Wilco - Wilco (the album)
Nonesuch/Warner
Såklart vill de markera nåt med titeln. Frågan är bara vad. Det är ju knappast någon nystart det här.
Wilco har med åren karvat ut en egen liten grotta i rockhistoriens luttrade berg. Där ligger de förnöjt och kikar ut på samtidens irrvarr och funderar på om inte hjulet, trots allt, är värt att upptäcka en gång till. De gör det med flitiga Beatlesharmonier och andra fingertoppskänsligt ihopstulna detaljer. De gör det med diskreta psykedeliska fläktar och dygden att låta oljud och dissonanser underordna sig melodierna. Jeff Tweedy och hans mannar kan den konsten i sömnen vid det här laget.
Det är fräckt och naivt men ändå medvetet. En lurpassande melodi, en snirklig gitarrslinga och plötsligt sitter man där och tokstampar till en låt man tidigare avfärdat.
Det är inte något mästerverk som ”Yankee Hotel Foxtrot” och inte en sjuttiotalistisk rifforgie som ”Sky Blue Sky” utan någonting mittemellan. Men det räcker långt. Såklart.
Waylon Jennings and the 357’s - Waylon Forever
Vagrant/Coop/BAM
Med tanke på vilken överlevare han var (han skulle t ex redan 1959 ha varit med på det där planet som kraschade och dödade Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper) kom det som en tragisk överraskning när Waylon Jennings 2002 hängde upp hatten för sista gången. Desto mer glädjande då att sonen Shooter nu har grävt upp inspelningar han gjorde som sextonåring med pappa i mitten av nittiotalet. Det handlar om nyinspelningar av klassiker som ”Jack of Diamonds” och ”Lonesome On’ry and Mean” och tolkningar av bl a Neil Young och Cream.
Shooter och hans band The 357’s står i lika stor tacksamhetsskuld till sydstatsband som Lynyrd Skynyrd som till outlawfarsan. Därför är det inte särskilt överraskande att Waylons stryktåliga country här har fått både Black Sabbathska blyskor och psykedelisk rockkostym. Dessa åtta spår blev Waylons sista inspelningar. Och även om den ruffiga rösten såklart inte hade kvar sin forna spänst är det gripande att en sista gång få ta del av en sliten cowboys besvikelser; ”Don’t you think this outlaw shit has gotten out of hand?”.
Todd Snider - The excitement plan
Continental Song City/Border/Rootsy
Han har levt ett hårt liv. Ibland bostadslös och periodvis så tyngd av droger att han inte ens minns hur han spelade in vissa plattor. Han mötte sin fru på rehabiliteringshem för några år sedan och sedan dess har mycket rättat till sig.
Konsten att förmedla erfarenheter med kompromisslöshet och humor har han lärt av idoler som Jerry Jeff Walker, Kris Kristofferson och Billy Joe Shaver. Lärjungeåren har givit en hel del fina resultat, men nu är han banne mig uppe på läromästarnas nivå.
Hur det låter? Tja, bluesig, countryfierad folkrock, en duett med countryprimadonnan Loretta Lynn; som en hybrid av Robbie Fulks, Randy Newman och Steve Earle kanske? En ruffig och rättfram produktion av Dylanproducenten Don Was och världens bästa Greg Leisz och Jim Keltner bland musikerna är bara lite av gräddet på detta mos.
Det är nog helt enkelt världens bästa Todd Snider-album.
Även publicerad i Borås Tidning.
The Church - Untitled #23
Second Motion/Border
Jag erkänner, jag har inget förhållande till The Church. Trots att detta australiensiska band nu har närmare trettio år på nacken och trots att flera av mina musikintresserade vänner (och recensenter i alla år) alltid fått nåt vått i blicken så fort bandets namn nämnts.
Jag börjar jag förstå att jag missat nåt.
För även om The Church mörkt drömska psykedeliska pop inte är riktigt mina hemkvarter så känner jag igen en bra skiva när jag hör den. Och kvartettens, just det, 23:e album, är verkligen det. Jag hör släktskap med drömpop-vännerna i The Blue Nile och den malande monotonin i ”Space savior” får mig att tänka på Suicides ”Dream Baby Dream”.
Utan ett uns av trötthet, stagnation eller deppig åttiotalsnostalgi drivs The Church istället nyfiket rusigt framåt på sitt eget introverta vis. Trettio är väl ingen ålder?
