Bäst just nu

Bonnie "Prince" Billy - Lie Down in the Light (Domino 2008)

Favoritkufens bästa album på flera år. Och framförallt sjunger han bättre än någonsin. Lyssna bara på ljuvliga inledande "Easy Does It" om ni inte tror mig (vill ni ha en autentisk inspelning ifrån Bohus fästning i fredags så hittar ni den här).
Efter att ha sett honom på just Bohus fästning i fredags blev jag påmind hur viktig han trots allt är. Genuint konstigt sig själv och en låtskrivare att ta på allvar. En kuf att ta på allvar.


The Five Keys - Dream On (Charly R&B 1991)

Fantastisk samling med vad som påstås vara komplett Kingmaterial. Ljuvlig doo wop är det i vilket fall som helst, inspelad 1959-60, och med mer sväng än en Märklinbana. Jag gissar att Big Sandy skulle offra betydligt mer än en hand för att låta så här.






Nils Lofgren - Back It Up!! Live... an Authorized Bootleg (Hip-O Select 2007)

Minns inte var jag läste om den här hyllade inspelningen första gången, men jag har varit på jakt länge. Nu är den äntligen släppt på cd och det är bara att stämma in i kören. Ett blixtrande set inspelat för radio 1975, med ett band bestående av brorsan Tommy på gitarr & keyboard, Mike Zack trummor, Scott Ball på bas och den alltid lika lysande Al Kooper på elpiano.
Det här förstärker bara vad vi redan visste: att svenskättlingens sjuttiotal (inklusive Grin) är ett underskattat kapitel i musikhistorien.


My Morning Jacket - Evil Urges (Rough Trade/Border 2008)

Kentuckys finaste såväl utvecklar som invecklar sitt sound alltmer för varje album. Mer soul, mer spacerock à la Flaming Lips, mer Princefunk, mer av allt. Men det blir också bättre, så inte mig emot.
Och även om de tycks ha ansat sina håriga uppenbarelser en aning sedan sist så är såväl The Band-skägg som hårdrockmanar fortfarande närvarande i musiken. Liksom - förstås - Neil Young.
Minst lika bra som "Z".

Walt Wilkins & the Mystiqueros - Diamonds in the Sun (Palo Duro/Hemifrån 2007)

Här handlar det om finlemmad countryrock med harmonier hämtade från ett Pocoskt sjuttiotal men ändå med bett och honky tonk-tryck. Liksom långhårigt och rödnackat på samma gång.
Stilig stämsång, utmärkta instrumentalister, en Hank Williams-hyllning, en The Band-cover, en charmigt countrytraditionell titel som "You Can't Outdrink the Truth" och den här Texasskutan är i hamn.

Mack Vickery - Live at the Alabama Women's Prison, plus (Bear Family 2008)

Bildsköne Willard Mack Vickery klev in på Julia Tutwiler Prison for Women, Wetumpka i Alabama 1970 och succén var given. Vickery var en minor rockabillystjärna med en röst någonstans mittemellan Elvis och Charlie Rich. Det är också i de trakterna hans show hamnar. Och jag förstår att kvinnorna jublar. Det här är sensationellt bra. Han har tagit Johnny Cash gamla fängelsekoncept till nya höjder och skapat en ormgrop av sexanspelningar, galler, country, törstande kvinnor, John Wayne-imitationer och svettig rock'n'roll. Missa inte!

J Shogren - Jahamericana (Jaha!/Hemifrån 2007)

Det första jag tänker är J.J. Cale, det andra Ramsay Midwood och sedan är det kört. Det är bara att åka med. Professor Shogrens musik har sina rötter djupt i den amerikanska myllan och vilar lika mycket mot Chuck Berry eller blues som en countrylunkande singer/songwriter-tradition. Produktionen kan tyckas väl hemmasnickrad, men passar egentligen J Shogrens familjära hängmatte-rock'n'roll ganska bra.



Jonny Kaplan & The Lazy Stars - Seasons (Ripe/Hemifrån 2008)

Den här typen av musiknördigt romantiska, slashasslappa slackerrock har jag löjligt svårt att tröttna på. Man känner egentligen igen varenda Stonesriff eller Blonde On Blonde-orgelslinga, men det gör inget; rätt återvunnen, som här, är retrorock en genre så god som någon.
"Gram Parsons meets Tom Petty, Bob Dylan, and Neil Young to have a beer on the way to a Rolling Stones concert" som någon sa. Och vad kan egentligen vara fel med den kombinationen?

Joe Cassady and the West End Sound - What's Your Sign? (Avenue/Hemifrån 2007)

Ett musikaliskt syskon till skivan ovan.
Debutalbum av en New York-kille som kan sin musik- och litteraturhistoria. Vi snackar romantisk slackerrock med röda ögon, cowboyboots och en sliten Kerouacpocket i kavajfickan. Vänner av Jesse Malin borde uppskatta det här. Och Mattias Hellberg.


Glen Campbell - The Capitol Years 65/77 (Capitol/EMI 1998)

I genren Nashvillepop-country med stråkar, smör och en hederlig crooner har jag svårt att hitta något bättre. Det här är sjukt njutbart, från inledande Buffy Saint Marie-skrivna "Universal Soldier" till avslutande Jimmy Webb-kompositionen "This is Sarah's Song". Vi snackar The Rhinestone Cowboy, indeed, och belackarna må sucka, men försök bara stå emot en sång som "Mary in the Morning". Försök utan att ljuga!


Dennis Wilson - Pacific Ocean Blue (Epic Legacy/Sony BMG 2008)

Om det här albumet lever upp till sin legendstatus låter jag tiden avgöra. Det har förvisso gått trettio år sedan strandpojkens solodebut släpptes, men underteckad har inte haft äran att höra den förrän årets ambitiösa återutgåvning såg dagens ljus. Spontant låter det förstås förbaskat bra (om än idiotiskt förpackat). Disc två (med inspelningarna till det som var tänkt att bli soloalbum nr 2) känns dock flera storlekar under. Men allt är under inlyssning och jag ber att få återkomma.
Dallas Frazier - The R&B Sessions (Raven 2008)
Samlar egentligen albumen "Elvira" (1966) och "Tell It Like It Is" (1967) och tre bonusspår. Mest känd är han förstås som låtskrivare åt namnkunniga countryartister som Charlie Rich, George Jones och Charley Pride (för att inte tala om Elvis Presley). Att han själv släppte två utmärkta album smäckade med svängig blåögd soul är kanske inte allom bekant, men här är de nu; och för första gången på cd. Den som knockats av exempelvis just Charlie Rich eller varför inte Jim Fords countrysoul är garanterad en högtidsstund även här.


Boz Scaggs - Moments/Boz Scaggs & Band (BGO/Sony BMG 2008)

Två sjuttiotalspärlor samlade på en cd. Blue-eyed soul med mjuka kanter och en botten i blues, country och rock'n'roll.
Precis lika bra som det låter. Americana med tentaklerna åt alla rätta håll. Jag är glad att jag har fler album att upptäcka med denne fine musiker. Tro inte att du klarar dig med bara "Silk Degrees", vi snackar ju The Boz, trots allt.