var med” (en generation som lagt beslag på mediernas nöjes- och kulturredaktioner i många år). Vi som är lite yngre kan ju kosta på oss en förhoppningsvis något mer distanserad syn på alltihop.

Själv (född 1970) har jag aldrig riktigt förstått storheten med det där psykedeliska. Jag föredrar låtar som vågar hålla fast vid sina melodier utan att försvinna ut i flummiga tjugominuterssolon. Musiken får gärna visa sina rötter och jag är tacksam om den klassiska treminutersregeln följs. Till exempel.

Jag trodde länge att The Band var svaret på alla frågor om det sena sextiotalets amerikanska populärmusik, men så fanns där alltså ett litet ”The Band” även i San Francisco 1967.

Moby Grape bildades 1966 runt en tidigare trummis i Jefferson Airplane; det ”galna geniet” Alexander ”Skip” Spence. En kanadensare som under sextiotalet gick hårt åt de ”sinnesutvidgande” drogerna och som snart utvecklade fullgradig paranoid schizofreni. Under inspelningarna av bandets andra album ”Wow” blev Spence inlagd på mentalssjukhus efter att (enligt vissa uppgifter) ha jagat sina bandmedlemmar med brandyxa i studion. Han släppte 1969 soloalbumet ”Oar”, som blev skivbolagets sämst säljande skiva, men sedemera fick kultstatus och åkte därefter jo-jo ut och in på institutioner ända till sin bortgång 1999.

Men då, 1967, var Spence bara en av fem låtskrivare, fem sångare och fem extraordinärt kompetenta musiker i ett ungt och mycket lovande rockband. Med tre snirkliga gitarrer, en närmast aggressivt rå popkänsla och tajt femstämmig sång lät Moby Grapes självbetitlade debutalbum mer som ett countryfierat Beatles än något representativt för ”The summer of love”. Inspirationen hämtades ur blues, soul, country, rock’n’roll och till och med jazz. Och som det svängde! Balansen mellan hårt och mjukt var perfekt, låtarna var över på en, två eller tre minuter (hela albumet på drygt en halvtimme) och inte ett spår tycktes överflödigt. Ett fullfjädrat debutalbum.

Skivbolaget Columbia insåg att de satt på en guldgruva, fick fnatt och lanserade, samtidigt som albumet, fem singlar på en och samma gång. Det blev naturligtvis nådastöten. Radiostationerna visste inte vilken singel de skulle spela, lyssnarna visste inte vilken de skulle köpa och resultatet blev en ynka liten listplacering — och det på bara 88:e plats. Maken till korkad marknadsföring får man leta efter och Moby Grape har gått till historien som ”the band that hype killed”.

Nu är de naturligtvis värda så mycket mer och därför kan vi glädjas åt att skivbolaget Sundazed i höstas återutgav Moby Grapes album (ja, det blev fler än ett, men det är en annan historia).

Debutalbumet ”Moby Grape” (nu med fem bonusspår) står sig minst lika bra såhär fyrtio år senare och förtjänar att nämnas i samma andetag som mer kända årsbarn som Loves ”Forever Changes”, Bob Dylans ”John Wesley Harding” eller Byrds ”Younger Than Yesterday”. Det är också i detta, mer rotrockiga sällskap, snarare än i San Francisco-kollegornas psykedelia, som Moby Grapes musik egentligen hör hemma.

Texten tidigare publicerad i Corren.