söndag, augusti 12, 2007

Bäst just nu

Lee Moses - Time and Place (Castle 2007)

Det finns soulsångare och så finns det SOULSÅNGARE. Rå, skitig, stygg och hutlöst innerligt svängande. Bara versionen av "California Dreaming" är nog för att motivera ett omedelbart inköp. Och då får man ändå 22 ljuvliga spår på köpet. Mojo kallade albumet för "Soul music´s Holy Grail" och jag är benägen att hålla med. Hur en sån här fixstjärna på soulhimlen har kunnat gå obemärkt genom historien (originalalbumet släpptes 1971) är för mig en gåta.



JJ Grey & Mofro - Country Ghetto (Alligator 2007)

Blue-eyed soul, träskrock och ett fräckt funkigt sydstatsgung. Oemotståndligt.








Roger Morris - First Album (Hux Records 2005)

Något svårare The Band-skadat än denne britts debutalbum från 1972 är svårt att hitta. Han till och med låter som Levon Helm när han sjunger. Men vilka låtar! Brittisk americana när den är som allra bäst.






Wilco - Sky Blue Sky (Nonesuch 2007)

Bästa sedan "Yankee Hotel Foxtrot". Helt enkelt. Lyssna på "Impossible Germany" om ni inte tror mig.







Jag orkar inte mer i den här stilen idag. Men skulle jag fortsätta hade jag säkert babblat på om Nick Lowes fantastiska "At My Age" (fullt i klass med de tre föregående), Jules & The Polar Bears poppiga rocksmocka "Got No Breeding", att Ryan Adams "Easy Tiger" är hans tredje bästa (efter "Heartbreaker" och "Gold" förstås), Iron City Houserockers svettiga Springsteen/Southside Johnny & The Asbury Jukes/Tom Petty-rock på Best Of-plattan "Pumping Iron & Sweating Steel", The Quicks bortglömda punkiga powerpop på "Untold Rock Stories" eller Jimmy LaFave som äntligen har släppt ett helgjutet album i "Cimarron Manifesto".
Eller så hade jag gjort en utläggning om pubrock igen och tjatat om att alla borde läsa Will Burchs bok "No Sleep Till Canvey Island: The Great Pub Rock Revolution". Eller kanske countryrock; och försvarat Poco, America, Rick Roberts och Eagles. Jag kunde också berättat att jag börjat smyga mig in i softrocken och njuter av såväl Bread som The Doobie Brothers. Kanske hade jag gjort en lista över min sons favoritskivor (han är sju månader nu och har en väl utvecklad smak). Det ska jag tamejfan göra, men inte ikväll, för jag är för trött. Det är jag ofta nuförtiden och det är förstås hans fel. Men jag lovar att skärpa mig med bloggen. Jag kommer kanske inte orka med välillustrerade listor med länkar hit och dit var och varannan dag, men lite enklare, snabbare och mer opretentiösa inlägg. Såna man kan hinna med under de halvtimmespass som min illbatting till son slumrar till. Om jag inte själv har slumrat till då, vill säga.
Bot och bättring dock, med start idag. På återseende.


Och glöm förresten inte att The Gosdin Brothers "Sounds of Goodbye" är en fantastisk, fulländad countryplatta. Trots polotröjorna.