Även publicerad i Borås Tidning.
Steve Earle - Townes
New West/Playground
Det kunde man väl räknat ut med ena skinkan att den gamle skäggmurveln skulle göra ett hyllningsalbum till sin idol förr eller senare. Jag menar, han har ju trots allt fällt de bevingade orden ”Townes Van Zandt är världens bästa låtskrivare och jag skulle ställa mig i mina cowboyboots på Bob Dylans soffbord och säga det”.
Att den legendariske Texas-singer/songwritern och rumlaren var en extraordinärt begåvad låtskrivare är svårt, om inte omöjligt, att ifrågasätta. Earle har lyssnat och lärt och framför — förstås — Van Zandts innerliga sånger med stort hjärta och enligt konstens alla regler. Ändå känner jag mig tveksam. Lärjungen Earle lärde sig inte bara att skjuta skarpt och skjuta starkt av sin mästare, utan även konsten att skriva svidande vackra countryballader. Han har rentav utvecklat det till en egen konst. Jag lyssnar nog hellre till den. Och mäster själv.
Hur vackert och kärleksfullt det här än är lär det sorteras in i högen av tributeplattor man aldrig spelar, är jag rädd.
M.C. Records/Rootsy/Border
Har du en fäbless för rökig trettio- och fyrtiotalsjazz? Vill du sippa på drinken, puffa på cigarren och drömma dig tillbaka till en tid då män hade hatt och ansad mustasch och kvinnor var hemlighetsfulla varelser i högklackat? Saknar du Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Sarah Vaughan? Då har du kommit rätt.
Michigankvintetten Shout Sister Shout har tagit arvet på allvar. Med en repertoar bestående av tidlösa melodier av bl a Louis Jordan och Cole Porter och stenkakeknastrande klassiker som ”Moonlight in Vermont”, ”God Bless the Child” och ”It’s Only a Paper Moon” tar de begreppet retro till nya ljusskygga dimensioner. Men de är inte mer konservativa än att de vågar klämma in en steel guitar i jazzleken; ett busigt tilltag som ger vissa spår en aura av western swing. Det tillför en frisk dos av perspektiv och pekar på en länk mellan två tidsmässigt parallella scener.
Annars är det trombon, trumpet, flugelhorn, kromatiskt munspel, akustisk gitarr och, såklart, kontrabas som utgör instrumenteringen här. Sångerskan Rachael Davis gör sitt bästa för att med tidstroget sordinerat vibrato linda sångerna i dekadent nattklubbstämning. Försöket lär inte ge henne någon plats i jazzdivornas Hall of Fame — för det krävs nog att hon tittar djupare i sig själv än i nothäftet — men tillsammans med bandets proffsiga och hängivna sväng räcker det gott för en stund av nostalgiskt fotstamp. Det är gott så.
Dessutom misstänker jag att det är live det här bör upplevas. Egentligen.
Shemekia Copeland - Never Going Back
Telarc/Naxos
Som dotter till bluesartisten Johnny Copeland har hon förstås fostrats in i en blåsvängande tolvtaktsvärld. Hon har dock inte behövt rida på faderns anseende. Inte med den rösten. Shemekia har nämligen en självsäker, rund och soulbäddad röst med naturligt sjungande vibrato. En mäktig stämma som i fin blues- och soultradition hämtar sin styrka ur den färgade kyrkans gamla religiösa sånger, vilket hon visar med all önskvärd tydlighet i riviga gospeln ”Big Brand New Religion”.
Hon kan vara kaxig och kraftfull är hon när hon vill, men anlägger lika gärna en mer smekfullt sordinerad ton. Etta James är en tydlig förebild. En annan är Ruth Brown, som fram till sin död 2006 också var en personlig vän och läromästare.
Albumet, som är det femte i ordningen sedan debuten som nittonåring, är producerat av Oliver Wood, från americana/singer/songwriter-brödraduon Wood Brothers. Han smyger in lite Crosby, Stills, Nash & Young-luftig countryfolk-känsla i bluessmeten. Det mår den bra av.
Shemekia Copeland har kallats diva, kanske för sitt rakryggade traditionsbärande och sin självsäkra uppenbarelse. Det ska hon vara stolt över.
Warner
Ta en gnutta Bob Marley, lite Cat Stevens, en sötsur fläkt av sjuttiotalsrökelse och två skopor 60-talssoul à la Motown så får du en hum om detta skotska stjärnskott. Att låta som Louis Prima vid 22 års ålder må provocera ungdomsfanatikern, men vi som värnar sväng och varma melodier har gärna överseende.
Tidlöshet vore ett starkt ord, men det håller åtminstone hela vägen från strandpartyt till sommarnattens sista glödfalnande hångel.
Rhythm Ace
Mats Grönmark har en bakgrund i banden Hellon, Eve and the Last Waltz och Burek V, som kallats ”Stockholms lo-fi-kungar”. Och lo-fi kanske hans solodebut kan kallas också. Eller country, eller electronica, eller indie, eller... Ja, ni hör, jag håller redan på att slå knut på mig själv. Så hal är hans musik. Så snirklig och frustrerande — och så välkommet svårdefinierbar. En popmelodi korsas av en funkig soulbas, i ett styggt Crazy Horse-riff göms punk och honky tonk och på annat håll riffrockas det så polisongerna krullas. I pressreleasen talas om 50-talscountry, turkisk syntdisco, americana och steel guitar-funk. Så crazy är det. Så bra.
Alla försök att beskriva det här är förstås fåfänga. Det måste höras. Och det är ingen lätt sommarförälskelse. Det tar emot, som de tunga känslorna, de tunga relationerna ska göra. För en stressad recensent som undertecknad skulle det vara lätt att lyssna med ett halvt öra och avfärda det hela som knepigt och ointressant. Det vore djupt orättvist. Grönmark må anstränga sig att sjunga på botten av sin förmåga — det är min stora invändning — men en sällsynt känsla för häng har han och melodierna sitter där de ska, med en charmigt vinglig träffsäkerhet. Han vet att skönhet gömmer sig i sprickor och att det perfekta blir alltför uppenbart och trist. Istället fyller han upp sin skevt trotsiga musik med bitterljuva detaljer, spegelvända genremallar och en stenhård musikalisk integritet.
Daniel Wigstrands vackra pedal steel förgyller hälften av spåren och sätter en harmonisk och omisskännlig americanaprägel mitt i trynet på allt det fulsnygga. Det gör gott. Och det är bara en av många detaljer i Mats Grönmarks solodebut som gör att den blir ett unikum i svenskt musikliv.
Levon Helm - Electric Dirt
Caroline/EMI
Dammet har knappt hunnit lägga sig från 2007 års finfina “Dirt Farmer” så kommer den gamle The Band-trummisen med en ny sydstatssmocka. Något mer elektrifierad och ”uppsluppen” men fortfarande lika djupt barkbrun. Och likt föregångaren är det en landsvägsstompig folkhistoria med lika många ben i blues, soul och gospel som country och bluegrass. Americana med stort A.
Han har förvisso låtit som en gammal farmargubbe sedan Bandets storhetsdagar i slutet av sextiotalet, men idag — efter att bl a ha tagit sig segrande ur en närkamp med cancern — har han blivit en äkta stolt gubbe (70 nästa år!), med förvånansvärd kraft och själ kvar i pipan.
En närmare musikalisk motsvarighet till harven och hembränningsapparaten får man leta efter.
Publiceras även i Corren.
Massproduktion/BAM
En gråtmild countryfierad singer/songwriter kan låta på tusen olika sätt. Så varför gör de inte det då? De allra flesta av dem är, när man umgåtts intimt med genren en period, urbota tråkiga. Det finns trots allt filurer som med diverse trix lyckas undvika de värsta fallgroparna. Tänk Damien Jurado, Bonnie ’Prince’ Billy eller, i viss mån, svenska kollegan Christian Kjellvander. Den forne The Thousand Dollar Playboys-frontaren harvar i ovan nämndas mörka americanajord. Men där t ex Kjellvanders musik kärvt kryper ihop och sugs allt längre ner i marken tar Bygdén ett kliv ut mot scenkanten, lyfter en aning på hakan och låter en lättare popkänsla skymta. Det är ett tacksamt drag. Och det gör att han lyfter sig över många andra.
Men trots fin melodikänsla och det tunga ämnet som tvingar fram ett kompromisslöst allvar — albumet är bl a ett försök att tolka och bearbeta beskedet om flickvännens cancer — når han inte hela vägen fram. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är.
