Ulf Lundell - Omaha
Rockhead/EMI
Han vilar inte på lagrarna direkt, den gamle sluggern. Och det där snacket om att han ska lägga av är det väl egentligen ingen som tror på. Ulf Lundell är inte här för att rulla tummarna.
Omaha är en ganska amerikansk historia. Här ryms klingande Byrdsgitarrer, lap steel-inlindad country, fet orkestrerad Springsteenrock och rentav en Neil Youngsk banjoserenad till en hund.
Det är tjocka lager av ljud som nästan dränker Lundells sluddriga stämma. Men det funkar. Oftast.
Den massiva jag-mot-världen-rocken i titelspåret är maffig och ”Lilla kärleken” är gullig à la Ted Gärdestad. Men här finns annat som mest står och stampar.
Femton femminutersepos är i mastigaste laget.5/10
The Soundtrack of Our Lives - Communion
Akashic Reco/Warner
Jag är rädd att det bara är att kapitulera.
Det göteborgska rockmonstret TSOOL har redan slagit världen med häpnad ett par gånger om med sitt självsäkert retrofeta och smygpsykedeliska sound.
Nu är det dags igen. Och det med en dubbelmacka (24 låtar) som känns sällsynt självklar. Sällsynt färdig.
Sprickorna är få och tämligen obetydliga — trots att vi snackar extra allt här. En fylligare västkustpizza har aldrig serverats.
Alla som, i likhet med undertecknad, spräckte högtalarna med ”Welcome to the infant freebase” när det begav sig vet vad de får. Bara högre, snyggare och bättre.
Ebbot lär kunna sy nästa kaftan med guldtråd.
Omslaget av Martin Kann måste också nämnas. En blivande klassiker.8/10
The Guild - The Golden Thumb
Siblingless/BAM
The Ark-trummisen Sylvester Schlegels lilla sjuttiotalslekstuga svänger som ett duktigt coverband.
Här finns förvisso inga covers, men referenserna ilar ändå som svalor runt huvudet. Och mitt i det smittande hantverksskickliga fotstampsgunget anar man en ganska sur karaokedoft.4/10
Solomon Burke - Like a Fire
Shout! Factory/Playground
En 200-kilos soulkung utgör förstås en tungviktare såväl bokstavligt som bildligt talat. Men lika svår som Burken är att rubba, lika lätt sätts dina känslor i svall av hans djupa gospeldoppade stämma.
När han får värdigt material — som i countrysouliga ”The Fall” eller gospeln ”Understanding” — är det gåshudsframkallande bra, men det är tyvärr sällsynt. Eric Clapton med flera har fått för sig att välkammad yachtrock är pastor Burkes grej.
Att han trots allt går iland med det här kan han tacka sin röst och ett fantastiskt band för.5/10
Ryan Adams & The Cardinals - Cardinology
Lost Highway/Universal
Alternativcountryns Gossen Ruda har en produktivitet som börjar närma sig Willie Nelson-format. Därför släpper han också ifrån sig såna här urtvättade flanellskjortor till mellanplattor med jämna mellanrum.
”Cardinology” är inte alls olyssningsbar, bara oinspirerad och tämligen meningslös.
För alla utom hardcorefansen rekommenderas istället fjolårets finfina ”Easy Tiger”.4/10
Ray LaMontagne - Gossip in the Grain
Det är inte bara hans stiliga skägg och finkorniga sandpappersröst som doftar rökelse. Musiken för också med sig en söt fläkt av sjuttiotalslufsar som Nick Drake och Cat Stevens. Men det osar även av sotsvart blues och knarrande country.
Nu kan vi addera ännu en genre när han, lite överraskande, inleder tredje albumet med en Staxsvängande souldänga.
Charmant.
Liksom leendet som letar sig fram i spår som ”Hey me, hey mama” och hyllningen till White Stripes-trummisen Meg White.6/10
Ossler - Ett brus
ST4T/Warner
”Ner i säcken”, ”Ett slutet rum”, ”Svartare än blå”, ”Lergraven”, ”Borra hål”, ”En förlorad vals”...
Han är ingen muntergök direkt, den gamle Wilmer X-gitarristen. Men en sjujäkla låtskrivare är han. Som gör kompromisslöst kärv och starkt gripande rockmusik.
Sotsvart modern industriblues som ser dig djupt i ögonen och aldrig viker med blicken. Vågar du bara möta den blir du rikligt belönad.8/10
Mercury Rev - Snowflake
A:larm/Border
Kaniner och Enyasyntar. Fjompigt flummig elektronisk drömpop med naivistiska texter om att känna sig som en fjäril. Det är vad vi får av det en gång så innovativa, suggestiva och melodistarka Buffalogänget.
Jag vet inte om de har låtit ett gäng dagisungar göra såväl text som musik eller om de tagit för mycket (eller för lite) droger. Jag vet bara att det band som en gång levererade den mästerliga ”Deserter’s Songs” inte finns längre.1/10
Mattias Hellberg & The White Moose - Out of the Frying Pan, Into the Woods
Playground
Krulltotten Hellberg har rymt från jobbet i Nationalteatern en stund. Nu kommer han inridande på en vit älg — som en värmländsk rock’n’roll-Jesus. I famnen bär han en en mustig psykedelisk gryta efter eget recept: ett par skopor ”Exile on Main St”, lite Chuck Berry-riff, ett gäng galna flöjter och några skojiga svampar.
Till efterrätt en juldub som får en att undra om det verkligen var en nöt där i gröten.
Groovy.6/10
Lindsey Buckingham - Gift of Screws
Reprise/Warner
5/10
Kings of
RCA/Sony BMG
Familjen Followills (tre bröder, en kusin) fjärde album fortsätter föregångarens resa in i mer mörka episka anglofila ljudlandskap.
