The B-52s: FunplexAstralwerks/EMI
När debutalbumet släpptes 1979 (!) var konceptet tramsig New Wave-pop för partysugna konststudenter och andra homosexuella. Alla som hört ”Rock lobster” eller ”Love shack” vet att det var lika charmigt effektivt även för oss andra. I små doser.
På första albumet på sexton år har New Order-producenten Steve Osborne lånats in för att uppdatera soundet. Som om det skulle spela någon roll. De trendkänsliga pojkarna och flickorna (nu i övre medelåldern) i The B-52s låter och ser ut ungefär som de alltid har gjort. Allt är bara gjort med större ansträngning nu. Och utan självklara hits.
4/10
Bon Iver: For Emma, Forever Ago
4AD/Playground
Under namnet Bon Iver (medvetet felstavad franska för ”bra vinter”) har Justin Vernon agerat uppvärmare åt bl a Bonnie “Prince” Billy (Will Oldham). Han skulle även kunna slå följe med M. Ward; det är nämligen i sådana begåvade singer/songwriter-kufars sällskap han hör hemma.
”For Emma, forever ago” är resultatet av en isolerad vinter (förstås) i en stuga i nordvästra Wisconsin. Där ägnade sig Vernon i tre månader åt att hugga ved, åka traktor och skriva låtar. Att det blev nio tämligen lågmälda falsettsånger från den mörkare sidan av man-med-gitarr-träsket är föga överraskande. Däremot att de blev så klurigt bra.
8/10
Cat Power: Jukebox
Matador/Playground
Redan på ”The Covers Record” för åtta år sedan visade hon att tolkningar inte behöver sitta i knäna på sina original. De behöver visst inte ens bestå av samma melodier.
Jukebox är alltså coverplatta nummer två och en hyllning till vokala förebilder. Det gör nu inte att hon blir en crooner i Frank Sinatras paradnummer ”New York, New York” eller lånar Billie Holidays vibrato i ”Don´t Explain”. Till det är hon är en allt för sällsynt fågel. Chan Marshall, som hon heter i det civila, sätter rentav en heder i att vara lite Tjalle Tvärvigg. Följaktligen finns här såväl en tolkning av henne själv (”Metal heart” från ”Moon pix”) som ett nyskrivet nummer. Det senare, ”Song to Bobby”, är ett rörande och naket vykort från ett förälskat fan till idolen Bob Dylan.
Turnébandet ”The Dirty Delta Blues Band” hänger diskret och smakfullt i bakgrunden. De sätter de färger och klanger som behövs men konkurrerar aldrig med Miss Marshall om platsen i strålkastarljuset.
Vänner av Cat Powers truligt svårmodiga indie: känn er måttligt bekväma.
Vänner av originallåtarna: hav ett öppet sinne!
7/10
Lyssna lite extra på: Ramblin’ (Wo)man
Hur fräckt tar hon inte Hank Williams original och åderlåter den på allt vad country heter, byter kön på huvudpersonen i texten och döper om den. Kanske inte bäst, men modigast.
EMI
Fjolårets punkiga sidoprojekt Grinderman visade sig bli en nyttig injektion. Och den forne busen/knarkaren/gottomten Cave verkar må alldeles utmärkt av sitt numera nyktra, stadgade låtskrivarkontorsliv.
Den svarta romantiken är ju kvar. Och de mördarballadsvackra melodierna skimrar bakom det lekfullt skeva och fula. Som låtskrivare blir han allt mer Tom Waitsk.
De gamla kumpanerna i The Bad Seeds spelar på toppen av sin förmåga och släktskapen med de trettio år gamla excesserna i The Birthday Party är tydlig.
”Dig, Lazarus, Dig!!!” är genuin, hård och på allvar. Men glömmer inte att samtidigt ha kul.
7/10
Lyssna lite extra på: Midnight Man
Med sin trasiga, plottriga fulsnygghet ger denna vridna soulblues en inblick så god som någon i Grott-Nicklas nya album.
Willy DeVille: Pistola
Eagle/Playground
Att försöka sätta etikett på Minkens (ja, han kallas så) musik låter sig inte göras. Romantisk vit rhythm&blues? Latinorock’n’roll? Blåögd spansk New Orleans-soul? Roots rock? Doo Wop-pop? Allt är lika rätt som fel.
På ”Pistola” ryms flottig funk, latinska rytmer och sentimental country. DeVille är en cool och stryktålig bakgatskatt som glider obehindrat mellan genrer. Allt som har stil och blödande hjärta gör han till sitt. I utbyte får vi musik som aldrig någonsin kompromissar.
Det är bara att tacka.
7/10
Lyssna lite extra på: ”Louise”
Elegant och utan större åthävor gör den gamle romantikern, förstås, Paul Siebels vackra countryballad till sin.
Neil Diamond: Home Before Dark
Columbia/Sony BMG
Diamond fortsätter konceptet från 2005 års synnerligen lyckade ”12 songs” och sätter Rick Rubin i producentstolen. Det är ett smart drag.
”Home before dark” är faktiskt ännu bättre och har, precis som föregångaren, samma akustiskt nedstrippade ljudbild som Johnny Cashs senare album (som producerades av just Rubin).
Den som letar efter överraskningar och musikaliska äventyr får leta någon annanstans; här handlar det om melodier — om musikens själva essens. Det är hantverk mer än något annat. Neil Diamond närmar sig de sjuttio och har praktiserat det här hantverket i över fyrtio år. Det hörs.
8/10
Johnny Dowd: A Drunkard´s Masterpiece
Munich/Playground
Den gamle flyttgubben Dowd var nästan femtio år när han skivdebuterade för tio år sedan med ”Wrong side of Memphis”. Han lät redan då som resultatet av en sammankomst av Lou Reed, Tom Waits, Hank Williams, ett par massmördare och några hekto crack.
Inte har han blivit mildare med åren. På det här sjunde albumet (eller åttonde, beroende på hur man räknar) samsas tjackhoror, onanister och sminkade grisar för att dansa en galen häxdans till någon form av störd friformsjazz med heavy metal-liknande distutbrott. Tre flödande ”opus” med inspiration från sjuttiotalets progrockare och ”andra fina musiker ur historien såsom Amadeus Mozart och Ludvig van Beethoven”.
Knappast något för myskvällen, men omöjligt att inte fascineras av.
6/10
Drive-By Truckers: Brighter Than Creation´s Dark
New West/Playground
Sedan sist har Drive-By Truckers kompat southern soul-sångerskan Bettye LaVette och bytt lite medlemmar. Det har gjort gott.
Åttonde albumet är en 75 minuter lång resa genom träskmarkerna i södra USA. En resa som bjuder på familjetragedier, ångestridna Iraksoldater och törstiga pappor. Allt till tonerna av mjuk countryrock, stenhård boogie, Stonesdoftande ballader, Crazy Horse-mangel och hederlig honky tonk. Eklektiskt, men ändå på något sätt logiskt och — faktiskt — harmoniskt.
Att de förlorat en viktig medlem i Jason Isbell är inget som märks. Han är dessutom ersatt av bl a legendariske Muscle Shoals-musikern Spooner Oldham; en kompensation som heter duga.
Sa jag 75 minuter lång förresten? Jag menar kort.
8/10
Lyssna lite extra på: Daddy Needs a Drink
Att hitta en representativ låt här är svårt. Den här Wilcobesläktade countryballaden är så god som någon på ett utmärkt album.
Jakob Dylan: Seeing Things
Columbia/Sony BMG
Sonen Dylan lägger sitt Wallflowers på hyllan ett tag och testar solovingarna.
Det blir med ett stycke habil akustiskt lunkande americana och levereras med (ibland lite väl) uppenbar kärlek till herrar Springsteen, Earle och Costello. Värre influenser kan man ha och resultatet är inte dåligt. Bara något osjälvständigt.
Tyvärr bidrar Rick Rubins produktion till den bilden. Det låter ganska likt Neil Diamonds senaste — Rubinproducerade — platta.
Men några direkta spår av pappa hör man, lyckligtvis, inte.
6/10
Paal Flaata: Old Angel
Wilma/Playground
Paal Flaata verkar i skuggan av giganter; Roy Orbison, Elvis Presley, Charlie Rich. En stor röst i en djupt romantisk tradition, med mörker, melankoli och självömkan som självklara ingredienser. Han utmärkte sig redan under sin tid i The Midnight Choir; ett band som aldrig fick det erkännande det förtjänade.
Efter tre fina soloalbum, som lidit något av haltande låtmaterial, är kronan på verket här. En samling storslagna ballader med touch av country, jazz och folkmusik och celebert gästspel av självaste Elvisgitarristen James Burton.
En förvånansvärt platt ”rockande” ”Electric guitars” — ovärdig den skönsjungande norrbaggens annars väl tilltagna djup — är det enda som håller mig ifrån att utdela högsta betyg.
9/10
Jim Ford: Point of No Return
BearFamily/Border
Den hårfagre bråkstaken Jim Ford från Kentucky var kompis med funklegendaren Sly Stone, popartisten PJ Proby och soulsångaren Bobby Womack. Han var svag för slagsmål, kvinnor, droger och odödliga melodier. Hans fräcka fonky countrysoul är helt i en klass för sig.
Tack vare två svenska entusiaster (som hittade Ford i en husvagn i Kalifornien) fick vi förra året en utökad nyutgåva av hans enda album, ”Harlan County”, från 1969 och nu ”Point of no return”, med undertiteln ”Previously unreleased masters, a lost 45 & rare demos”. Den är lika sensationellt bra som föregångaren.
Jim Ford avled i november ifjol. Hans fantastiska musik lever vidare.
8/10
Lyssna lite extra på: Look Again
En tidigare okänd promotionsingel från 1968 som med svulstiga stråk-, blås- och körarrangemang lutar mer åt soul än country.
Tobias Fröberg: Turn Heads
Playground
Gotländske Tobias Fröberg har en ljus och fin gossaktig stämma, som kanhända är lite för snäll för sitt eget bästa.
Men jag ska inte gnälla. Det här är snirklig, vacker, variationsrik och melodistinn pop. Musikens akustiska botten — ofta pianobaserad — kryddas med stråkar, körer och blås och avslöjar en kärlek till sextiotalets storslagna arrangemang. Man kan spåra influenser alltifrån sjuttiotalets softrockiga singer/songwriters till The Smiths. Men igenom alltihop en omisskännligt Fröbergsk ton.
Av alla svenska melankoliska pojkar med gitarr tillhör Tobias Fröberg de mest angelägna.
6/10
Thea Gilmore: Liejacker
Fullfill/BAM
Trots att detta faktiskt är den brittiska sångerskans sjunde album är det mitt första möte med henne. Det första som slår mig är texternas poetiska skärpa; angeläget personliga betraktelser med en sällsynt litterär udd. En välkommen kvalitet.
Musikaliskt verkar hon i en ganska amerikansk akustisk låtskrivartradition där berättelserna står i centrum. Lågmälda sånger, diskreta nyanser, svaga skiftningar. Och genom allt Gilmores klara vackra röst. Så vacker att det faktiskt blir något jämntjockt och översötat i längden. Att Joan Baez gästsjunger känns därför helt naturligt.
5/10
Grand Archives: Grand Archives
Sub Pop/Border
Grand Archives är ett ambitiöst projekt där summan är tänkt att bli större än delarna. Låt tusen blommor blomma, trava högar av alla instrument du kan hitta och låt oss — för tusan! — ösa på med fyrstämmig sång. Minst.
Detaljarbetet är överväldigande och skulle lätt kunna bli kvävande. Om nu inte grundfundamentet melodi var så välcementerat, vill säga.
I likhet med sångaren/låtskrivaren Mat Brookes tidigare band Band of Horses andas låtarna tjock My Morning Jacket-rymd, men rymmer samtidigt en betydligt luftigare solskenspop á la sextiotal. Ibland närmar de sig också Pernice Brothers mjukt melankoliska countrypop.
Sa jag att det är bra? Riktigt bra.
7/10
Lyssna lite extra på: Sleepdriving
Drömskt vacker ekomättad lager-på-lager-folkpop och själva solen kring vilken hela debutalbumet kretsar.
John Hiatt: Same Old Man
New West/Playground
En otacksam uppgift han har tagit på sig, Mr Hiatt. Att bjuda på så självklar, själfylld och välskriven americana att den förefaller framsprungen utan ansträngning. Han har gjort det i över trettio år nu och senaste albumet är inget undantag.
”Samme gamle man” säger han själv att han är. Det ska vi nog vara glada för.
Det här nostalgiska paketet räddas av skarpsinne, humor och en sjujäkla låtskrivarkvalitet. Hans bästa på många år.
8/10
I see hawks in
Western Seeds/Border
Den här kaliforniska kvartettens soliga kosmiska country är förvånande fräsch att höra. Det låter nämligen som om tiden har stått stilla sedan The Flying Burrito Brothers härjade med sin psykedeliska countryrock för snart fyrtio år sedan.
Med trestämmig sång, twangig gitarr, vinande pedal steel och en frisk portion humor lyckas de ändå placera sin traditionsmedvetna musik i tvåtusentalet.
Och att tiderna faktiskt har förändrats är något som blir tydligt i de miljömedvetna texterna. Ekologisk country är kanske framtidens melodi?
7/10
Jack Johnson: Sleep Through the Static
Brushfire/Universal
Det skulle vara enkelt att göra sig lustig över Hawaiisonen Jack Johnson.
Hans musik är så snäll att man, beroende på vilket humör man själv är på, vill gå och fika med den, alternativt slå den på käften. Han driver miljöprojekt för skolungdomar på fritiden och har spelat in hela detta album enbart med hjälp av solenergi. Han har dessutom tidigare gjort musiken till Nicke Nyfiken.
Inga fjällrävenfasoner kan dock dölja att hans ultrasofta singer/songwriter-pop — friktionsfriheten till trots — är svårt beroendeframkallande.
6/10
Lyssna lite extra på: Hope
Reggaeflirtande mjukispop som är stört omöjlig att inte charmas av.
Marah: Angels of Destruction
Munich/Playground
Bröderna Bielanko, som är navet i Philadelpiakvintetten Marah, hyser en så stark kärlek till det tidiga sjuttiotalets slaskrock att man emellanåt måste dubbelkolla så det inte är en Facesplatta man spelar.
Förra albumet, ”If you didn´t laugh you´d cry”, var en klockren rock’n’roll-rökare i krysset och riktigt dit når inte kritikerfavoriterna Marah denna gång. Låtmaterialet är inte tillräckligt starkt.
Men nog finns även här tillräckligt med Stonesriff och Springsteenjubel för att tillfredställa alla vänner av svängig referensrock.
6/10
Lyssna lite extra på: Santos De Madera
Att Bruce Springsteen gjorde det här redan i början av sjuttiotalet spelar väl ingen roll? Rock’n’roll med stort hjärta är till för att återvinnas.
Tift Merritt: Another Country
Concord/Universal
Tredje gången gillt, sägs det, men i fallet Tift Merritt är det en smaksak. Debutalbumets flanellklädda folk- och alt.country, uppföljaren ”Tambourines” blåögda Dusty Springfield-soul eller ”Another Country”?
Nya albumet är tillkommet i självvald exil i Paris. Eftertänksamhet präglar texterna, enkelhet musiken. Det är countryrock med tofflorna på. Mjukt, vackert och märkbart bekant redan vid första lyssningen. Men låt dig inte luras. Detaljer tassar försiktigt upp bakifrån och omsluter elegant Merritts fina röst och melodierna visar sig vid upprepade lyssningar vara flera storlekar större än vid första anblicken.
7/10
Lyssna lite extra på: Tell Me Something True
Albumets souligaste spår är kanhända inte representativt, men svårt att motstå för oss som förälskade oss i hennes förra album.
Mudcrutch: Mudcrutch
Reprise/Warner
Ur Mudcrutch, som aldrig ”hände” i början av sjuttiotalet, föddes Tom Pettys The Heartbreakers – som faktiskt ”hände” - och resten är, som alla vet, historia.
Såhär trettio år senare borde en återförening bli en rätt sunkigt nostalgisk historia, men icke!
Petty och veterankompani bjuder på häpnadsväckande fräsch countryrock och pubrock med en sjutusan till rock’n’roll-fräck spelglädje. Allt förstås adlat med den där speciella popkänslan.
Tom Petty låter faktiskt bättre än på många år. Frisk & fräsch mot alla odds.
Mudcrutch är mina nya hjältar.
9/10
Willie Nelson: Moment of Forever
Lost Highway/Universal
Jag har i och för sig inte räknat, men jag gissar att det 74-åriga countryskägget släpper c:a 327 album om året. Det blir lite svårt att hänga med som lyssnare då. Och att hålla god klass som artist.
Denna gång har han hamnat i klorna på Stetsonhatten Kenny Chesney. Det innebär, förstås, ett visst mått av slisk och dåligt omdöme.
