Anna Järvinen - Nefertiti

Ja, ni har kanske läst min affekterade recension på Rootsy (se nedan), men nu har jag sett henne live. Nu ikväll. I Göteborg. På Nefertiti. Torsdag 23 april 2009.
Och hennes hängivna, magra, flickaktiga uppenbarelse i vitblommig farmorsklänning är något av det mest gripande jag upplevt på mycket, mycket länge. Innerligheten i hennes sång, närvaron, låtarnas och inte minst texternas naiva explosivitet kröp så nära att gåshud var mitt minsta problem.
Hon presenterade någon gång under kvällen trummisen som "Sveriges bästa", men i så fall har hon sveriges bästa basist också och sveriges bästa gitarrist liksom sveriges bästa keyboardist.
Just ikväll var Anna Järvinens band inget annat än sveriges bästa jävla band. Basta! Så tajt och svängigt att min spenatburgare var på väg upp igen. Av ren förtjusning, antar jag.
Varje individ var en helhet, en värld, en pusselbit på vägen mot nirvana. Jag är ledsen att jag är så låg att jag hänger mig åt religiösa termer, men min fantasi sträcker sig tyvärr inte längre ikväll. Förnuftet stannade visst hemma.
Redan i inledningen av konserten blev jag så berörd - av att det var så jävla bra! - att jag faktiskt fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Det är sant. Och det är tamejfan inte ofta det händer.
Anna Järvinen och hennes band krossar och pusslar ihop mitt hjärta inom en och samma treminuterslåt. Hur är det möjligt?
Även detta är skrivet i affekt. Vad gör hon med mig?