2008

Jaha, så var det dags igen. Ta nu det här med en nypa salt. Placeringarna är tämligen godtyckliga. Utom ettorna, som känns ganska givna. 2008 var ännu ett bra musikår. Here we go.


***********************************************************************
ÅRETS ALBUM
***********************************************************************


1. Pete Molinari – A Virtual Landslide

Fastna inte vid inledande “Blonde on Blonde”-pastischen “It Came Out of the Wilderness”. Den är förvisso oemotståndligt charmig, men Molinari är så mycket mer än så. Genom albumets tolv låtar bjuds vi på en hisnande, rörande resa genom amerikansk musikhistoria. Så italiensk-egyptisk-maltesisk-brittisk han är. Vi får rockabilly, folkrock, femtiotalsdoftande ballader, blues, gammelcountry, pop, Fred Neil och Everly Brothers på ett bräde. Han har ett löst och ledigt band som klär varje låt i paradoxalt lika tidlösa som tidsenliga kläder. Bitvis är det så vackert att man måste hämta andan. Framförallt är det ju den där rösten. En skir ljus stämma, lika skör som tydlig, med ett fjärilslätt vibrato som nonchalant barfotadansar på tonerna. Jag trodde först det var en tjej. Det visade sig vara en brittisk tjejtjusare som gjort årets tveklöst bästa album. En modern Little Jimmy Scott, en skönsjungande trollkarl, ett unikum. Han kommer till Sverige i februari. Häng på låset.

2. Geraint Watkins – In a Bad Mood

Så avväpnande fri från pretentioner, så gnistrande i sin musikalitet, så befriande genrenonchalant. Visst kan den sägas vara en släkting till vännen Nick Lowes blåögda gentlemannasoul, men samtidigt placerar sig Watkins hemmasnickrade Earl Grey-americana, med sina cajundofter, sitt New Orleans-sväng och fräcka franska fasoner, bortom alla kategoriseringar. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

3. Mudcrutch – s/t

Tom Petty samlar sina gamla polare och leker ihop friskt dansant rock’n’roll-gungande countryrock som om det vore den enklaste sak på jorden. Nuförtiden undviker jag att stoppa in den i cd-spelaren, för det är så förbaskat svårt att få ut den igen.

4. Drive-By Truckers - Brighter Than Creation´s Dark

Äntligen faller alla pusselbitar på plats. En sjuttiofem minuter kort resa genom mjuk countryrock, hårdkokt boogie, Stonesdoftande ballader, monotont Crazy Horse-mangel och hederlig honky tonk. Det här är kronan på verket. Eklektiskt men sammanhållet.

5. The Jim Jones Revue – s/t

The Jim Jones Revue är en skenande Ardenner. En frustande rock’n’roll-bastard som inte visar någon som helst hänsyn. Efter trettio minuter är det över. Då ligger man utmattad, öm och lycklig, stirrar med dimmig blick upp i taket och frågar flämtande; ”var det bra för dig också?”.

6. Bon Iver - For Emma, Forever Ago

De flesta känner vid det här laget förmodligen till historien om Justin Vernon, nyligen separerad från såväl band som flickvän, som drog till skogs i tre månader för att hugga ved och fundera över tillvarons mening. En hel del vet också att resultatet blev denna samling sällsynt vackra, falsettprydda folksånger; ett album som placerar begreppet ledsen pojke med gitarr i ett helt nytt ljus. Men kanske inte tillräckligt många.

7. Duffy – Rockferry

Det går helt enkelt inte att komma förbi denna unga blonda walesiskas mäktigt retromättade blue-eyed soul. Den går rakt in i hjärtat. Hör man inte det har man antingen knäck i öronen eller så hårt ironiskt skal att man bör undersöka så det inte skaver sönder några vitala organ.

8. JD Souther – If the World Was You

Först och främst: han sjunger fortfarande som en sommarbris. Att han är en jäkel på att skriva låtar visste vi ju också sedan tidigare. Genidraget här är att äkta den så välbekant softa countryrocken med lyhörd, lekfull, flödande och fräck årgångsjazz. Ju mer jag lyssnar desto säkrare blir jag på att det här faktiskt är hans bästa album.




9. The Beep Seals – Things That Roar

Det här måste vara årets popplatta (vid sidan av det svenska underverket The Mop Tops). Trixiga, snirkliga, undersköna melodier som tar lite andra vägar än vi är vana vid. Melodiöst och njutbart, men inte utan hårdare kanter eller överraskande vändningar. Kalla det powerpop eller indiepop eller vad du vill. Jag hör ekon av band som Cosmic Rough Riders, Teenage Fanclub och Beachwood Sparks. Producent är Fannies Norman Blake.

10. Damien Jurado - Caught in the Trees

För x antal år sedan var jag lost i träsket av deppiga singer/songwriters. Idag, inbillar jag mig, har jag lärt mig sålla agnarna från vetet. De som verkligen har något att komma med är ganska lätträknade trots allt. Damien Jurado är en av dem. Han har en melankolisk röst som säkert skulle få stryk på Skara sommarland, men som alla med lite koll på de skuggigare kvarteren av själen bara vill ta i famnen och vagga. ”Caught in the Trees” är hans bästa på flera år. Sällsynt upptempo med ett alldeles självlysande låtmaterial. Missa inte honky tonk-pianot i refrängen till inledande ”Gillian Was a Horse”.

11. Pat Todd & the Rankoutsiders – Holdin’ Onto Trouble’s Hand

Tänk att ett av årets hårdaste rock’n’roll-paket skulle levereras av en liten knubbig flintis med Ramoneskomplex. Pat Todd blandar utan att blinka osande pubrock, Replacementsrusiga ballader, banjoplinkande country, treackordspunk och Johnny Thunders-rufs. 11 with a bullet, skulle jag vilja säga.

12. My Morning Jacket – Evil Urges

En skapelse som orättvist glömts bort under året. Kentuckypojkarnas skägg må ha ansats men musiken spretar som en tomtehaka på dekis. Flummig Flaming Lips-rock, popharmonier, raggig riffrock, Princesyntar, smetiga ballader och steelgitarrer... Fjantfunkiga ”Highly Suspicious” är väl egentligen det enda som fastnar i brevlådan.

13. Jolie Holland – The Living and the Dead

För att hårddra det: Hillbillyfolkiga Holland har pluggat in gitarren i eluttaget och lättat på smilbanden. Den här behöver lite mognad för att uppenbara sin förrädiskt vardagstrista storhet. Låt den få det.

14. Tim Gearan – No Remedy

Med lite lagom raspig röst, lagom bett och tyngd och lagom americanadoppad singer/songwriter-rock har Gearan knåpat ihop ett album som är som gjort för plats nummer fjorton. Melodierna är nämligen mer än lagom.

15. Tom Freund – Collapsible Plans

Soft vän folkpop för oss som har lite svårt att putta bort Josh Rouse från sängkanten. Melodiöst, gulligt och melankoliskt. Ben Harper spelar och producerar och Jackson Browne gästar.




Den kompletta listan, samt retro- och svensklistorna, hittar ni här.