Plush, eller Liam Hayes som denne Chicagopojk egentligen heter, började sin musikaliska bana som pianist hos Will Oldham (nu mest känd under sitt alias Bonnie ’Prince’ Billy, men på den tiden som Palace eller Palace Brothers) och Royal Trux. 1994 släpptes hans debutsingel "Three Quarters Blind Eyes"/"Found A Little Baby" till kritikernas (inte minst de brittiska) förtjusning. Den första fullängdaren, ”More You Becomes You”, kom fyra år senare och var en hänförande samling avskalade pianoballader i Burt Bacharachs anda. Ett album som med sin lo-fi-bakgrund mest nådde fram i indiekretsar, men som i sin klassiskt bedagade glans förtjänar en betydligt större publik.
Sedan blev det tyst. Nästan. Liam Hayes skymtades som barpianist i bakgrunden i musiknördfilmen ”High Fidelity” (baserad på Nick Hornbys ännu nördigare bok med samma namn) men var annars som uppslukad av jorden. Eller studion, som det skulle visa sig.
Under två års tid sysselsatte han nämligen ett kavalleri av musiker, producenter och arrangörer med sitt nya projekt ”Fed”. Där fanns bland andra soul- & r&b-veteranen Tom Tom MMLXXXIV (Earth, Wind & Fire, Tyrone Davis m fl), jazztrummisen Morris Jennings, indiefarbrorn Steve Albini och postrockaren John McEntire (Tortoise).
Skivbolaget Drag City såg räkningshögarna anta allt orimligare proportioner, fick stora darren och drog sig ur. För att kunna avsluta inspelningarna tvingades Liam Hayes låna ihop pengar av släkt och vänner.
2002 kom så slutligen albumet ut på det japanska bolaget After Hours. Utan vare sig europeisk eller amerikansk distribution. För att få ett exemplar levererat till vår sida av klotet var man tvungen att punga ut med närmare fyrahundra kronor. En kostnad som kräver riktigt hängivna fans och sådana kommer, dessvärre, inte i flock.
Tidskriften Rolling Stone menade att det var ett bevis på den amerikanska kulturens förfall att ett så ”själfullt symfoniskt mästerverk” inte kunde släppas i hemlandet.
I år har det brittiska bolaget Broken Horse haft den goda smaken att återutge denna ”förlorade” poppärla. Och nog känns det som om en kär vän har hittat hem igen. För ”Fed” är verkligen ett speciellt album. En blåsförstärkt, snirklande sinnrikt konstruerad och charmigt pretentiös kreation. Stram och otyglad på en gång; som en smygfis i finrummet. Den kan ses som en släkting till singer/songwriters med känsla för det storslagna och tidlöst sköna — Brian Wilson, Jimmy Webb, Harry Nilsson, Randy Newman — men släpper aldrig en hälsosamt respektlös alternativ hållning.
Det sägs att man måste ”lära sig tycka om” hans röst. Trams. Det behövs sannerligen inga universitet för att älska falsettnynnandet i ”Born Together”, vingligheten i ettrigt poppiga ”Grayhound Bus Station” eller ”No educations” krackelerade skönhet.
När han i inledande ”Whose Blues” sjunger att "My creation has drowned me" är det en smärtsam självinsikt som kommer till tals.
”Fed” är ett märkvärdigt bygge av en visionär och tvärvigg. En tvärvigg med sällsynt begåvning. Och sådana — hur påfrestande de nu än kan vara — behöver vi. De må heta Van Morrison, Todd Rundgren, Mark Mulcahy, Nicolai Dunger eller Liam Hayes.
I en intervju i den brittiska tidskriften Uncuts septembernummer förklarar Liam Hayes vad vi har att vänta av hans kommande album ”Bright Penny”, som beräknas utkomma tidigt 2009: ”Real songs anyone could perform. Something for everyone. Popular music”.
Om det vore så väl.
Plush har hittills varit en angelägenhet för ett fåtal tålmodiga själar. Ingen blir gladare än jag om den skaran utökas, men då krävs trots allt att Hr Hayes ser till att tygla sina vildvuxna visioner. Och att skivbolaget tänker längre än näsan räcker.
Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 15/10 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar