Gårdagens nyheter

Over the Rhine - Good Dog Bad Dog

(Back Porch 2000)

Svenskättade amerikanskan Karin Bergquists förtrollande röst är svår att lyssna sig mätt på. Här är en samling mestadels lågmälda hemmainspelningar av Bergquist och hennes gubbe Linford Detweiler som ursprungligen släpptes 1996 och såldes på konserter. Inspelningarna är här ompysslade, ommixade och ompaketerade med ett lysande resultat. Ett album gnistrande i sin förföriska simplicitet.

Jag hittar tyvärr inte just detta album på Spotify, men där finns bl a de två mästerverken (ja, jag menar det!) "Ohio" och "The Trumpet Child".

Ralph Stanley - Shine On

(Rebel 2005)

Är det någon som vet hur man drar en bluegrassgospel, så en syndare som undertecknad nästan får lust att ta sig ett dop trots allt, så är det denne gamle mästare. Materialet består av gamla beprövade godingar som "This Little Light of Mine" och "Swing Low Sweet Chariot", men modernare sånger som Dolly Partons titelspår smälter lika naturligt in. Sonen Ralph II har inte bara skött gitarrspel och leadsång i två spår utan också rattat de alltid excellenta Clinch Mountain Boys (där även barnbarnet Stanley fått ta plats på mandolin) med så traditionssäker hand att man tycks förflyttad till ett gistet gammalt träkapell uppe i bergen. Ralph Stanleys röst är förresten som ett berg i sig. Hör bara a capellan "The Old Church Yard".

Robert Ward - Rhythm of the People

(Black Top 1993)

Det var inte särskilt länge sedan jag här skrev om hans återkomst "Fear No Evil". Uppföljaren är knappast en knockout på samma sätt, men ett njutbart souldränkt bluesalbum är det likafullt. Och naturligtvis adlat med Wards fullkomligt unika gitarrsound. Tycker man om Lonnie Mack men vill höra originalet så finns han här.

Robert Ward, "The King of the Magnatone" gick bort på juldagen förra året.

Sigge Hill - Bland molnen

(Start klart 1996)

Hudiksvalls stolthet Sigge Hill har gjort country på svenska, solo och med sin orkester, sedan tidigt nittiotal. Här på sin första soloplatta får vi vinka av kärleken på ett flygplan mot fjärran land, vi får möta Jenny, som är dum, ful och "målar hela världen gul" och lära oss att priset på en stackars "laglös" huvud kan vara lika lågt som på en flaska rakvatten. Allt till tonerna av charmigt blågul och friskt bonnig folkparks-country. Det är nästan så man vill släppa en tår i en Norrlands guld. Värt att nämna är också att självaste den legendariska Rockpile-gitarristen Billy Bremner ingår som gitarrist bland kompmusikerna. Jag hittar banne mig ingen bild på omslaget så ni får hålla tillgodo med ett idolporträtt av Sigge istället.

Odetta - Sings Dylan

(Camden/BMG 2000)

Det här är ett av de allra första albumen (ursprungligen utgivet 1965) som rymde tolkningar av Dylans musik. Det är också ett av de bästa jag hört. Rösten och det sparsmakade kompet säger allt. Jag upptäckte folksångerskan Odetta sent, ganska nyligen rentav, men det är först med dessa Dylantolkningar jag insett hennes storhet på allvar. Denna mörka, myndiga, maffiga röst som på nåt märkligt sätt får mig att längta efter älskade Karen Dalton. Hur stort måste det inte - 1965! - ha varit för unge Hr Zimmerman att få denna platta av en av sina idoler. Lyssna bara på dessa ord från Dylans Playboyintervju 1978: "It all started out with Odetta: The first thing that turned me on to folk singing was Odetta. I heard a record of hers in a record store, back when you could listen to records right in the store. That was in '58 or something like that. Right then and there, I went out and traded my electric guitar and amplifier for an acoustic guitar, a flat-top Gibson". Hur stort är inte det?

The Lackloves - The Beat and the Time

(Rainbow Quartz 2004)

Det här Milwaukeegänget kan sin powerpop. Ingen tvekan om det. De vet att Beatlesharmonier är en stadig grund att lägga klingande Byrdsgitarrer över. De vet att Big Star och Badfinger förde arvet vidare med lite tuffare attityd på sjuttiotalet och att Tom Petty än idag inte gett upp hoppet. Det vet dessutom hur man sammanfogar bitarna till ett charmant powerpoppussel som man gärna lägger om och om igen. Peace and (Lack) Love.

John Hammond - Can't Beat the Kid

(Capricorn 1975)

Inledande titelspåret av suveräna Eddie Hinton låter som en visslande Randy Newman i southern soul-kostym. Redan där är jag såld. Därefter visar Hammond Jr upp sin hantverksskicklighet inom många av bluesens äldre stilar. På vägen möter vi bl a Little Walter, Sonny Boy Williamson, Blind Willie McTell, Robert Johnson och Sleepy John Estes. "Diddley Daddy" juckar rytmiskt på så självaste Bosse Diddley borde ha varit stolt och "Rag Mama" rivs av i en rasande rykande akustisk version på bara en minut och trettiosex sekunder. Sådär bara. I framförallt mer soulsvängande nummer (som Otis Redding/Steve Croppers "Groovin' Time") hörs det tydligt att det är en Muscle Shouls-produktion vi har att göra med här. I min värld är det en kvalitetsstämpel av ädlaste sort. Och han har förstås då inte vilka gubbar som helst bakom sig. Eller vad sägs om Kenny Buttrey, Tommy Cogbill, Spooner Oldham, Eddie Hinton, Randall Bramlett och Roger Hawkins? Klart att det svänger.

Bruce Robison - The New World

(Premium 2008)

Texas. Bara namnet får det att vattnas i munnen på mången singer/songwriter- och countryälskare. Bruce Robison borde vid det här laget, efter sex soloalbum sedan debuten 1996, räknas till veteranerna. Ändå är han relativt okänd. Men, det är klart, det beror på vem man frågar. Frågar du t ex Faith Hill, Tim McGraw, Dixie Chicks, George Strait eller Lee Ann Womack så håller de inte med. Och det är bara några av de som spelat in Robisons sånger. För min del får han dock gärna spara dem till sig själv. Bara detta senaste album är med sin samling av bakgårdsfunk, countrysoul, honky tonk och dammig singer/songwriter-americana ett rungande exempel på att själv kan vara bäste dräng.

Boz Scaggs - Dig

(Virgin 2001)

Moget. Det är nog det första ord som dyker upp. Somliga ser det som ett skällsord. Stackars dem. De får aldrig uppleva denna Boz Scaggs sexiga soulpop; en slick och välskräddad typ av vuxenmusik som tycks doppad i samma välgörande eleganta och tillbakalutat dekadenta olja som exempelvis Sades "Love Deluxe" eller "Lovers Rock". Men likt ovan nämnda album bär den på en tidlös skönhet som tar ett brutalt skamgrepp på alla romantiker med garden åtminstone delvis nere (vi är väl några kvar?). Färgad av tiden är den förstås, om än några år för sent, med scratching, nittiotalsdub, sordinerade trumpeter och knastrande triphop-fasoner, men den låser sig aldrig. Den är för smart för det. Och precis som med fallet Sade vill jag mest knulla, eller åtminstone kramas lite, när jag lyssnar. Och det är faktiskt få album som väcker de känslorna hos mig nuförtiden.

Bonnie Raitt - s/t

(Warner 1971)

Ett debutalbum som tål att påminnas om. Hon buntas gärna ihop i bluesfacket, men här finns ingen mer träffande eller mer exakt genrebeskrivning än möjligtvis americana. Det må vara gammal blues eller r&b, men lika gärna jazzig folkrock, bluesrock, New Orleans-sväng, Laurel Canyon-soft akustisk pop eller barkbrun The Bandiana. Bonnie Raitt fixade det mesta med integriteten i behåll redan från början. Det spelar liksom ingen roll om låtskrivarna heter Stephen Stills, Sippie Wallace, Paul Siebel, Tommy eller Robert Johnson. Eller just Bonnie Raitt.

The Amos Garrett, Doug Sahm, Gene Taylor Band - The Return of the Formerly Brothers

(Stony Plain 1988/Ryko 1989)

Doug Sahm visste ju, som bekant, hur man får det mesta att svänga. Det må ha stavats honky tonk, soul, rhythm & blues, bara blues eller kanske tex-mex. Här gjorde han det igen. Förstås. Och denna gång tillsammans med bl a prima bluesgitarristen Amos Garrett (Ian & Sylvia, Maria Muldaur, Paul Butterfield m fl) och The Blasters (och Canned Heat och Big Joe Turner och The Fabulous Thunderbirds och...) gamla keyboardist Gene Taylor. Queen Ida dyker upp som gästartist. Jag låter konvolutets Richard Flohil tala: "they make music that links blues and country, boogie woogie and washboard-and-fiddle zydeco, Jimmy "The Honeydripper" Liggins and Bob Dylan, Hank Ballard and Hank Williams". Med ett soundtrack som bl a rymmer en så fin cover på Terry Allens "Amarillo Highway" blir det en resa som aldrig känns långtråkig. Särskilt inte som även såväl Hank som Bob är med på resan.

Nat King Cole - Sings for Two In Love/Sings Ballads of the Day

(Collector's Choice 2007)

Avslutar denna omgång med två fina romantiska femtiotalsalbum av en av tidernas finaste croonersångare. "Sings for Two In Love" släpptes 1953 (& i utökad form 1955) och rymmer klassiker som "Love Is Here to Stay", "Autumn Leaves" och "Let's Fall In Love" och "Sings Ballads of the Day" är väl närmast att betrakta som en singelsamling med hjärtsnörpare från 1953-1955. Bägge är dessutom mästerligt orkestrerade av Frank Sinatras arrangör Nelson Riddle. Så dämpa belysningen lite, knäpp upp en skjortknapp eller två och bemöda dig inte om att sätta i korken i flaskan igen. Det kan bli en lång natt det här.