Några recensioner

Allen Toussaint - The Bright Mississippi
Nonesuch/Warner

Det här är nästan för bra för att vara sant.
Ta en av världens bästa producenter (tillika legendarisk pianist, sångare, arrangör, låtskrivare, r&b-, soul- och funkmästare) och låt honom produceras av en annan av världens bästa producenter (Joe Henry). Ta en bunt klassisk jazz, känd från bl a Sidney Bechet, Jelly Roll Morton, Louis Armstrong, Duke Ellington och Django Reinhart och sätt den i händerna på ett gäng makalösa rootsmusiker.
Skaka.
Ut kommer en New Orleans-cocktail som är så smakfull att du riskerar bli alkoholist på stört. Men det är en risk man gärna tar när man bjuds på en så här sällsynt elegant guidning nedför Bourbon Street.
De enskilda musikerna briljerar. I ”A Dear Old Southland” Nicholas Paytons vackert sordinerade trumpet, Joshua Redmans sängkammarstygga sax i ”Day Dream” och så Don Byrons kluriga klarinett som lurar både här och där. Och runt alltihop rullar, böljar, trippar, droppar, flödar, snirklar sig 71-årige Toussaints lekfullt svängande piano som ett blått kitt.
Han sjunger bara på ett spår här — ”Long, Long Journey”, med bottleneckbusigt gitarrspel av Marc Ribot — och nog för att man annars kan sakna hans varma röst, men det är trots allt musik som talar för sig själv.
Det är inte ofta jag vågar utnämna ett album till klassiker utan att låta det mogna ett par år. Det gör jag nu.
Tidigare publicerad i Lira.

Spotify

Lena Malmborg - True Love
Crying Bob

Värnamodottern Lena Malmborgs blåtonade musik är i grunden souldoppad pop med rötter i den amerikanska myllan. Men den står aldrig stilla. Med smäckra växlingar i bland annat gospel, swing, country och rockabilly porlar den snarare fram som en glittrande, men lite ivrig, vårflod.
Bandet har ett skönt slappt häng och en känsla för detaljer som stilfullt dekorerar melodierna. Det kan handla om Eddie Hintonska soulslingor signerade Magnus Gidlunds elgitarr, Ted Hectors boogiegungande piano eller rusigt balkanstöt från blåssektionen. Omslagets charmiga, soliga och befriande ”orockiga” bilder visar musikerna poserande i Reymersholms IK:s fotbollsdräkter. Att Kalle Persson fick ta målvaktsdressen är logiskt; hans stompiga trumspel är som en motor genom hela albumet.
Produktionen (av Daniel Johansson och Lena Malmborg) hämtar näring ur femtiotalets simplicitet och ett mer ljudväggsliknande sextiotal. Det är lager på lager-arbete som ändå behåller ett naket och, ja, sexigt sound.
”True Love” är ett självsäkert steg framåt från den tre år gamla debuten ”A new time, a new life, a new religion”. Hennes själfulla, närvarande sång har blivit ännu köttigare, kaxigare. Hon skulle, med en haltande jämförelse, kunna kallas en mindre melankolisk Ebba Forsberg. Eller en svensk Shelby Lynne. Det är löjligt bra kritik i min värld.
Tidigare publicerad i Lira.

Spotify

Jesse Winchester - Love Filling Station
Appleseed/Rootsy/Border

Winchester visade med sin Robbie Robertson-producerade debut att han tillhör det där hemliga sällskapet av skägg som träffas och tillber The Bands bruna album. Jag vet, för jag är själv medlem.
Det var 1970 och han har fortsatt göra fina album sedan dess. Här är första på tio år. Och även om det ”bruna” finns kvar i musiken är nu rötterna filtrerade genom ett lager av tillbakalutad jazz och fläktad av en mjukt behaglig amerikansk västkustvind. Hans sordinerat ljusa, ja, rentav gulliga röst snirklar sig genom hillbillygospel, JJ Cale-slappa visor och en tassande version av ”Stand By Me” som bara vill hoppa upp i knät och pussa dig på kinden.
”Love Filling Station” är en sällsynt passande titel på ett album som är lika hemtrevligt och varmt välkomnande som doften av kaffe på morgonen.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Spotify

The Felice Brothers - Yonder Is the Clock
Team Love/BAM

Vem charmas inte av det här syskonbaserade New York-gängets vingligt barkbruna folkrock? De kommer från någonstans runt Catskillbergen i nordvästra delen av staten. Det var där, på pappas barbequejam på verandan om söndagarna, de skolades musikaliskt.
Fjärde albumet är döpt efter en novell av Mark Twain och musiken är som ett djupt spadtag i den allra mörkaste amerikanska jorden. Risken finns att skägget växer ut snabbare än man hinner säga ”The Basement Tapes”.
Som om inte det var nog är Ian Felices lite taffliga, men själfulla röst som en hillbillybastard till son av Bob Dylan och Tom Waits. Till tonerna av lika vildsint vacker som spöklikt melankolisk americana rosslar den om hönsnät, död, droger och baseball. Inte med desperation, men en sansad galenskap som skymtar något ursprungligt.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Spotify

Eilen Jewell - Sea of Tears
Signature Sounds/Rootsy/Border

Eilen Jewells varma melankoliska röst befinner sig någonstans mittemellan Billie Holiday och Norah Jones. Hennes musik placerar sig bortom såväl tid som rum. Femtiotal och Sun Records invänder någon kanske och nog kan det, ytligt betraktat, kallas retro. Men den här Bostonbaserade damen trollar till något tidlöst av det hela som får mig att tänka på eklektiska kollegor som Jolie Holland eller Eleni Mandell.
Grunden må vara årgångscountry och rockabilly, men på det staplas små byggklossar av garagerock, Byrdsgitarrer, otämjd sextiotalspop, soul och doo wop. Jerry Millers lekfullt eleganta gitarrspel, som snirklar sig som broderierna i en westernskjorta runt de tolv små bittersöta betraktelserna, bidrar tillsammans med Jewells jazzandade stämma till att högsta betyg måste utdelas.
Det här är nämligen — i sin enkelhet — sensationellt bra.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Spotify

