(Bear Family/Border)
Femtiotalet var en omvälvande period för countrymusiken. De stora skivbolagen Decca och Columbia beräknade att hela 40-50% av deras skivförsäljning bestod av countryskivor. Plötsligt hade också popvärlden börjat intressera sig för den tidigare så bespottade hillbillymusiken. Startskottet var framgångarna för Patti Page version av den gamla countrydängan ”Tennessee Waltz”. Popstjärnor som Tony Bennett, Perry Como och Dinah Washington fick stora hits med låtar av bl a Hank Williams.
Nu släpper tyska retrobolaget Bear Family fem nya volymer i serien “Dim Lights, Thick Smoke and Hillbilly Music”, med undertiteln “Country & Western Hit Parade 1951-1955” (åren 1945-1950 skildrades på sex cd förra året). De är fyllda med initierade små essäer av författaren Colin Escott och paketerade i fem läckert illustrerade, snyggt formgivna och trådbundna böcker på runt sjuttio sidor vardera. Och i varje volym dessutom en remastrad skiva med 26-31 spår. Tillsammans berättar de countryhistoria så gediget, kunnigt och underhållande att de borde användas som undervisningsmaterial i skolorna.
Alla tidens storheter är förstås med, men även en hel del rariteter och udda spår dyker upp. Eller vad sägs om en tidigare outgiven komplett version av George Jones rökare ”Why Baby Why”, en bortglömd goding som Jess Willards hårdkokta ”Honky Tonk Hardwood Floor” eller Jimmy Murphys fascinerande jämförelse mellan Gud och teknikens utveckling i ettriga ”Electricity”?
På femtiotalet började countryn närma sig den svarta musiken på allvar. Bill Haley var tidigt ute med sin mix av western swing, pop och rhythm’n’blues och vi kan höra exempel i Merrill Moores fräckt svängande ”Red Light” eller den tidigare Texas Playboys-sångaren Tommy Duncans tolkning av Big Mama Thorntons ”Hound Dog”.
Vänner av banjoexcesserna i Burt Reynolds-rullen ”Den sista färden” (”Deliverance”) kan här avnjuta förebilden ”Feudin’ Banjos” av och med Arthur Smith och Don Reno. Smith stämde senare Warner, som påstått sig ha rättigheterna till låten och köpte sig en yacht för pengarna. Själv hade han snott melodin från 1889 års ”Banjo Reel”.
Åttafingrade smilfinken Slim Whitmans ”Indian Love Call” präglades av Hoot Rains innovativa steel guitar-flageoletter (övertoner) och tog sig in på listor i både USA och England. Låten har levt vidare i filmen ”Mars Attacks” från 1996, där de invaderande marsianernas hjärnor smälter när de hör den (!).
Den 1 januari 1953 avled Hank Williams i baksätet på sin Cadillac. Han var trots sin popularitet inte den bäst säljande countryartisten då (det var Eddy Arnold och Red Foley), men talade till framförallt en yngre publik på ett sätt som ingen före honom hade gjort. Hans inflytande — då som nu — kan aldrig överskattas. Efter hans död sköt försäljningssiffrorna i höjden; ”death was the best career move he ever made”, som Escott skriver.
1954 dyker ett annat bekant namn upp i låtlistan: Elvis Presley; en hillbillyslyngel som gjort sig ett visst namn på de lokala scenerna. Ett par år senare skulle allt se annorlunda ut.
Ja, här finns många fascinerade historier att berätta och mängder av fin musik att uppmärksamma, men jag nöjer mig med en enkel sammanfattning: bättre än så här kan inte countrymusikens historia presenteras. Visst, skivorna kostar en slant, men jag har hört att Tomten lär vara extra snäll i år. Och, oss emellan, är inte han något av en hillbilly själv?
Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar