onsdag, april 08, 2009

Lite recensioner

Här samlar jag lite recensioner som publicerats på olika håll den senaste tiden. Fler recensioner finner ni på Rootsy; senast Dean Owens "Whisky Hearts", Roscoe Robinson "Why Must It End" och Sam Baker "I Believe In You". På Rootsysajten hittar ni också min bäst-just-nu-lista som jag försöker uppdatera lite då och då. Ta gärna en titt där ibland.

I senaste numret av Lira, #2-2009, har jag, om jag räknat rätt, nio recensioner. Jag tycker gott ni kan köpa tidningen, den finns i de flesta välsorterade pressbyråer. Ni kan dock tjuvläsa några texter på nätet av undertecknad; J Shogren "American Holly", J J Cale "Roll On", Steve Earle & The Del McCoury Band "The Mountain".

Ska försöka återkomma snart med lite annat här på bloggen, som inte bara är "gammal skåpmat". Har trots allt en hel del trevligt bös att dela med mig av. Det är en kamp om tiden bara. Tills dess får ni hålla tillgodo med detta.


Slowman - The Best of Slowman
Slow Records/Plugged Records

Här har vi en sällsynt mogen debut. För en debut är det, även om titeln lurar en att tro något annat. Men allt har sin förklaring.
Bluesmannen Slowman föddes som Svante Törngren i Linköping 1957. Efter att ha harvat i många olika band och spelat allt ifrån pop, rock och soul till teatermusik och afrofunk tröttnade han 1985 på musikbranschen och blev reklammakare.
Men det sög visst i bluestarmen. På senare år har nämligen hans vassa gitarr kunnat avnjutas flitigt i nya hemstaden stockholms musikpubar, bl a via powertrion Crossroads.
På denna solodebut (en ”Best of” av alla plattor som aldrig spelades in under dessa år) samsas överstyrd boogierock, countrydoftande ballader, Jimi Hendrix-riff och stånkande funk. Om det i ena stunden sprakar och knastrar elakt elektriskt, sätter han sig i nästa ner och låter soul och gospel smeka melodierna. När tempot sänks kan han påminna om en modern Nick Cave. Slowman är — gudskelov — inte stöpt i en form.
Ett gäng lyhörda musiker vet när man ska trampa på gasen och, kanske ännu viktigare; när man inte ska det. Stråkar och körer nyttjas med förnuft och omdöme. Musiken andas.
All musik och text är skriven av Svante Törngren själv och det är bara att lyfta på hatten. Texterna balanserar mellan personligt och allmängiltigt, vardag och poesi och draggar, på bluesmanér, ofta livets mörkare vatten; ”My life was a strange kind of club / where I was not recommended as a member”.
”The Best of Slowman” är prima blågul americana. Om än mest blå.
7/10
Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.


Raul Malo - Lucky One
Concord/Universal

Den forne Maverickssångaren har en av samtidens största och mest hudknottrande röster. En klassiskt skuren stämma av romantiskt snitt i rakt nedstigande led från Roy Orbison, Frank Sinatra, Elvis Presley och Charlie Rich.

Med ett blodrött pumpande hjärta i famnen dansar han fram mellan latin soul, jazz, pop, Rat Pack-sväng, country och femtiotalsballader. Långt från ironi, hets och yta. Och efter veckor av schlagerfestivalande är det förmodligen precis vad vi behöver.
8/10
Texten är tidigare publicerad i Corren.


Neil Young - Fork in the Road
Reprise/Warner

Med sitt trygga liveband och en bunt låtar om sin miljövänligt ombyggda Lincoln Continental 59:a öppnar han alla rock’n’roll-spjäll och går — mestadels — på tomgång. Det är föga överraskande. Jag menar, hur rockenroll kan en temaskiva om en elbil bli? Inte ens den här gamle hjälten går iland med sånt.
Musiken låter långtifrån miljövänlig. Det skränar, skramlar och hostar rök som vore den soundtracket till barnfilmen ”Chitty Chitty Bang Bang” (om någon minns den?). Nog duger det som bruksmusik till raggarrundan ett par varv runt torget, men någon plats i Neil Youngs mäktiga kanon lär inte ”Fork in the road” få.
4/10
Texten är tidigare publicerad i Corren och Norrköpings Tidningar.


Naomi Sommers - Gentle as the Sun
American Melody/Hemifrån

Hur kan jag ha missat henne? Det här lär vara fjärde albumet. Med tretton traditionsmedvetet egenkomponerade låtar i folk/countryland och en släpigt bluegrassfräck version av ”Sea of Heartbreak” ger hon mig nu en kärleksfull bakläxa.
Bakom sig har hon några av Nashvilles finaste studiomusiker och producenten Jim Rooney, som tidigare bl a jobbat med Sommers idoler Iris DeMent och Nanci Griffith.

Sångerna är så lätta, så osminkat poetiska och glimrande självklara att de tycks ha skrivit sig själva. Sådant kräver förstås egentligen hårt arbete och en begåvning utöver det vanliga. Det har hon. Faktum är att den här New England-damens låtskrivande inte står långt efter förebilderna ovan.
Naomi Sommers är en av de vackraste sångfåglar jag hört i genren på länge. Lägg namnet på minnet.
8/10
Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.


Joanne Shaw Taylor - White Sugar
Ruf/Soundcarrier/BAM

Hon upptäcktes av Eurythmics Dave Stewart som sextonåring. Då hade detta underbarn redan turnerat med eget band i två år. Hon har dock dröjt fram tills nu — sju år senare — med att debutera på skiva.
Men som hon gör det! Med så giftigt bett i sin gula Fender att den borde förses med tandskena levererar hon vass Stevie Ray Vaughan-blues med rundade soulkanter. Tillsammans med ärrade Steve Potts på trummor och basisten Dave Smith utgör de en powertrio som är svår att stoppa.
Det kan bli lite väl mycket gitarrjuckande för min smak, men talangen som denna blonda brittiska 23-åring bär på är odiskutabel och självlysande; explosiv rentav. Att materialet, med ett undantag, är skrivet av Taylor själv (en låt skrev hon som14-åring!) är inte mindre imponerande.
Den här unga damen kommer låta höra av sig, var så säkra på det.
6/10
Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.


Grand Duchy - Petits Fours
Cooking Vinyl/BAM

Med ett Velvet Underground-släpigt gitarriff och följdriktig kaxig Lou Reed-stämma bjuder Frank Black/Black Francis/Charles Thompson (kärt barn...) in oss redan i inledningsspåret ”Come on over to my house”.
Hans fru Violet Clark är också där. Det är hon som hade en dröm om en platta som skulle eka åttiotal. Och nog för att musiken sneglar ditåt, men lyckligtvis drar den snarare åt mannens gamla gäng Pixies. Ett band som förvisso startade på åttiotalet, men som drog alternativrock-tåget in i ett vildare nittiotal.
Här skränas det på en ganska lagom snäll och popbekväm nivå; utan att lämna några bestående men. Alla som hört Pixies ”Surfer Rosa” eller ”Doolittle” vill inget hellre än att återvända till den känslan, den upplevelsen. Det här är inte riktigt i närheten, men det andas samma luft. Vi får nöja oss med det.
5/10
Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.


Eric Lindell - Gulf Coast Highway
Alligator/BAM

Omslaget ser ut som en turistbroschyr för Kaliforniens solkust, med solnedgångar och surfingbrädor. Albumet är inspelat i Nashville och innehåller bl a tolkningar av countrymusikerna Buck Owens och Willie Nelson. Bolaget är mest känt för att ge ut blues.
Och vad blir det av detta då? Tja, soul, faktiskt. Men en vidsynt och dansant blåögd soul som svänger med svansen i vilka musikaliska kvarter den vill. Må det vara svampig rotrock eller gungande New Orleans-funk. Att han gör Delbert McClintons ”Here come the blues again” är syptomatiskt; deras sväng är nära grannar.
Det mesta här är dock komponerat av Lindell själv och nog visar det en stolt och självsäker låtskrivare. Lägg till en lika kaxig som själfull sångröst och ett band som verkar ha fått rhythm & bluesen i nappflaskan och det blir svårt att ha några invändningar.
7/10
Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.


Danny O’Keefe - In Time
Bicameral Songs/Hemifrån

Listan över artister som spelat in denne amerikans låtar är lång och stjärnspäckad. Jag ska bara nämna några så får ni en hum om den 66-årige singer/songwriterns status i musikerkretsar: Jackson Browne, Elvis Presley, Judy Collins, Willie Nelson, Cab Calloway, Jerry Lee Lewis, Ben Harper...
Själv har han släppt ett dussintal album sedan debuten 1971. Ofta upphöjda av kritiker men ignorerade av den större massan, även om många nog minns hans enda hit ”Good Time Charlie’s Got the Blues”.
På ”In Time” bjuder han på tolv mjukt inbäddade poetiska historier om tidens flykt och kärlekens irrvägar. Vi snackar stillsamt sordinerad och folkbottnad softrock med klädsamt soul- och jazzavrundade kanter. Tveklöst ett gediget hantverk — som låtskrivare bör han nämnas i samma andetag som exempelvis Jimmy Webb — men en viss övermättnad av allt det vackra infinner sig ändå.
6/10
Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.


Peter Bjorn and John - Living Thing
Universal

De blev snabbt en världsangelägenhet med sin visslingskryddade indierock för en handfull år sedan. Jag förstod aldrig grejen.
Det gör jag fortfarande inte. Och det beror inte bara på att de denna gång bjuder på åttiotalsindränkt syntpop (att de ska vara förband till Depeche Mode känns nästan löjligt självklart) utan också för att jag faktiskt tycker det låter mer smart än hjärtfullt. Melodi, charm och just ”smartness” finns ju tveklöst där, men vad är poängen med att paketera det i Hubba Bubba-kostym? Jag fattar inte.
3/10
Texten är tidigare publicerad i Corren och Norrköpings Tidningar.


Bonnie ‘Prince’ Billy - Beware
Domino/Playground

Jag kan inte låta bli att undra vad som är gimmick och vad som är genuin galenskap hos den här skamligt begåvade mannen (som i passet heter Will Oldham). Men det hör ju egentligen inte hit.
Intressantare är att han faktiskt har gjort rörande vacker americana med skruvad kolsvart humor sedan dag ett. Ibland bättre, ibland mindre bra; aldrig dålig.
”Beware” hör till den första kategorin. Han närmar sig alltmer någon slags mittfårecountry men kryddar med läckert genrestörande infall som förmodligen är reserverade just galna genier.

8/10
Texten är tidigare publicerad i Corren.


The Reverend Peyton’s Big Damn Band - The Whole Fam Damnily
SideOneDummy/BAM

”Robert Johnson on crack” har det här Indianagänget kallats och jag har egentligen svårt att tillägga något efter en så klockren analys, men jag gör ett försök ändå.
The Reverend Peyton’s Big Damn Band är kanhända stort om man mäter i decibel, eller möjligtvis kilogram. Till antalet är de bara tre. En familj är det dock, bestående av storskäggiga gitarristen och sångaren Reverend Peyton, frugan Breezy på tvättbräda och lillebror Jayme på trummor.
I grunden handlar det om hård klassisk countryblues à la Charlie Patton, Son House eller Mississippi Fred McDowell, men den framförs med sådan furiös energi att det lika gärna kunde kallas punk. Något som irländska folk- & punkrockarna Flogging Molly uppmärksammade och lät hillbillytrion åka med på turné.
The Reverends röst är snarare högljudd och gutturalt bräkande än stor (som i omfångsrik och skolad). Ändamålsenlig, skulle man kanske kunna säga. När han hulkar fram hyllningar till mammas potatis eller kritiserar sjukförsäkringssystemet (”Lord keep me well / I can’t get ill / I can’t afford to pay the bill”) så är det med en frisk bonnighet som placerar sig närmare snusförnuftet än byfånen.
Trion är inte nyansernas mästare. Den som väntat sig finlir har hamnat fel. Vill man däremot ha recept på Persimonpudding, höra den sanna historien om kusinen som var med i tv-serien ”Cops” eller bara knockas av lite fingerplockande slideblues i Ramonestempo, så varsågoda att knäppa upp skjortan och dra på danskängorna; logdansen har öppnat!
7/10
Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.


THUS:OWLS - Cardiac Malformations
Hoob Records

THUS:OWLS är en stockholmsbaserad kvintett sammansatt av Erika Alexandersson (som även är en halva av göteborgska duon Josef & Erika) för att ”låta musiken som spelar i hennes huvud nå andras öron och hjärtan”. De kallar själva sin musik ”experimentell alternativ pop” — en programförklaring så god som någon.
Alexanderssons uttrycksfulla sång växlar mellan Björkpretentiösa krumbukter och viskande blygheter. På samma sätt konstrar musiken och vägrar hålla sig på stigen. Det är trollska toner, rytmisk handklappjazz, vemod och vansinne.
Musikerna har sin bakgrund i jazz, indiepop, elektronika och band som THE MOTH, Paavo, Koop, Patrick Watson och Loney, dear. Ett gäng nyfikna och musikaliskt begåvade individualister som sätter sin prägel på minsta ton.
Känslan som omsluter en är ofta filmisk. Bilder av John Bauerska skogar frammanas och blandas brutalt med vridna musikalscener, som vore de dirigerade av Lars von Trier. Det är hisnande och avslappnande om vartannat.
Låttitlar som ”Climbing the fjelds of Norway” och ”A volcano in my chest” skvallrar om naturromantik och ångest. Men det handlar inte om något gottande i mörker — det här är ingen ”deppig” musik — utan bara en hyfsat mänsklig dos av svarta stråk; ungefär som livet självt.
6/10
Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.

1 kommentar:

Jonte sa...

Tackar för tipsen. Dean Owens ska jag kolla upp med en gång :)