Tyvärr.
Jag saknar nämligen den så charmigt slyngelfräcka husvagnsboogien från sydstatspojkarnas första två plattor. De är ju inte ens särskilt håriga längre.3/10
JD Souther - If the World Was You
Slow Curve
John David Southers debutalbum som kom 1972 var ett skolexempel på välkammad countryrock. Han var ett ess i rockärmen hos artister som The Eagles och Linda Ronstadt, vars försäljningsframgångar något orättvist överskuggade hans egna album.
Nu är första skivan på 24 år här och countryrocken har fått maka lite på sig (men inte helt) till förmån för...jazz! ”If the world was you” är inspelad live i studion med en klassisk jazzkvintett. Låtmaterialet är förstklassigt och Southers gossvackert ljusa röst har inte åldrats en dag.
Det kan rentav vara hans bästa album.8/10
Glasvegas - Glasvegas
Columbia/Sony BMG
Glasvegas äger en ungdomlig desperation som får band som Broder Daniel att framstå som bortskämda gnällspikar. För svartklädda anglofiler med rockabillyfrisyr och fickorna fulla med Oscar Wilde-citat är det förstås rena Madonnakyssen (fast mellan Morrissey och The Jesus & Mary Chain istället för Madonna och Britney).
Jag som haft pomaderat hår av ungefär trettio år äldre orsaker väljer egentligen hellre den andra sidan av det här skotska myntet. Den med Phil Spectors ansikte präglat i guld.
Men låt oss lägga musikreferenserna åt sidan. Det är nämligen inte bara de ångestjublande refrängerna som gör att jag tycker den här kvartettens debutalbum är så överraskande bra.
Glasvegas handlar lika mycket om ett Storbritannien i förfall; om nedpissade tegelväggar, skolväskor med tårar till axelrem (för att låna en metafor av Bruno K Öijer) och gatuvåld. När sångaren James Allan — på bred skotska och över Beethovens ”Månskenssonaten” — mumlar att “No cavalry could ever save me/I’m gonna get stabbed” så tror man honom.
En sällsynt och smärtsamt vacker kommentar till ett hårt klassamhälle.8/10
Elliott Murphy - Notes From the Underground
Mudi/Naxos
Vi är få som fick äran att njuta av fjolårets “Coming home again”. Faktum är att det mesta denne fine rocktrubadur gjort är en angelägenhet för en exklusiv skara. Det är orättvist. Här har vi nämligen en Dylansk låtskrivare med över trettio album på sitt samvete och så mycket kött på singer/songwriter-benen att han kan räkna in såväl Bruce Springsteen som Lou Reed bland sina fans.
Nya albumet är ännu bättre; en ord- och bildrik resa genom varma, utsökta musikaliska landskap. Det vore en skam om inte fler åkte med.7/10
Eldkvarn - Hunger Hotell
Capitol/EMI
Vad finns att säga som inte redan sagts? Eldkvarn är en institution, en del av den svenska kulturhistorien. Sedan debuten 1974 har norrköpingssönerna gjort en hisnande resa från vilda punkorgier till stillsamma kyrkomässor och får väl idag anses folkkära.
”Hunger Hotell” bjuder på välbekanta tongångar. Eldkvarn är ett varumärke som instinktivt känns igen. Springsteen spökar i ”Vägen till Paradiset” och bjällerklingande titelspåret och i ”Barn av sommarnatten” har en Håkan Hellström-poppig lekfullhet smugit sig in.
Jari Haapalainen har blivit något av en husproducent och det är bara att hålla hårt i honom. Han har öra för de nostalgiska pojkarnas fylleromantiska sås-och-potatis-rock.
Här är gott om gästartister, som Ebba Forsberg, Mauro Scocco, Jonas Kullhammar, Peter LeMarc, Nicolai Dunger och Sophie Zelmani. De bildar förtjänstfullt en diskret fond.
Liksom fjolårets utmärkta ”Svart blogg” åtföljs nya albumet av en blogg signerad kvarnchiefen Plura. Varför ändra på ett vinnande koncept?
Jag kan tycka att det inte är lika självklara låtar här som på ”Svart blogg”, men ju mer jag vandrar omkring i ”Hunger Hotell” ju mindre lust får jag att checka ut.7/10
Dropkick - Patchwork
Sound Asleep Records
8/10
Anna Ternheim - Leaving on a Mayday
Universal
Det finns något distanserat i stockholmska Anna Ternheims musik. En — ja, jag finner inget annat ord — kyla som gör att jag aldrig kan omfamna den fullt ut. Trots gott om välbekant murrig svensk melankoli värmer den inte som den borde. Det spelar ingen roll hur många stråkar hon än klämmer i med.
Kanske väver hon för tjocka lager mellan lyssnare och hjärta. Kanske är det jag som inte kan relatera.
Men nu ska jag inte gnälla mer.
”Leaving on a mayday” är nämligen ett fint album; förmodligen hennes bästa. Något ljusare i tonen än de tidigare och finkänsligt balanserande mellan akustisk folkhemsdepp och försiktigt arty indiebombastik. Hennes röst har dessutom antagit en tydligare självsäkerhet.
Att hon sakta rör sig bort från lägerelden mot ett poppigare anslag är också något jag välkomnar.
Vad Björn Yttlings produktion bidragit med blir jag lite osäker på, men ”Leaving on a mayday” är behaglig och lättlyssnad. Alldeles utmärkt som bakgrundsmusik till söndagsmiddagen.
Och det menar jag faktiskt som positiv kritik.
6/10*
Första halvårets recensioner hittar ni här.
Texterna är tidigare publicerade i Corren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar