Några samlade recensioner

Mikael Wiehe - Sånger från en inställd skilsmässa
Warner

Med brutal uppriktighet och i kronologisk ordning — från uppbrott till försoning — låter han oss följa med på en smärtsam resa genom en nästan fullbordad skilsmässa.
Svek, självömkan, ilska, hämndbegär, sorg, hopplöshet, längtan, svartsjuka, hat, skuld... Inga känslor sopas under mattan.
Och känslorna hörs. Genom vilsna valser och blödande blues irrar en naken Wiehe och försöker rädda detta kärlekens rangliga korthus från att falla.
Det här kan vara det starkaste jag hört på svenska språket sedan Thåströms ”Skebokvarnsv. 209”.
8/10
Texten är tidigare publicerad i Corren.

Amy Speace - The Killer in Me
Wildflower/BAM

New Yorks Amy Speace gör musik som är härligt svårklassificerbar. Lika mycket rock som pop, lika mycket folk som country. Låt oss för enkelhetens skull kalla det americana.
Hon har jämförts en hel del med Lucinda Williams och ytligt betraktat är det inte helt uppåt väggarna. Även om Speace inte riktigt matchar Williams närmast barnförbjudna intimitet, så kan hon såväl klösa som spinna rätt skönt ändå.
James Mastros närvarande produktion och utmärkta bandet The Tearjerkers bäddar förtjänstfullt för hennes allt självklarare låtskrivande och uttrycksfulla sång. Med inslag av storslagnare ambitioner à la Maria McKee markerar hon dessutom delvis ett eget revir.
En skön katt, kort och gott.
7/10
Texten är tidigare publicerad i Lira.

M. Ward - Hold Time
4AD/Playground

Med eko från femtio-, fyrtiotal, eller egentligen vilket -tal som helst, svänger Mr Ward fram klurig, gränslös och sjukt musikalisk musik med amerikanska folkfötter. Jag håller honom för en av vår tids bästa och viktigaste singer/songwriters.
”Hold Time” känns välbekant för oss som följt honom. Kanske för välbekant. Jag kan sakna en spets; en originell twist. Men han vet nog vad han gör. Och gäster som Lucinda Williams och Jason Lytle (Grandaddy) trängs.
2006 års “Post-War” var en knockout. Det är inte den här, men du behöver den ändå.
7/10
Texten är tidigare publicerad i Corren.

Loney, Dear - Dear John
Polyvinyl/EMI

Jönköpingspojken Emil Svanängens musik följer inga utstakade vägar. Den är öppen, infallsrik och — trots sin introverta karaktär — lätt att ta till sig. Om skelettet är klassisk gitarrplockande singer/songwriter så är slutresultatet något betydligt mer påklätt elektroniskt. Electrofolkpop kanske?
De mest orkestrerade partierna kan eka jubeltwee à la Hidden Cameras, något doftar Neil Young och annat Bon Ivers indiedeppiga timmerstocksfolk. Alla försök att beskriva och kategorisera Loney, Dears musik rinner dock mellan fingrarna; den intressantaste musiken gör gärna det. Det känns befriande. Och det är skönt att slippa ducka för referenser och istället bara blunda och luta huvudet mot en mjukt självständig musikupplevelse.
Vad som klickar är svårt att säga. Eller enkelt. Kanske det stavas melodier, kort och gott. Att det sedan är moget och effektivt arrangerat, med bl a violin av turnépartnern Andrew Bird, skadar ju inte heller.
Utan att jag egentligen vet varför, får ”Dear John” mig att plocka fram First Floor Powers ”Nerves”. Kanske är det den melankoliska men friska eklekticismen de delar. Kanske är det helt enkelt bara två riktigt bra album.
7/10
Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.

