Död?

Död var det, ja. Tja, jag har inte mycket till mitt försvar, mer än att jag jobbar för mycket. Det är förstås musik för det mesta. Till vardags blir det skivmångleri på Göteborgs bästa skivaffär/café Dirty Records (bli vän med oss där så får ni bl a information om våra livespelningar!) och en och annan recension, oftast för Corren och Borås Tidning (men även Lira, FRIA och Rootsy). Nog har jag planer på att skriva om gamla retrofynd etc här (inte minst sedan jag återigen gått och blivit vinylfreak), men tiden, mina vänner, tiden... Sorry, men jag vet faktiskt inte riktigt när jag återkommer. Sök tills vidare upp mig på Dirty istället (eller bli kompis på facebook).

Hasta la vista. Typ.

Död blogg?

Nej, bloggen är inte död, den bara vilar lite tills jag hunnit ikapp. Och jag skriver faktiskt en hel del fortfarande, bara inte här. Den som är nyfiken kan bl a följa mina skriverier i tidskriften Lira, Östgöta Correspondenten, Borås Tidning, Göteborgs Fria Tidning och på Rootsy. Jag ska försöka att samla lite recensioner här snart igen. Tills dess kan ni ju njuta av Clarence Bucaros sköna "'Til a Spring Wind Blows Again" från fina albumet "'Til Spring" (recension kommer på Rootsy):

Elliott Murphy Live på Parken, Göteborg 2010-04-28

Det är en gåta varför inte folk vallfärdar i klungor. Varför inte de stora tidningarna gör heluppslag om hur New York-legendaren anländer till staden (med Intercitytåg för övrigt) och intervjuar korvgubben som sålde honom en ”halv special”. Han borde vara hur stor som helst.

Ikväll är vi kanske sjuttio personer på plats när mannen som vid sin debut 1973 kallades ”the new Dylan” hänger på sin akustiska gitarr och gör sig beredd att golva oss med sina starka, välskrivna, ordmyllrande sånger.

I en och en halv timme håller han en andäktigt lyssnande och ovanligt tyst publik stången med pärlor ur sin långa karriär. ”Sonny”, ”On Elvis Presley’s Birthday”, ”And General Robert E Lee”. Det akustiska formatet lyfter texterna till ytan och påminner oss om vilken lysande lyriker han är; litterär, gatusmart och busigt finurlig.

Han avslutar med att dra ur sladden och be publiken komma närmare. Vi hör honom andas, viska, svälja. Vi möter hans nyfikna blick på nära håll och sugs in i musiken. En intim och gripande avslutning på en hjärtevärmande kväll.

Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Tindersticks live på Trädgår'n, Göteborg 2010-03-09

Man kan ställa sig enkla frågor som: svänger det? Har det själ?

Brittiska Tindersticks har karvat ut en liten ironibefriad kant i tillvaron i snart sjutton år nu. Där har de doppat sina sargade hjärtan i tungt blodrött vin och spillt ut anrättningen över kavajslagen till tonerna av en orkestrerad undergång.

Frontmannen Stuart Staples och hans sju man starka band blickar på utsatt tid ut över ett relativt glest befolkat Trädgår’n. De utmanar publiken med att inleda med gnissligt jazziga, skevt monotona titelspåret från nya albumet ”Falling Down a Mountain”. Därefter blir det mer klassiskt Tindersticks; böljande soulslickad melankoli och stråksmyckade ballader som vecklar ut sig och faller isär. Rakt framför oss.

Det är som en gammal svartvit mysrysare. Som om vi bevittnar en grånad och bedagad dansorkester på ett ödsligt spökhotell. Pianisten droppar spröda klanger, bandet balanserar mellan porös känslighet och gnagande disharmoni och allt är sådär skört, skönt och sjavigt. Staples mörka vibrato balanserar på gränsen till det falska men så hängivet och — japp — själfullt att det snarare blir en tillgång.

I ”Peanuts” saknas förstås Mary Margaret O’Haras stämma (det är egentligen en duett) men en vackrare sång om jordnötter får man ändå leta efter. Morriconenerviga ”She Rode Me Down” (även den från senaste albumet, som kan visa sig vara det starkaste bandet släppt sedan 1997 års ”Curtains”) frustar på ettrigt akustiskt, rasande rytmiskt — som en vild prärievarg; som en skenande häst i flykt mot solnedgången. Där vaknar också publiken till på allvar (eller är det jag?) och det blir märkbart svårt att stå still.

