Gårdagens nyheter

Little Bob and the Lollipops - I Got Loaded
(La Louisianne Records 2004)

Den här skivan har snabbt kommit att få ett ganska symboliskt värde för mig. Fånigt kanhända, men ändå. Det är nämligen det första album jag köpt i butiken Musik & Konst i Malmö sedan Lennart Perssons bortgång. Jag tog faktiskt ett extra djupt andetag innan jag klev in. I skyltfönstret brann ett levande ljus. Därinne andades en stämning av brist, av något som fattas. Jag läser säkert in mer än jag borde och jag vet att han egentligen inte jobbade i butiken på slutet, men det var min känslomässiga upplevelse och jag kan inte förneka den. På väggen hängde i alla fall Lennarts "bäst-just-nu-plattor" som om inget hade hänt.
Butikens nuvarande innehavare Peter Thulin sken upp när jag plockade fram detta album och propsade på att jag skulle plocka med mig det hem. Jag ångrar förstås inte att det blev så. Hur skulle man kunna? Svängigare, varmare, kaxigare, svettigare South Louisiana soul, r&b och swamp pop får man leta efter. Det var trots allt ett band som slipade sin perfektion mot en turné med den legendariske southern soul-sångaren O.V. Wright; en turné som tog bandledaren och trummisen Lil Bob (eg: Camille Bob) och hans grymma band till 47 stater på ett halvår.
Här samlas 26 spår, inspelade mellan 1963 och 1969, som inte känns en sekund föråldrade.
Till den nostalgiska saken hör att jag tror det var Lennart Persson som först tipsade mig om titelspåret "I Got Loaded" - världens bästa partylåt. Tack, än en gång, Lennart!

Solomon Burke - Proud Mary
(Rev-Ola 2006)

Burkens Muscle Shoals-producerade pärla till album (1969) blev det enda han släppte på bolaget Bell. De förstod honom uppenbarligen inte där. Och när även Burkes inspelning av Creedence Clearwater Revivals listklättrande "Proud Mary" började ta sig upp för listorna var det för sent. "The King of Rock 'n' Soul" hade redan signat för MGM och dragit till Las Vegas. Lång näsa, Bell.
"Proud Mary" är ett utmärkt album, mättat med djup sydstatssoul, country funk och med Burkes mäktiga gospelstämma i högform. Muscle Shoals-bandet likaså - Eddie Hinton på snirkligt själfull gitarr, David Hood på rytmiskt pumpande bas, Roger Hawkins stabila trumspel - alla nödvändiga delar i ett av världens bästa kompband. Materialet, bestående av bl a en gripande tolkning av Otis Reddings "These Arms of Mine", Penn & Oldhams "Uptight Good Woman", Percy Mayfield-standarden "Please Send Me Someone to Love" och en version av "That Lucky Old Sund" där han tycks ha tryckt in varenda liten känsla som kan ha rymts i denna imponerande kroppshydda. Ett måste för varje Southern Soul-älskare, helt enkelt.

Robert Ward and the Black Top All-Stars - Fear No Evil
(Black Top Records 1991)

Under tidigt sextiotal spelade denne Georgiapojk med Wilson Pickett och Eddie Floyd. Han hade ett unikt ekomättat gitarrsound skapat med hjälp av en gammal Magnatoneförstärkare och några magiska fingrar; en stil och ett sound som Lonnie Mack snart kopierade mer eller mindre rakt av och skapade egen konst av. Men Mack försökte aldrig dölja sin beundran; "His music was a turning point for me as a guitar player (...) Robert Ward was doing Jimi Hendrix before Jimi Hendrix was Jimi Hendrix". Med glödande rhythm & blues och sugande soulslickad blues och en raspig röst i trakterna av O.V. Wright eller varför inte Eddie Hinton, var det en gåta att han aldrig blev stor när det begav sig.
En period på sjuttiotalet gick det rykten om att han var sjuk, satt i fängelse eller rent av var död. Inget stämde. Sommaren 1990 fick Black Top Records-bossen Hammond Scott tag i honom och spelade in detta sagolika album. Med all sin begåvning intakt, glödande fingrar, ett stort mått av originalitet och alla blåskimrande sinnen på topp har Robert Ward här skapat ett av den moderna tidens allra bästa blues- och r&b-album. En återkomst som heter duga.

Mark Erelli - Hope & Other Casualties
(Signature Sounds 2006)

Mark Erelli är en fantastisk historieberättare, en begåvad musiker med känsla för gripande melodier och en utmärkt finlemmad sångare. En prima singer/songwriter kort sagt, med folk- och countryrötter, någonstans i trakterna av Rodney Crowell, kanske. Jag upptäckte honom först med fjolårets finfina "Delivered", men denna är minst lika bra.

Spotify

Cookie and the Cupcakes - Kings of Swamp Pop
(Ace 1997)

Cookies, eller Huey Peter Thierry som han egentligen hette, största barndomsidol var Hank Williams och han planerade tidigt att bli en country & western-sångare. Men så köpte hans föräldrar Fats Domino-singeln "The Fat Man" och; "I changed my whole style (...) rock'n'roll got into me, man". Så kan det gå. Istället för en svart cajun-Hank blev så Cookie ledare för Louisianas kanske flitigast uppträdande och hårdast svängande rhythm & blues-orkester. Swamp pop brukar beskrivas som en korsning av r&b, pop, rock'n'roll, country och cajun från Louisianas träskmarker och det är väl precis vad vi bjuds på här. Att de, när de inte rockade skiten ur New Orleans härdade klubbpublik, agerare uppvärmare för storheter som Jerry Lee Lewis och gamle hjälten Fats Domino säger väl något om kvaliteten hos denna åttahövdade rock'n'roll-maskin. Jag är förvisso ingen expert på ämnet, men har inga som helst problem med att kalla Cookie and the Cupcakes för just "Kings of Swamp Pop". Och här har prima återutgivningsbolaget Ace presenterat hela trettio svårt svängande bevis för den saken, samtliga inspelade mellan åren 1956-1964.

David Wiffen - Coast to Coast Fever
(EMI 1994)

"I hear a lot of stuff and it just irritates me and I want to run away from it". Nej, nuförtiden har inte den brittiskfödde kanadensaren David Wiffen några högre tankar om musik. Han lyssnar inte längre på den, "bortsett från Miles Davis, Dexter Gordon och Thelonius Monk". Det hindrar inte att han 1973 släppte detta mästerliga Bruce Cockburn-producerade mästerverk.
Att bara kalla honom singer/songwriter känns lite löjligt. Det här albumet är så fyllt av svidande vackra melodier, stämningsfulla arrangemang, kloka poetiska texter, gripande sång och välbalanserat musicerande att det snarare borde kallas en genrens heliga Graal. Att säga att det är som en korsning av Jackson C. Frank och Fred Neil vore varken sant eller någon överdrift - bara en hint om hur han låter.
Den säregne skånske författaren Vilhelm Ekelund (1880-1949) sade en gång att det måste "svida i själskinnet". Det gör det här.

Darrell Banks - The Lost Soul
(Goldmine Soul Supply 1997)

Stor - och jag menar stor - gospelskolad röst som förtjänar en respektabel plats i soulhistorien. Banks korta karriär fick ett tragiskt slut. 1970 sköts han ihjäl av en civil polis efter ett svartsjukedrama. Han blev bara 32 år. Här är hans samlade produktion, som av förklarliga skäl är på tok för liten; albumen "Darrell Banks is Here!" (1967) och "Here to Stay" (1969) samt ett gäng singlar. Banks fantastiska röst gjorde guld av såväl tunga deep soul-ballader som dansant northern soul. Hör bara den maffiga debutsingeln "Open the Door to Your Heart", den gripande stråkinlindade "Beautiful Feeling" eller hur han kramar "When a Man Loves a Woman" på de allra sista självömkande tårarna. Oumbärligt är bara förnamnet.

Paul Chastain & Ric Menck - Hey Wimpus: The Early Recordings of Paul Chastain & Ric Menck
(Action Musik 1998)

Inspelningar från 1987-88 av vad som senare skulle bli bl a Velvet Crush. De kallade sig vid den här tiden "Choo Choo Train" och spelade med en budget på $500 in dessa klockrena klingande jingeljangliga powerpoppärlor, bl a med hjälp av Jeff Murphy från legendariskt poppande Shoes. Inspirationen kom från band som Beach Boys och Left Banke, melodierna och harmonierna sitter där de ska och resultatet är, i mina öron, bättre än Velvet Crush.

Bobby Hebb - That's All I Wanna Know
(Tuition 2005)

Bobby Hebb är mannen bakom den fantastiska soulpop-singeln "Sunny" från 1966. Ni har alla hört den. 1970 kom LP:n "Love Games" (går den att få tag i på cd?) och sedan var det tyst ända fram tills tyske entusiasten Rüdiger Ladwig fångade Hebb under en Europaturné 2002 och lurade in honom i en studio. Resultatet blev denna samling soulstöpta skärvor ur Hebbs musikaliska historia. Ofta med en skönt jazzig inramning, men också med inslag av funk och country. Här samsas Hank Williams "Cold Cold Heart" och Charlie Richs "Don't Tear Me Down" med Little Miltons "We're Gonna Make it", James Carrs "That's All I Wanna Know" och en nyinspelning av "Sunny", i duett med Astrid North. Hank förresten, träffade den 12-13-årige Hebb när han uppträdde med Roy Acuff på Grand Ole Opry på femtiotalet, och han lär ha sagt till Hebb: "Boy, if you want to know what a cold, cold heart is, then you just have to record the song yourself". Femtio år senare gjorde han det.

The Backsliders - Throwin' Rocks at the Moon
(Mammoth/Atlantic 1997)

Ibland vill man bara släppa loss hjärncellerna en stund med lite simpel dansant och rock'n'roll-kryddad country. Då sätter man förslagsvis på The Mavericks, BR5-49, The Refreshments eller varför inte detta utmärkta, Pete Anderson-producerade (kanske mer känd under namnet Dwight Yoakam) debutalbum.
Svårare är det inte.