Men Nelsons röst, skolad lika mycket i klassisk croonertradition som i country, räddar det mesta. Och med låtar som det Kristoffersonsignerade titelspåret, hans egna ”Over you again” och väl valda covers som Randy Newmans ”Louisiana” måste det ändå bli mer än godkänt.
5/10
Lyssna lite extra på: Over You Again
Med en av albumets få Nelsonkompositioner visar den gamle countryrebellen (74 år!) att han fortfarande är en låtskrivare av rang.
The Raconteurs: Consolers of the Lonely
XL/Playground
The Raconteurs liknar alltmer ett forum för Jack White att leka ut sina fetaste sjuttiotalsdrömmar i. Brendan Bensons fina popådra får för det mesta snällt gömma sig bakom gnisslande gitarrer och wailande. Ofta låter det helt enkelt som ett hårdrockigare White Stripes och vem behöver det?
Även om jag personligen är en stor vän av sjuttiotalsrock så måste jag tyvärr fälla hellre än att fria denna gång. Några Zeppelinriff gör inget album och jag vet ju att herrar White och Benson kan så mycket bättre.
4/10
Lyssna lite extra på: You Don´t Understand Me
Denna lilla pianobaserade poppärla — glänsande i sin melankolisk-harmoniska skönhet — gömmer sig i ett hav av Led Zeppelin-riff.
The Refreshments: Jukebox: Refreshing Classics
Darrow/BAM
Gävles dansanta rock’n’roll-hjältar vet hur man får det att svänga, ingen tvekan om det. Men det spelar ingen roll när de, enligt skolboken, ger sig på en bunt mer eller mindre klassiska 50- och 60-talsspår. Originalens bett och patina saknas.
I folkparken ok, men hemma i stereon?
4/10
R.E.M.: Accelerate
Warner
Jag skrev att 2004 års ”Around the sun” var det starkaste bandet levererat sedan "Automatic for the people" och delade ut en generös trea. Det var fel.
R.E.M. har brottats med identitetsproblem sedan trummisen Bill Berry hoppade av 1997, men nu tror jag banne mig de hittat hem igen. Och den här gången menar jag det. Den inledande kvartetten låtar är rent magnifik. Stökig och stark rock med smarta popharmonier.
Möjligen kan avslutande apokalypsrökaren ”I’m gonna dj” räddas till eftervärlden också. Men i mitten av albumet går det rejält på tomgång och blir sådär sömnigt intellektuellt tråkigt. Då räddas alltihop av klockan. ”Accelerate” är över på 35 minuter.
6/10
Lyssna lite extra på: Man-Sized Wreath
Om du inte tror att du har saknat trion från Athens så bör du genast kasta dig över detta stycke mästerliga rock. Högt.
Teitur: The Singer
Playground
Jag vet inte om Teitur Lassen är uppvuxen bland tomtar och troll på Färöarnas vindpinade klippor. Det låter onekligen som om han skulle ha velat det i alla fall.
Bäst blir det när han ökar i tempo och avslöjar en riktigt trevlig popådra. Men det är sällsynt. Mest är det nämligen långsamt stämningssökande malande vi bjuds på här, med bland annat gnisslande cellostråkar och ekolodsliknande ljudeffekter.
Mig övertygar det inte. Trots att jag själv är uppvuxen bland Smålands tomtar och troll.
3/10
Lyssna lite extra på: Catherine the Waitress
Överraskande rak och pigg xylofonpop; skönt befriad från Färöiskt flum.
Martha Wainwright: I Know You’re Married But I’ve Got Feelings Too
Cooperative/BAM
Den självbetitlade solodebuten från 2005 slog mer eller mindre undan benen på mig. Den var så brutalt uppriktig, självanalyserande och fulsnygg att man bara inte kunde komma undan.
På uppföljaren har hon vänt blicken utåt. Det är mindre av Martha och hennes spöken och mer av krig, terrorism, mammas cancer och vänners självmord.
Det målas med breda — men inte bara mörka! — penslar och känslorna är STORA. Emellanåt tangerar hon rentav brorsan Rufus bombastiska music hall-pop. Men hur pampiga kostymer eller svulstig produktion låtarna än får så hjälper det föga när grundmaterialet är så blekt. Jag lyssnar igenom albumet gång på gång men finner inget som sticker ut nämnvärt. Synd.
4/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar