Mats Olssons wacka-wacka: Pubrock, del 4

Förra året skrev jag en text om den då utgivna brittiska samlingen ”Goodbye Nashville, Hello Camden town”; en välkommen men knappast oumbärlig historielektion i ämnet pubrock. Jag hotade återkomma när en utlovad Mats Olsson-samling skulle släppas.

Nu är den här; ”Feber 3: Pubrock”, en diger samling ölindränkt brittisk rock, fördelad på 36 låtar och två cd.

Det är svårt att tänka sig någon bättre lämpad för denna uppgift. Sport- och musikskribenten Mats Olsson var med på plats (Londons trånga pubar) när det begav sig (mitten av sjuttiotalet) och förälskade sig på stört i musiken som snart kom att kallas pubrock. Han har skrivit spaltmeter i ämnet sedan dess.

En personligt sammansatt samling kan inte vara annat än just personlig och även om jag skulle kunna ha invändningar mot urvalet så låter jag dem istället falla till marken för att bara njuta. Det är för bra helt enkelt. Min största invändning blir istället mot omslagshäftets torftiga information. När man äger en så vass penna som herr Olsson, varför inte ge oss lite mer fakta och anekdoter?

Mats Olsson väljer nästan helt att bortse ifrån den tidigaste countryinfluerade pubrocken, med band som Eggs Over Easy (amerikanarna som sägs ha startat alltihop), Bees Make Honey och Chilli Willi & The Red Hot Peppers. Istället fokuserar han på rock’n’roll. Eller ”wacka-wacka”, som han själv så gärna kallar det. Och den som hört Dr Feelgoods gitarrist Wilko Johnson (bilden nedan) hacka fram sin elaka vita rhythm&blues någon gång förstår mycket väl vad han menar.

I centrum för samlingen står — förstås — Nick Lowe. Hans mästerliga debutsingelbaksida från 1976, ”Heart of the city”, inleder alltihop och därefter dyker han upp som gubben-i-pubrock-lådan åtskilliga gånger, som basist, låtskrivare, sångare och producent.

Men han var inte ensam. Här trängs en hoper mer eller mindre kända artister som Ian Gomm, Dave Edmunds, Lew Lewis, The Inmates och Mickey Jupp. Ducks Deluxes ”Coast to coast” är för mig en självklarhet i sammanhanget, liksom Joe Strummer-ledda bandet The 101ers ”Keys to your heart”. Att vi dessutom får njuta av en av mina favoritlåtar, Legends ”Cheque book”, är förstås inget jag gråter över.

Som enda utombrittiska band ser vi Gävles stoltheter The Refreshments; Sveriges eget Rockpile. Ett val som naturligtvis kan ifrågasättas av fundamentalistiska skäl, men som sitter som en smäck musikaliskt. Dessutom är väl en folköl nog så god törstsläckare som en skummande ale emellanåt?

Avslutningen med Faces ”Last orders please” är kanhända lika hädisk den. Och lika rätt. Rod Stewarts gamla slashasgäng kan knappast kallas pubrockare, men de gick aldrig långt utan en pint och deras flottiga rock’n’roll var garanterat mer pub än arena.

Men här ska inte klyvas hår. Mats Olsson har gjort ett strålande jobb och pubrock har aldrig varit något för finlirare och smakpoliser. Snarare är det som Will Birch, med en ironisk twist, skriver i inledningen till sin bok ”No sleep till Canvey Island: The great pub rock revolution”; ”Om du finner ordet kultur i denna volym, återlämna den som en felaktig produkt”.

Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten den 28/5 2008.