Emarcy/Universal
John Scofield har spelat med ”alla”. Miles Davis, Gerry Mulligan, Chet Baker, Charles Mingus... You name them. Han räknas idag, tillsammans med Bill Frisell och Pat Metheny, till den moderna jazzens största gitarrister och har släppt så många album att jag inte orkar räkna.
Med en ensemble av bl a fina New Orleans-musiker som gamle The Meters-basisten George Porter Jr och medlemmar från Bonnie Raitts band tar han sig denna gång an gospel med tydlig bluesbotten. Och även om Scofield naturligtvis inte helt kan låta bli att låta fingrarna ekvilibristiskt jazzkvittra över strängarna är det en mestadels återhållen blåton han anlägger här. Där inte sångarna Jon Cleary eller John Boutté tar ton låter han gitarren sjunga (ibland med rena B.B. King-klanger) och melodin får stå i centrum.
Gospelklassiker som ”Motherless Child” och ”Walk With Me” blandas med Hank Williams ”The Angel of Death” och egna, svårt medryckande, kompositionen ”It’s a Big Army”.
Som helhet kanske inget att prisa Gud för, men likafullt en välkommen och funkigt svängande andaktstund.
Anti-/BAM
Omslagets kraschade flygplan i bergen bland trästugor och vedhuggare är måhända självbiografiskt menad, men blir också en något övertydlig bild av Lytles musikaliska vision: americana för dataåldern.
Inte för att det innebär några nyheter. Ända sedan forna bandet Grandaddys storhetsdagar har detta gamla skateboardess försökt kombinera fula flanellskjortor och dåliga syntar. Tredje albumet ”The Sophtware Slump” var som ett gang bang mellan Neil Young, Pink Floyd, Pavement och Kraftwerk i en hög av bark och gigabytes. Ett synnerligen älskvärt album, som idag måste räknas som en modern klassiker. Grandaddy blev naturligtvis snabbt mångas älskling; alt.country-snörenas, indiekrakarnas, kritikernas — och mitt.
När Grandaddy, efter tio år och fem album, packade ihop 2006 så var det nog mest pliktskyldigt jag grät en skvätt. 2003 års ”Sumday” lämnade inga minnesvärda spår efter sig och avskedsalbumet ”Just like the Fambly Cat” var trots allt mest ett mätt jamande efter de tidigare så alternativt klösande excesserna.
Därför blir jag nu lite överraskad av Lytles första soloalbum. Eller rättare: min reaktion på det. Det låter nämligen inte så lite som tidiga Grandaddy. Grunden utgörs som då av en simpel varm akustisk gitarr över vilken allt från distat skrän till smetiga stråkar läggs. Den taffligt svulstiga produktionen vill fortfarande vara ELO, eller åtminstone en lite drogad Jeff Lynne och melodierna är, som vanligt, folkfotade hangarounds till The Flaming Lips och Mercury Rev, på den tiden dessa band faktiskt var bra på riktigt. Syntarna är naturligtvis som hämtade ur nåt gammalt tv-spel jag inte vet namnet på och Lytles veka röst kan fortfarande bli en fin tredjestämma i Pet Shop Boys.
Det låter, kort sagt, som just det Grandaddy man saknat. Och Jason Lytle övertygar utan att ta några som helst nya grepp. Det är ganska fräckt. Om det nu bara är nostalgin som spelar mig ett spratt och om melodierna håller för tidens tand får framtiden utvisa. Just nu är i alla fall ”Yours Truly, The Commuter” mitt soundtrack till försommaren.
James Luther Dickinson - Dinosaurs Run in Circles
Memphis International/Border
Tillbaka till rötterna. Det är vad det här handlar om. Den legendariske producenten (Big Star, The Replacements, Ry Cooder...) och musikern (Rolling Stones, Aretha Franklin, Bob Dylan...) Jim Dickinson säger själv att han är så gammal att hans musiksmak grundades innan rock’n’roll ens fanns. Därför bjuder han på ett album med sydstatsslött lufsande jazzblues och standards med antikskimrande patina. Dickinsons sång ligger förvisso närmare en fyllegubbe än en crooner, men dedikationen, pianospelet och bandets söndagsslappa sväng lämnar inget att önska.
Det handlar om örhängen av bl a Louis Jordan, Ray Charles och en så skönt midnattstrött version av ”When you wish upon a star” att den borde förbjudas på julafton. Om Tomten får höra den ställer han nämligen ner säcken, tänder en cigarr och tömmer glöggflaskan istället för att dela ut julklappar. Och det vore ju synd för barnen.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.
Hump Head/BAM
Farfar Hank var den moderna countrymusikens fader, pappa Hank Jr blev på sjuttiotalet en av portalfigurerna för den s k outlaw-rörelsen och brorsan, som kallar sig Hank III, har på senare år gjort karriär som ”bad boy” och på att blanda traditionell hillbillycountry och (!) speed metal. Det är inte vilken familj som helst som denna 28-åriga sångerska kommer ifrån.
Själv debuterade hon 2004 med en samling lågmälda och melankoliska singer/songwriter-betraktelser som knappast röjde något om hennes ursprung.
Nu är hon tillbaka till rötterna. Nashvillsk country med modern poptouch, men utan övermåttan sötslisk. Hon sjunger med kraft och övertygelse om whiskey, brustna hjärtan och nära-döden-upplevelser och har skrivit det mesta själv.
Integritet som hörs och en tillräckligt vass låtskrivarpenna gör att hon slipper luta sig mot familjen.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.
Ha Ha Tonka - Novel Sounds of the Noveau South
Bloodshot/Border
Missourikvartetten (Simpsonsfans kan notera att de faktiskt kommer från staden Springfield!) Ha Ha Tonka hyser en djup och omaskerad kärlek till sina sydstater och påminner om ett Kings of Leon som lyssnat mer på Mahalia Jackson än Lynyrd Skynyrd. Eller en korsning av The Magic Numbers och Drive-By Truckers.
Andra albumet under nya namnet (de debuterade som Amsterband) tar sin utgångspunkt i ”The Sheperd of the Hills”, en novell av Harold Bell Wright, skriven 1907. Fyra klockrena stämmor guidar oss genom Söderns vackra, hårda historia; med våld, lynchningar och naturromantik och vi möter såväl Dostojevskij som Den Helige Anden på vägen.
Det är ett ambitiöst projekt som tack vare ett lagom respektfullt och indierockfräckt förhållande till traditionen varken blir undervisande eller konserverande. Mest njutbart.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.
Red House Records/Border
Guy Davis är bluesman ut i fingerspetsarna. En bluesman av den gamla skolan; lika hemma på slideslug deltablues eller 12-strängad Leadbelly-folk som Sonny Terry-ylande munspel. Knarrande verandor och slitna stråhattar är bilder som ofrivilligt — och kanske lite fördomsfullt — dyker upp. Men han byter ledigt ut blåstället mot en snajdig gå-bort-kostym och smeker fram soulpop som inte tackar nej till en alldeles för sen drink i baren.
Hälften av spåren är egna kompositioner som inte skäms för sig och resten personliga tolkningar av bl a Willie Dixon och Son House. Bara hans fräcka version av Muddy Waters ”Can’t Be Satisfied” på 5-strängad banjo är bevis nog på såväl originalitet som genialitet.
Titelspåret är förstås Dylans pärla från underskattade åttiotalsalbumet ”Infidels”. Davis gör den till sin. Inte så att han transformerar den på något sätt; snarare adopteras den och behandlas med kärlek och omtanke som vore det hans egen son. Det är en sällsynt lyckad tolkning, fullt i klass med Sean Costellos ”Simple Twist of Fate”.
Elizabeth Cook - Balls
Continental Song City/31 Tigers/Rootsy/Playground
Det vore en skam om inte Elizabeth Cook blev en av vår tids största countrystjärnor. Detta hennes fjärde album är nämligen beviset på en begåvning av sällan skådat slag. Jag borde ha varit beredd efter att ha hört den utmärkta storbolagsdebuten ”Hey Y’all”, men icke. När albumet rivstartar med mungigefräcka bondförnufteposet ”Times Are Tough in Rock ’n Roll” är alla eventuella tvivel genast undanröjda. Som för att markera sin bakgrund konstaterar hon med lantligt lugn (och lantligt gung) att ”All my feelings all my fears / Were confirmed with Britney Spears” och ”Rolling Stone has seen it’s day” (tror jag hon sjunger?), men hon har inga andra planer än att fortsätta ”walkin’ my country mile”. Vi snackar trots allt en kvinna som döpt sina katter efter bröderna Louvin.
Uppvuxen på vischan i Florida och med en bakgrund som en modern Loretta Lynn är hon mer ”country” än de flesta. Den som romantiserar autenticitet (och sådana finns det fånigt gott om inom countrypubliken) kan få svårt att stänga munnen. Pappa lärde sig spela kontrabas i ett fängelseband i Georgia, där han satt straffad för hembränning. Han träffade mamman, som vuxit upp i bergen i West Virginia, på lokala countrysyltor i Florida, där hon spelade mandolin och sjöng. Elizabeth, född 1972, växte upp med elva (!) halvsyskon och sjöng live redan som fyraåring; bland annat mammans självbiografiska "Does My Daddy Love the Bottle More Than He Loves Me". En sång som borde få vilken hårdhudad drinkare som helst att korka igen på stört.
“Balls” släpptes i hemlandet redan för två år sedan och har nu äntligen fått svensk distribution. Det är en kulturgärning av stora mått. Albumtiteln är en förkortning från spåret ”Sometimes it Takes Balls to be a Woman” och nog är det en programförklaring som tycks passande för denna tuffa 37-åriga sångerska. Hon sparar inte på krutet. I Wanda Jackson-stygga ”He Got No Heart” får sig t ex pojkvännen en så hillbillyfet rockabillysmocka att jag undrar om han vågar sova om nätterna; ”I’d shoot him down if I knew where to aim”.
Men allt är inte honky tonk och klackarna i taket. Arvet från den appalachianska folkmusiken lever i ”Rest Your Weary Mind”, där alt.country-rumlaren Bobby Bare Jr bidrar med sin varmt raggiga stämma. Den låter som en urgammal trad arr:are, men det står minsann ”Cook/Schneider” under titeln. I hypnotiskt vackra ”Down Girl” dyker både Nanci Griffith och Rodney Crowell upp och jag är nästan beredd att sätta en slant på att den inom en snar framtid hamnar på ett Emmylou Harris-album.
Rodney Crowell, ja, där har vi producenten. Han kan ju det här. Han paketerar hennes historier med stil och känsla. Själv säger han att det var enkelt, ”som att filma låtarna”, och att det mesta är inspelat live utan pålägg. Utan åthävor hamnar allt där det ska; en fiddle här, en banjo där och en twangig elgitarr där en sådan krävs. Och vare sig musiken klättrar uppför bergen eller in på nån sjaskig honky tonk låter Crowell ljudbilden bli en kuliss som aldrig tränger sig på.
Annars ekar det en hel del av en viss Dolly, inte minst om Cooks traditionellt skolade röst, och kanske allra tydligast i en sång som sentimentala ”Mama’s Prayers”, som inte hade skämts i sällskap med Partons egna alster på t ex en klassiker som ”Coat of Many Colors”. Jag vill påstå att det är i den klassen den här damen är nu. För det är också, med två undantag, hennes egna låtar vi hör.
Det ena undantaget är Velvet Undergrounds ”Sunday Morning”, som får sig en kärleksfullt akustisk countrykram som gjuter mer hopp och värme i den låten än vad den någonsin kunde hoppats på. Det andra är avslutande vaggviseliknande balladen ”Always Tomorrow”, skriven av Cooks man, singer/songwritern Tim Carroll.
”Balls” är, kortfattat, ett sensationellt bra countryalbum — placerat i nuet men med tydliga rötter — och jag hoppas verkligen att det inte finns någon anledning att tvivla när hon med väl unnad kaxighet sjunger: ”I’m not a has been / I’m still a gonna be”.
Dale Ann Bradley - Don’t Turn Your Back
Compass/Border/Rootsy
Direkt från bergen i Kentucky kommer hon, denna kolgruvearbetarens dotter. Född och uppvuxen mitt i källan av sin egen musik. Hon är en av vår tids allra finaste uttolkare av gammal appalachiansk folkmusik, old timey och bluegrass. Väl värd att upptäckas långt utanför den grånande skaran av americanakonnässörer. Tyvärr är det ju inte någon vidare kommersiell musik det här; den syns inte på topplistor, säljer inte ut arenor och är rentav för country för Nashville.
Detta hennes sjunde album är minst lika njutbart som de tidigare. Med traditionellt komp (banjo, fiol, kontrabas, akustisk gitarr) av några av landets allra finaste bluegrassmusiker och ett låtval som spänner från gamla folksånger och gospel till Tom Petty och Fleetwood Mac kommer man långt. Med en ”mountain soprano” som skickar kårar längs ryggraden kommer man ännu längre.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.
DADDY - For a second time
Proper/Playground
DADDY är herrar Will Kimbrough och Tommy Womacks lilla rock’n’roll-ångande hobbyprojekt. Det är inte vilka herrar som helst. Kimbrough är en av Nashvilles finaste studiomusiker som spelat med alla från Rodney Crowell till Josh Rouse. Han är själv en fin singer/songwriter i americanaskolan med en kvartett utmärkta album bakom sig. Womack har en liknande om än något mindre namnkunnig bakgrund och även hans soloalbum är värda att leta reda på.
Som DADDY tar de en lite annorlunda väg. Med fingrarna djupt i den amerikanska musikens syltburk och rattarna inställda på ”ha kul” och ”kör på” leker de fram tio spår som är lika mycket Stones eller Faces som Bo Diddley, Allman Brothers eller Crazy Horse. Lika mycket country och blues som raggig sjuttiotalsrock.
Spelglädjen smittar av sig till lyssnaren. Det svänger.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.
Buckwheat Zydeco - Lay Your Burden Down
Alligator/BAM
Den franskspråkiga creolemusiken var ett naturligt och självklart inslag i Stanley “Buckwheat” Durals barndoms Lafayette, Louisiana på femtiotalet. Pappa Stanley Senior var musiker av den gamla traditionella skolan och hade såväl dragspel som tvättbräda hemma. Till pappas förskräckelse blev det dock rhythm & blues och soul unge Stanley vände sig till. Redan som nioåring stod han i timmar utanför Truman Mort Motel i Lafayette och väntade på att få hålla upp dörren till gästande Fats Dominos rosa Cadillac för att senare på kvällen smita in bakvägen till The Jazz Room och njuta av idolens fräcka New Orleans-gung.
Keyboarden blev Durals instrument. Redan i mitten av sextiotalet spelade han i band som Sammy and the Untouchables och Little Buck and the Top Cats. Hans flinka fingrar smekte där fram soultoner bakom artister som bl a Joe Tex, Clarence ”Gatemouth” Brown, Barbara Lynn, Bobby ”Blue” Bland och Solomon Burke. Efter en tur med eget 15-manna funkband, Buckwheat and the Hitchhikers, fick han i mitten av sjuttiotalet — tack vare pappas kontakter och ihärdiga arbete för att få sonen att hitta hem till ”sin” musik igen — äran att ta plats i självaste zydecokungen Clifton Cheniers band. Det blev en vändpunkt i hans liv. Han bytte snart sin kära Hammond B3 mot genrens traditionella bärbara klaviatur och tog namnet Buckwheat Zydeco. Pappa måste ha varit stolt.
Han debuterade som zydecoartist i eget namn med ”One for the Road” 1979 och har idag minst femton album bakom sig, är fyrfaldigt Grammynominerad och bl a flitig musikant vid Demokraternas tillställningar. Otvivelaktigt måste han idag räknas som Clifton Cheniers rättmätige tronarvinge.
”Lay Your Burden Down” markerar alltså Stanley Durals trettioårsjubileum som Buckwheat Zydeco. Men vi snackar knappast någon nostalgisk tillbakablick. Tvärtom är det ett sprudlande upplevelsepaket med inslag av blues, soul, jazz, funkrock och reggae som bjuds. Allt förstås med den dansanta medryckande och själfulla Louisianamusiken som bas. Det må vara ett bygge på stadiga traditioner, men med frisk eklekticism och partyfrustande spelglädje blir upplevelsen inget annat än här och nu. Tempus blir faktiskt befriande ointressant.
Los Lobos Steve Berlin, som står för produktionen (liksom på 1994 års ”Five Card Stud”), kan ta åt sig en del av äran. Han har inte bara plockat ihop ett gäng musiker som inte skäms för sig utan också rattat till en ljudbild som känns lika odaterad som modern. Bland gästmusikerna märks Floridas nye swamphjälte JJ Grey, Warren Haynes (Allman Brothers Band, Gov’t Mule), Clifton Cheniers gamle gitarrist Sonny Landreth och Troy ”Trombone Shorty” Andrews på... ja, gissa.
Låtmaterialet består bl a av covers på Bruce Springsteen (”Back in Your Arms”), Jimmy Cliff (”Let Your Yeah Be Yeah”), Captain Beefheart (”Too Much Time”) och en hårdsvängande funkrockig version av Memphis Minnie och Kansas Joe McCoys obehagligt aktuella översvämningsdrama “When the Levee Breaks” (förmodligen mest känd i Led Zeppelins version). Men det är faktiskt Durals egna kompositioner som gör starkast intryck. Som ”Don’t Leave Me”; en dragspelssmekt varm soulpärla med skönt sydstatsstöt i blåset och ett så framfusigt solo av Trombone Shorty att det tycks kliva rakt ut ur högtalaren. Funkiga ”Ninth Place” är också svår att sitta still till, liksom Mardi Gras-vilda rumpsparkaren ”Throw Me Something, Mister”. För att nämna några.
Stanley “Buckwheat” Dural är en pigg 62-åring som uppenbarligen har mycket kvar att ge.
Ruf/BAM
Som blygt sydstatsbarn fann han styrka och tröst i sjuttiotalets funk och soul. Det hörs mest som glimtar här, där bluesen är det tveklöst mest dominerande. Nog för att jazz och soul lyfter på skynket mer än ett par gånger — lite avundsjukt — för att kolla vad den där okristlige blåtonade kusinen har för sig. Och finner att det faktiskt verkar rätt skoj.
Wilson bor i Tyskland sedan en hel del år tillbaks och hans fanskara är framförallt europeisk. Han har dock en gospelskolad stämma som bär den afroamerikanska historien med tung rytmisk stolthet. När han t ex framför en akustiskt klädd ”Walk a mile in my shoes” så stabilt, varmt och självsäkert att tårarna är nära, kan man glömma de stora namnen. Faktiskt.
Om det är ett mått på kvalitet, så ligger den här tyskamerikanen på finalplats på vilken tävling som helst som sätter yta och ekonomiska kalkyler åt sidan. Finns det sådana?
Rick Estrin and the Nightcats - Twisted
Alligator/BAM
Rod Piazza and the Mighty Flyers Blues Quartet - Soul Monster
In-Akustik/BAM
I trettio år har sångaren och munspelaren Rick Estrin stulit strålkastarljuset från bandledaren i respektabelt jump- och bluesgungande amerikanska västkustgänget Charlie and the Nightcats. När Charlie nu tar en paus från bandet tar Estrin chansen att kliva fram på allvar. Han gör det med besked. Redan inledande ”Big Time” rivstartar med ett elakt Little Walter-munspel och sedan är det bara att försöka hänga med på en svettig, elektrifierad resa genom bluesens olika stilar.
Nyrekryterade norske gitarristen Chris ”Kid” Andersen gör en formidabel entré. Med nervkittlande svaj och en timing som får den mest notoriske att missa tiden placerar han sina välavvägda blåtoner i en pumpande cirkel runt varje bluesälskares hjärta. Resten av nattkatterna vet att stava till sväng, häng och midnattsparty om du så väcker dem efter den sista sängfösaren.
Kaliforniens Piazza må ha en längre och mer guldkantad historia — och som tekniker är han möjligtvis kung över instrumentet — men ett band som svänger som Nightcats har han inte. Och med en röst, som i förhållande till Estrins ändå förhållandevis begränsade är tämligen blek, står han sig slätt.
Bäst är bandet i en bluesklassiker som ”Key to the Highway”, som hånkas fram utan att lämna något utrymme för ifrågasättande, eller ”Queen Bee”, där det distade munspelet skickar svettdroppar medför nacken utan att man ens behöver lämna datorstolen. Lägger jag undan kritikerglasögonen så duger detta mer än väl att dansa till.
Ändock, och om vi nu i dessa tider ska vara lite tävlingsinriktade: Estrin – Piazza 1-0.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.
2 kommentarer:
Mycket godis här, blir att innerligt önska. Två skivor har funnit mitt gilande redan Jason Lytle och STeve EarlE!. Håller med om Lytle!:)
Keepo up the good work, kanske min favoritblogg just nu!
Halkade in på din blogg via dsc, tack! Perfekt med några sommartips, jag har stora förväntningar på Wilco och Jason Lytle. Har inte hunnit lyssna ännu...
Håller med om att "The Software Slump" är Grandaddys mästerverk. Men jag är faktiskt nästan lika svag för "Sumday", vackra melodier rakt igenom. Såg dem live på Göta Källare runt 2003, en ljuvlig kväll vill jag minnas.
Skicka en kommentar