Förr i tiden hade varje respektabel tidning en demospalt där lokala förmågor kunde granskas och uppmärksammas. Idag är de, av förklarliga skäl, lätträknade. När MySpace dök upp på scenen förlorade nästan demoskivan sin funktion. Det var ju bara att lägga upp sin musik på sajten och vänta på att upptäckas. Typ.
Det finns, förstås, en uppsjö av göteborgsbaserade musiker på MySpace, såväl etablerade som oupptäckta begåvningar. Jag har valt att botanisera bland de senare. Några har förvisso hållit på ett tag och andra har kanske rentav släppt någon skiva, men de är alla mer eller mindre ”oetablerade” och okända för den större massan. Och har gemensamt att de förtjänar ett öra, eller två.
Låt oss börja med Gemy, som nämner bland sina influenser Joni Mitchell, Tom Waits och Dolly Parton och säger att hon spelar singersongwriter-pop som flirtar med både country & jazz. Ungefär så härligt svårgreppbar är Jenny Lundin (som hon egentligen heter) också och hon har dessutom begåvats med en fin uttrycksfull röst.
Pop med bett, bus och melodi bjuder Per Edwardson på. Jag läser att han har jobbat med alla ifrån Björn Rosenström till Max Martin innan, så han är väl ingen duvunge direkt. Det säger inte heller så mycket om hans egen musik, som trilskas charmigt och i sina bästa stunder (”On My Pillow”!) bjuder på just melodijublande pop med stort P.
Western, fd Baby Grand, bjuder på dramatisk men lekfull americanabaserad indiepop/rock. Med spännande arrangemang och imponerande musikalitet av de åtta (?) medlemmarna byggs eklektiska ljudlandskap upp, som lockar till slutna ögonlock och stilla gungning. Bandet är dessutom förärade med inte bara en, utan hela tre riktigt fina sångare i Michael Mennell, Frida Thurfjell och Jessica Bah Rosman.
Göteborgs egen Jesse Malin, Alexander Durefelt står, i likhet med sin amerikanska kollega, i ganska stor tacksamhetsskuld till The Glimmer Twins, herrar Keith Richards och Mick Jagger. Sämre läromästare kan man ha. Alexanders fyra spår på MySpace rymmer också ett stort hjärta för amerikansk rotmusik och en förkärlek för romantiska rock’n’roll-ballader.
Strayfolk, har sina rötter i Umeå men huserar sedan några år här i Göteborg. De levererar självsäker folk och country med influenser från såväl keltisk musik som Bob Dylan. Det är mycket stränginstrument (inte minst en stilig steel guitar) och njutbar stämsång.
En mjuk och skönt soulkantad singer/songwriter har vi i Alexandra Wennersten. Hon presenterar tre spår, som drar åt lite olika håll (soul, indiepop, folk, country) utan att förlora fokus. Och som inte är rädd att peta in lite alternativt P J Harvey-grus i maskineriet heller.
Charmigt naiv och kompromisslös poppig tvåminuterspunk är vad som möter en på poppets sida. Jag gissar att duon Lina och Magnus har ett gäng vältummade Ramonesskivor hemma. Här lämnas ingen tid för reflektion, men vad gör väl det? När poppets drar igång partyt vill man ändå bara dansa.
Vill man ha svart domedagscountry av typen Handsome Family eller en Johnny Cash på dåligt humör bör man genast bege sig till The Don Darlings sida. Amerikanske sångaren ”The Reverend” mässar mördarballader och alkoholromantisk alternativcountry med så mörk och myndig stämma att man helst sover med lampan tänd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar