söndag, april 12, 2009

Gårdagens nyheter

Under den här rubriken kommer jag med ojämna mellanrum dyka ner i skivhögarna och skriva några ord om album som inte nödvändigtvis är dagsfärska. Min bäst-just-nu-lista på Rootsy är oftast lite mer inriktad på nyutkomna saker. Ta gärna en titt där ibland också.
Jag har länkat till Spotify i de fall albumen finns tillgängliga där.


Roger Tillison - Roger Tillison's Album
Wounded Bird/Border (2008)

Sortera in detta finfina rootsfeta americanaalbum från 1971 i din hylla för The Bandiana. Du vet, där album som Jesse Winchester, Ernie Graham och Bobby Charles självbetitlade och Roger Morris "First Album" står. Och vårda den hyllan. Bättre influenser kan man nämligen inte ha.

Spotify


Amadou & Mariam - Welcome to Mali
Because/Warner (2008)

Först nu upptäcker jag en av fjolårets bästa skivor. Paret Amadou Bagayoko och Mariam Doumbia charmar oss utan pardon hela vägen från västafrikanska Mali till dansgolven i västerlandet. De gör det med hjälp av ökenblues, hiphopbeats, electronica, pop och funk. Allt med den sanslöst svängiga afrikanska folkmusiken i botten.

Spotify

Lowell Fulson - Tramp/Soul
Ace (1991)

Två gnistrande, mästerliga Kent-album (-66 & -67) från en av de allra mest eleganta, själfulla, svettiga, funkiga, memphisblåsigt brutalsvängiga bluesmännen där ute. På en cd. Livet är skönt.

Jag hittar inte just dessa två album på Spotify, men det finns såväl tidigare som senare grejer. Kolla gärna upp det.



C.C. Adcock - Lafayette Marquis
Yep Roc/Border (2004)

Sexuellt frustrerad och skrämmande dansant träskrock med lika många ben i blues, boogie, cajun, rock'n'roll och swamp pop som i alligatorns dreglande gap. Med ingredienser som Jack Nitzsche, voodoo, Doyle Bramhall och New Orleans funk kan resultatet inte bli annat än lysande sydstatsrytmer såklart. Så skaka rumpan och ta en klunk till. Minst.

Spotify

Nine Below Zero - Don't Point Your Finger
Zed Records (2000)

Ettrig rhythm&blues-kvartett från South London som hade suttit som en smäck i pubrock-vågen några år tidigare. Den brittiske R&B-pionjären Alexis Korner lär ha kallat bandet "the best rhythm & blues band I've seen since the Rolling Stones".
Detta andra album, som ursprungligen släpptes 1981 (debuten "Live at the Marquee" kom året innan), rockar tajt och effektivt och borde tilltala vänner av t ex Dr Feelgood.


John Littlejohn - Slidin' Home
Arhoolie (2001)

Littlejohn låter som en korsning av herrar Otis Rush och Elmore James och är en av Buddy Guys favoritgitarrister. Lagom smutsig chicagoblues från 1968 som växlar mellan slirig slide och bitigt pickande i stil med just gentlemännen ovan. Kompmusiker som gör vad de ska och ett par stötande saxar som sätter guldkant på anrättningen. Producerad av självaste Willie Dixon.



Lyn Collins - Mama Feelgood: The Best of Lyn Collins
Spectrum/Universal (2005)

Hårdsvängande funk och hjärtekrossande soulballader från "the Female Preacher"; en av James Browns klarast lysande stjärnor till sångerskor. Tjugo svåremotståndliga spår samlade från singlar och hennes två album "Think (About It)" (1972) och "Check Me Out If You Don't Know Me by Now" (1975).

Spotify


John Lilly - Haunted Honky Tonk
www.JohnLillyMusic.com / cdbaby (2007)

West Virginias John Lilly är inte bara musiker, utan också folklorist, americanahistoriker och redaktör för en tidskrift som behandlar just hemtraktens natur, kultur och historia. Han har tidigare guidat på Country Music Hall of Fame och Museum i Nashville. Det den här 55-åringen inte kan om countrymusikens historia är förmodligen inte värt att veta.
Musiken ekar också av gammelcountry à la Hank Williams och Jimmie Rodgers. Du tror förstås det ska låta knastertorrt och musikarkeologiskt duktigtrist om det hela? Fel, fel, fel! Lilly ansluter till traditionen på samma kärleksfullt friska sätt som t ex Gillian Welch, Diana Jones eller Hazel Dickens.
Med en finlemmad röst påminnande om Jimmie Dale Gilmore svänger Lilly loss elva välskrivna original och tre charmiga tolkningar med känsla, humor ("I'm a roadkill on the highway of your heart") och stort hjärta. Den akustiska kärnan kryddas oftast med fiol av Buddy Griffin och stämsång av Ginny Hawker och i ett par spår dyker rentav Bill Kirchen upp på twangig elgitarr.
Tolkningarna? En Hank, en Rodgers och en trad.

*

Boneheads - Cranium

River Records (1992)

Inte många svar när man googlar på det här Mainegänget. Hittar inte ens en bild på omslaget. Ett flitigt liveband är det dock tydligen, som bl a delat scen med storheter som Rosanne Cash, The Band, Bo Diddley och The Subdudes. Spelkåt eklektisk amerikansk rotrock i tradition från just The Band, Little Feat och The Amazing Rhythm Aces är vad det handlar om. Och det är ju, som bekant, inte kattskit direkt. Stort tack till Peter som introducerade mig.

1 kommentar:

Nietzsche sa...

Kunnigt och välskrivet som vanligt!:)