Wynonie Harris

Han var en skitstövel. Ett arrogant och vilt partymonster med smak för sprit, välskräddade kostymer och kvinnor. Hans ”ego var lika stort som hans libido”, som bluessångerskan Ruth Brown en gång uttryckte det. Men han kunde sjunga. Jävlar att han kunde sjunga.
Wynonie Harris föddes i Omaha, Nebraska 24 augusti 1915. Han inledde sin karriär som dansare, komiker och trummis på lokala syltor under trettiotalet, men upptäckte snart sin begåvning som ”blues shouter” i Big Joe Turners anda.

Mellan 1945 och 1952 spelade han med hårt svängande orkestrar som Lucky Millinders och Johnny Otis in en rad sprit- och sexångande hitlåtar. För det var framförallt sex det handlade om. När han med omsorgsfullt pomaderat hår, slickad hallickmustasch och stålskärarröst ylar fram att hans älskling bara vill ”rock and roll all night long” handlar det inte om någon danstillställning direkt. Lika lite som den ”pudding” han besjunger i ”I like my baby´s pudding” hittas i någon kokbok.

1948 snurrade Harris rytmiska gospelinspirerade version av Roy Browns ett år gamla ”Good rockin´ tonight” på varje modig R&B-radiostations skivtallrik. En snorig Elvis Presley skakade förmodligen framför radioapparaten och skulle bara sex år senare göra rock´n´roll av den på sin andra Sun-singel.

Inte för att den inte var rock´n´roll redan 1948. Lyssna själv. Och försök sitta still.

Wynonie Harris visste mycket väl hur bra han var och titulerade sig själv med det föga ödmjuka ”Mr Blues”. Inte vill jag ge en sån typ rätt, men jag är nog så illa tvungen;

”Get your business straight, Mr Blues is coming to town”.

*

Lyssna på: Bloodshot Eyes: The Essential Wynonie Harris (Indigo 2002)

Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 8/8 2005.