Hank Williams - The Unreleased Recordings

“Goodbye, Hank Williams my friend / I didn't know you, but I've been the places you've been”

Ur “Tribute to Hank Williams” av Tim Hardin

Ursäkta mig nu ett ögonblick om jag blir lite känslosam.

Jag är varken amerikan, countrystjärna eller alkoholiserad. Men jag känner ändå att Hank Williams talar direkt till mig. Fånigt kanhända, men han berör mig i djupet av min, tja, själ. Jag kan bokstavligen få tårar i ögonen. Sånt här är ju så svårt, för att inte säga omöjligt, att förklara. Det är liksom bortom medicinsk expertis och biologi. Sånt som man kan bli religiös av. Lik förbannat är det en realitet. För mig, för den plågade singer/songwritern Hardin ovan och för oräkneliga andra.

Hiram “Hank” Williams föddes under fattiga förhållanden i Alabama 1923. Som liten jobbade han som skoputsare i Georgiana och lärde sig där spela gitarr av den svarte gatumusikanten och bluesmusikern Rufus ”Tee-Tot” Payne.
I ungdomen hankade sig Hank fram med sin musik på trakternas lokala radiostationer och ruffiga ölhak. Men det skulle dröja ända till 1949 innan han slog igenom på allvar. Inom kort var han större än sina egna hjältar Roy Acuff och Ernest Tubb och uppträdde regelbundet i countryetablissemangets högborg ”Grand Ole Opry” i Nashville. Så regelbundet det nu kunde bli med en hårt supande opålitlig hillbillypojk.

”I’m gonna keep drinkin’ ’til I can’t even think” sjöng han i ”Tear in my beer”. Det var ren självbiografi. Frugan Audrey släppte inte in sin man i huset och bandmedlemmarna körde honom till olika sjukhus för tillnyktring och rehabilitering.
När han dog, av sprit och smärtstillande medel, i baksätet av en Cadillac nyårsnatten 1953 var han en sliten man, sina 29 år till trots. Men hade på bara en handfull år förändrat musikhistorien för all framtid. Han var ”The Hillbilly Shakespeare”; den moderna countrymusikens fader.

Nyligen utgivna ”The Unreleased Recordings” (Time Life/Bonnier Amigo) är en sobert svart box som över tre cd presenterar 54 tidigare outgivna sånger inspelade för radiostationen WSM. Programmen var reklam för mjölföretaget ”Mother’s Best” och sändes ursprungligen i femtonminuterspass tidigt på vardagsmorgnarna i Nashvilleområdet 1951. Ett hektiskt år för countrystjärnan. Det var kulmen på karriären, med massivt turnerande — ofta dagliga spelningar — framträdanden på Grand Ole Opry, flitiga skivinspelningar och ett stormigt förhållande. För att inte tala om alkoholism och svåra ryggsmärtor.

Av detta hörs ingenting. Hank Williams låter avslappnad, rentav uppsluppen, och sjunger på toppen av sin förmåga. Bandet, ”The Drifting Cowboys”, var som en levande jukebox. Så tajta och lyhörda att de inte ens behövde repetera materialet, trots att det delvis bestod av låtar som vanligtvis inte ingick i repertoaren.

Med avslappnat sväng levereras allt från gripande tolkningar av Williams gospel- och folkfavoriter som ”Blue eyes crying in the rain” och ”On top of old Smoky” till egna hits som ”Cold, cold heart” och ”I’m so lonesome I could cry”. Ljudet är häpnadsväckande rent och fräscht; fullt i klass med studioinspelningarna.

Hank Williams har påverkat alla från Charlie Parker, Louis Armstrong och Bob Dylan till Bruno K Öijer. Lyssna på den här boxen så förstår du varför.


*

Mer Hank: Som introduktion för den som tror att 10-cdboxen ”The Complete” är överkurs (det är den inte!) rekommenderas dubbel-cd:n ”40 Greatest Hits”. Bästa boken heter ”Hank Williams: The Biography” och är skriven av Colin Escott. En man som inte bara är inblandad i nya boxen, utan också ligger bakom den utmärkta dvd:n ”Hank Williams: Honky Tonk Blues”.

Läs mer (recensioner m m) om boxen här.


Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 17/12 2008.