Vad tänker man på? Jo, flower power, droger, hippies och psykedelisk rockmusik förstås. Och band som Jefferson Airplane, Grateful Dead, Country Joe & The Fish och Janis Joplins Big Brother & The Holding Company. Listan kan göras lång.
Tiden och musiken romantiseras ofta och gärna av de som ”var med” (en generation som lagt beslag på mediernas nöjes- och kulturredaktioner i många år). Vi som är lite yngre kan ju kosta på oss en förhoppningsvis något mer distanserad syn på alltihop.
Själv (född 1970) har jag aldrig riktigt förstått storheten med det där psykedeliska. Jag föredrar låtar som vågar hålla fast vid sina melodier utan att försvinna ut i flummiga tjugominuterssolon. Musiken får gärna visa sina rötter och jag är tacksam om den klassiska treminutersregeln följs. Till exempel.
Jag trodde länge att The Band var svaret på alla frågor om det sena sextiotalets amerikanska populärmusik, men så fanns där alltså ett litet ”The Band” även i San Francisco 1967.
Moby Grape bildades 1966 runt en tidigare trummis i Jefferson Airplane; det ”galna geniet” Alexander ”Skip” Spence. En kanadensare som under sextiotalet gick hårt åt de ”sinnesutvidgande” drogerna och som snart utvecklade fullgradig paranoid schizofreni. Under inspelningarna av bandets andra album ”Wow” blev Spence inlagd på mentalssjukhus efter att (enligt vissa uppgifter) ha jagat sina bandmedlemmar med brandyxa i studion. Han släppte 1969 soloalbumet ”Oar”, som blev skivbolagets sämst säljande skiva, men sedemera fick kultstatus och åkte därefter jo-jo ut och in på institutioner ända till sin bortgång 1999.
Men då, 1967, var Spence bara en av fem låtskrivare, fem sångare och fem extraordinärt kompetenta musiker i ett ungt och mycket lovande rockband. Med tre snirkliga gitarrer, en närmast aggressivt rå popkänsla och tajt femstämmig sång lät Moby Grapes självbetitlade debutalbum mer som ett countryfierat Beatles än något representativt för ”The summer of love”. Inspirationen hämtades ur blues, soul, country, rock’n’roll och till och med jazz. Och som det svängde! Balansen mellan hårt och mjukt var perfekt, låtarna var över på en, två eller tre minuter (hela albumet på drygt en halvtimme) och inte ett spår tycktes överflödigt. Ett fullfjädrat debutalbum.
Skivbolaget Columbia insåg att de satt på en guldgruva, fick fnatt och lanserade, samtidigt som albumet, fem singlar på en och samma gång. Det blev naturligtvis nådastöten. Radiostationerna visste inte vilken singel de skulle spela, lyssnarna visste inte vilken de skulle köpa och resultatet blev en ynka liten listplacering — och det på bara 88:e plats. Maken till korkad marknadsföring får man leta efter och Moby Grape har gått till historien som ”the band that hype killed”.
Nu är de naturligtvis värda så mycket mer och därför kan vi glädjas åt att skivbolaget Sundazed i höstas återutgav Moby Grapes album (ja, det blev fler än ett, men det är en annan historia).
Texten tidigare publicerad i Corren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar