Flöjt, skoskav och jingle jangle

Anna Järvinen - Man var bland molnen
(Häpna/Playground)

(En liten varning: det här är ingen sansad eller »objektiv« recension (i den mån nu sådana ens existerar). Den som vill ha fakta, historik och tekniska detaljer får bläddra vidare. Jag skriver nu helt utifrån hjärtat; hur lättjefullt och romantiskt det än må vara. Min upplevelse av det här albumet kräver liksom det.)
Solodebuten »Jag fick feeling« var 2007 års bästa svenska album. Här har vi årets.
Blommor och svensk natur är återkommande bilder i recensioner av Anna Järvinen och jag förstår varför. När jag skulle beskriva hennes musik för en kompis kom jag inte på nåt bättre än »dans på sommaräng med flöjt och skoskav«. Det är inte bara hennes vita solhatt på omslaget som lockar till liknande sommarlovsnostalgiska associationer. Det finns också en lätthet i hela den sjuttiotalsnostalgiska produktionen (mästerligt rattat av Dungens Gustav Ejstes) som lyfter Järvinens starka, vackra melodier precis lagom högt över marken.
Vingligheten, känslan allt är på väg att rinna över kanterna, är naturligtvis (?) noga beräknad, men den lurar ändå in mig i en rosigt rusig väv av dekadent skön laissez faire. Det ordnar sig liksom. Kanske är det frånvaron av ironi. Kanske är det så förbaskat ironiskt att jag inte ens fattar det. Men jag vill inte tro det. Inte med textrader som »du är så fin / med din marmorlika kind / tänk ändå att / en sådan som du / kan vara så hård«.
Måste jag lyfta fram några låtar så blir det i stunden jingle jangliga »Äppelöga«, med Roy Bittan-piano och Bob-munspel, den luftigt klaverkvittrande »Nattmusik« och »Är det det här det handlar om?«, som riffrockar med skönt utsvängda brallor.
Ska man ge sig på referenser så går det lika bra med John Wesley Harding-Dylan eller The Byrds som Pugh Rogefeldt eller Stina Nordenstam. Somliga vill kalla det progg, andra indiepop. Själv vill jag bara höja volymen till strax under smärtgränsen, ta av mig alldeles för mycket kläder och springa ut i solen.
Det är sällan musik nuförtiden så enkelt tar sig käpprätt in i mitt förment bepansrade inre. Jag vill inte ens veta hur hon gör det.

Spotify

Texten är även publicerad på Rootsy.