Jeb Loy Nichols - Parish Bar
Compass

Någon som minns ”Country Got Soul I & II” och ”Testifying” som kom för en handfull år sedan? Tre fingertoppskänsligt sammansatta samlingar av vit funkig sydstatscountry. Jeb Loy Nichols var mannen bakom dem.
Countrysoul kan väl lite hjälplöst beteckna hans egen musik också. Men det räcker förstås inte. Likt Nichols nomadliknande liv (Wyoming, Missouri, Austin, Texas, New York, London, Wales) rör sig hans rootsabsorberande musik över alla gränser. Hiphop, folk, reggae, r&b, blues, jazz och dub är bara några av ingredienserna.
Inledningsspåret ”Countrymusicdisco45” är en programförklaring så god som någon.
”Parish Bar”, som är hans sjätte soloalbum, är lika mjukt eklektiskt och varmt soulgungande som de tidigare.
”Så här låter det hemma i mitt hus” säger Nichols om nya albumet. Jag har bara en fråga: får man flytta in?
8/10
Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.

Eleni Mandell - Artificial Fire
Make My Day/Sound Pollution

”Den felande länken mellan Hoagy Carmichael och Leonard Cohen” har hon kallats, denna tandläkardotter från Los Angeles. Men hon är halare än så. På ”Country for True Lovers” från 2003 bjöd hon på — ja, just det — kärleksfull Nashvillecountry och förra albumet, ”Miracle of Five”, var en svalt cocktailjazzig historia med ena benet i indiepop och det andra hos Tom Waits.
Nya albumet är en rockigare affär. Utan att släppa drinken har hon kisande letat sig ut ur nattklubben för att ta sig en biltur på någon glest trafikerad landsväg. Rutan är nedvevad och med sömndrucken, men klar stämma låter hon smarta poetiska texter om kärlekens irrvägar eka över nejderna; ”He kissed me that day / By the pizza place / I felt so forgettable”.
Vänner av Cat Power eller Neko Case har inte råd att missa den här damen.
7/10
Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.

Diana Jones - Better Times Will Come
Proper/BAM

Hon växte upp hos adoptivföräldrar i New York men spårade i tonåren sina rötter till östra Tennessee. Där, i skuggan av Smoky Mountain, fann hon inte bara en familj utan också sin musikaliska hemvist; den gamla bergsmusiken som kallas ”Old Timey”. Den kan beskrivas som förrädiskt enkel, akustisk buren, vemodig folkmusik med drag av bluegrass; ofta med jordnära texter om det hårda livet i Appalacherna.
Genuinitet, som gärna romantiseras in absurdum i countrykretsar, är inget man behöver leta efter här. Diana Jones har dessutom en röst som går på djupet, som ruskar om, som ÄR den här musiken. Såväl melodier som texter siktar på hjärtat och stannar där.
Om referenserna tycks lastgamla är upplevelsen det motsatta, delvis tack vare fantastiska kompmusiker.
I väntan på nytt från Gillian Welch hittar du inget bättre.
8/10
Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.

Cecilia Klingspor - Ovanför molnen
Vesper/BAM

Med hjälp av bl a singer/songwriter-kollegan Emma Nordenstam, ett par medlemmar ur Fläskkvartetten och ”den där grejen som man skruvar ihop IKEA-möbler med” solodebuterar stockholmska Cecilia Klingspor. Hon gör det med en samling sorgkantade personliga betraktelser över kärlekens irrvägar, arv, miljö och gammelfarmor.
Det så nordiskt murrigt akustiska naggas i kanterna av smygande svart elektronik. Nytt möter gammalt och det är vackert så.
6/10
Texten är tidigare publicerad i Corren.

Ben Kweller - Changing Horses
ATO/BAM

Ben Kwellers självbetitlade album från 2006 var ett av årets bästa. Med en kombination av indiebusig spjuveraktighet och en fullkomligt oemotståndligt beatlessmart melodikänsla fick han åtminstone undertecknad på fall.
Nu har den äppelkindade popslyngeln till singer/songwriter sökt sig till sina rötter. Det betyder country. Eller, så mycket country det nu kan bli av en äppelkindad popslyngel.
Nog honkytonkas det en del i ”Fight” eller ”Wantin’ Her Again” och prima steelgitarristen Kitt Kitterman gör sitt för att förflytta melodierna till Nashville.
Men Kweller är ju inte Alan Jackson direkt (hur gärna han än vill det). Han är på tok för mycket poplugg och indiespink för att Nudiekostymen ska sitta riktigt bekvämt.
Och tur är väl det. För det är ju ändå där, i popland, vi vill ha honom.
6/10
Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.