Conor Oberst and the Mystic Valley Band - Outer South
Wichita/BAM

Det är kanhända förmätet att påstå att forne Bright Eyes-slyngeln har mognat, men jag vet faktiskt inte annars hur jag ska tolka detta. Han har låtit bandmedlemmarna kliva fram och ta plats som såväl sångare som låtskrivare och borta är — nästan — tonårsneurotiskt vibrerande desperation och utanförskapsromantisk Rimbaudlyrik.
Istället får vi välproducerad behärskad americana och new wave-charmig rock med hatten av för akter som The Band, The Clash och den där Bob. Och texter om kärlek på luftmadrasser och lata kids.
De rakbladsbenägna må ha förlorat en narcissistisk hjälte, men å andra sidan har kanske även de klippt sig och skaffat sig ett jobb vid det här laget.
Tidigare publicerad i Corren.

Spotify

Chuck Mead - Journeyman’s Wager
Continental Song City/Grassy Knoll/Rootsy/Border

Vet inte om ni är bekanta med Nashvillekvintetten BR5-49? Kan bara säga att ni borde. De har nämligen levererat elegant välskräddad och traditionsmedveten men nyfiken country sedan debuten 1996. Chuck Mead är en av centralfigurerna i bandet. Han har också gjort riktigt fina insatser som producent, bl a på ”Dressed in Black”, en av de bästa Johnny Cash-hyllningar som gjorts.
Här är en man som vet vad han gör. Hantverksskickligheten och stilkänslan på denna solodebut är följaktligen bländande. Med såväl soulkänsla som poptouch serverar han rock’n’roll för lördagsdansen och country med välputsade retrostövlar. Skivsamlaramericana om ni så vill.
Låter det löjligt? Vänta med smarta invändningar tills ni hört ”Albuquerque”, ”A Long Time Ago” eller ”Up On Edge Hill”. Och se till att näsduken är nytvättad.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Chris Laterzo and the Buffalo Robe - Juniper and Piñon
Yampa/Hemifrån

Överallt när man läser om Los Angeles Chris Laterzo stöter man på ordet alt.country. Jag undrar lite varför. Laterzos musik vilar mot en stadig grund av västkust, countryrock och Neil Young och bland hans ungdoms idoler fanns musiker som Elton John och Cat Stevens. Vad är det som är så alternativt med det?
Influenserna från Neil Young genomsyrar mycket på Laterzos fjärde album— hör t ex taggtrådsgitarren i ”Misfit Child” eller harmonierna i titelspåret — men hörs kanske ändå allra tydligast i sången. Med sitt ljusa, känsliga vibrato balanserar han emellanåt rentav på gränsen till att kallas karbonkopia. Han landar lyckligtvis på rätt sida.
Det kan vara hängivenheten eller det stora hjärtat som pumpar så uppenbart här. Det kan vara min egen stora kärlek till förebilden, den trulige kanadensaren, som förblindar mig. Det skulle också kunna vara de välavvägda arrangemangen eller de enskilda musikernas briljans; Jeff LeGores pulserande bas, Robert Dills stabila trumspel eller Paul Inmans sjuttiotalsekande klaviatur. Stämsången, handklappet eller Dan Wistroms dragspel i ”Señorita Sunshine”?
Nej, jag tror att det som framförallt får mig att återvända till detta album är min gamla vanliga käpphäst: melodierna. Chris Laterzo är helt enkelt en jäkel på att snida ihop melodier som inte tar några omvägar. Självklara, klassiskt sköna och med en hälsosam dos av romantik. Hör bara den sköra, mandolinsmyckade ”Those Were the Days”; en folkrotad gullighetsorgie som måste vara omöjlig att värja sig emot.
Albumet inleds med textraden ”Out on the desert / Traveling by night” och är delvis inspelat i Joshua Tree. Ökenromantiken kan tyckas sökt, men korresponderar trots allt utmärkt mot den vindpinade americanan. Och med Elton Johns fina ”Holiday Inn” (f ö enda covern här) får vi oss ändå en tur, med svart limousine, in till storstan.
Laterzo tonsätter den Neil Youngska ”lonerns” ömtålighet på ett så njutbart och hjärtsnörpande sätt som Mannen själv sällan gjort sedan långt innan han slösade sin talang på dussinrock om bilar och alternativa bränslen. Alt.country?
Tidigare publicerad på Rootsy.

Brett Dennen - Hope for the Hopeless
Dualtone/BAM

Brett Dennen heter en 29-årig kalifornisk singer/songwriter-kerub som, hyfsat rättvist, har jämförts med begåvningar som Paul Simon och Ron Sexsmith. Detta hans tredje album fortsätter en lättsmält formula av mjuk sjuttiotalsdoppad pop med stänk av blåögd soul och rentav lite afrikanska toner (bl a gästsjunger Femi Kuti). Texternas naiva flower power-analyser vägs upp av en förtrollande melodikänsla och en fin ljus röst.
Ett utmärkt alternativ för den som tycker Jack Johnson eller John Mayer är lite väl mjäkiga.
Tidigare publicerad i Corren.
Not: Albumet släpptes i USA redan i oktober förra året men fick svensk distribution först nu i slutet av maj.

Spotify