Det nya materialet står sig förvånansvärt bra i förhållande till de äldre favoriter vi får höra. Men så är det också ett väloljat band, mästare på att höja och sänka intensitet; skapa stämningar. Och det trots en ganska osexig miljö och oblygt klirrande serveringspersonal.

Efter en dryg timme och två extranummer är det slut. Tonerna tynar bort och dör ut. Staples ger oss ett leende och en kort applåd och försvinner snabbt ut och jag hinner tänka: ”det svänger”, ”det har själ” innan jag står ute i kylan igen.

Tidigare publicerat i Borås Tidning

*

Tindersticks senaste album finns på Spotify

Mark Linkous R.I.P.

Christine Kittrell - Call Her Name: The Complete Recordings 1951-1965

Bear Family/Border

Inte många känner igen namnet idag, men på det tidiga 40-talet och 50-talet var Christine Kittrell faktiskt den ledande nattklubbssångerskan i Nashville. Hon kunde jama fram cocktailjazzig sista-rundan-blues likaväl som rocka rumpan av de flesta katterna i stan — såväl manliga som kvinnliga. Det tyska retrobolaget Bear Family ger oss nu ännu en anledning att lätta på plånboken och erbjuder ett sprängfyllt paket Kittrell i ”Call Her Name: The Complete Recordings 1951-1965”.

Christine Kittrell föddes 11 augusti 1929 och växte upp hos styvföräldrar i Nashville (fadern träffade hon aldrig och modern dog när hon vara bara ett år). Som så många andra fick hon sin första musikaliska skolning i kyrkan och redan som 13-14-åring turnerade hon i närtrakterna med en kyrkokör. Hon var under ett par år gift med Rufus Carrethers, basstämman i en av tidens största gospelgrupper, The Fairfield Four. Han var den första av hennes tre män.

Runt 1945 började Kittrell sjunga mer och mer sekulariserade sånger. Hennes förebilder var Billie Holiday, Bessie Smith och, framförallt, Ella Fitzgerald. Snacket bland stans nattklubbsägare var snart igång. I slutet av fyrtio- och början av femtiotalet började blues och country bli lönsamt och skivbolagsfolk letade alltmer aktivt efter nya talanger. Låtskrivarparet Jerry Leiber och Mike Stoller hittade henne och en serie inspelningar för bolag som Tennessee, Republic och Vee-Jay följde. Bland de musiker som kompade henne fanns en då okänd John Coltrane och Richard ”Little Richard” Penniman, som dök upp som pianist och bakgrundssångare i bl a mästerligt hårdsvängande ”Call His Name”. Little Richard bodde för övrigt ofta i ett gästrum hemma hos Kittrell, som vid något tillfälle kikade in och fick se den välfriserade artisten ”underhålla manliga bekanta” på sätt hon aldrig hade upplevt tidigare. Genom karriären jobbade hon även ihop med storheter som Joe Turner, Fats Domino, Ruth Brown, Count Basie, Louis Jordan, B.B. King, Louis Armstrong, Memphis Slim, Little Walter och Johnny Otis. Ingen dålig samling direkt.

Från mitten av sextiotalet började Kittrell åka över och sjunga för amerikanska trupper i Japan, Filippinerna och Vietnam. Hon blev mycket populär och kallades i recensioner för ”the female Frank Sinatra”. Men i augusti 1968, i Tu Lai, Vietnam, skadade hon foten allvarligt vid en av Viet Congs bombattacker. Hon flögs till USA och låg på sjukhus i runt ett år. Ett välkomstparty anordnades, men därefter blev hon bara erbjuden lokala, dåligt betalda spelningar. Hon bestämde sig för att lägga musiken på hyllan. Året var 1969. Hon började istället jobba som socialarbetare med unga flickor på glid. En av dessa knuffade henne 1972 nedför en brandstege vilket gjorde Kittrell beroende av smärtstillande medel och rullstolsburen för resten av livet. Hon gjorde några sena inspelningar på nittiotalet (med bl a Sean Carney & the Nite Owlz) men avled i lungemfysem 19 december 2001; 72 år gammal.

Med denna välmatade cd (31 låtar!) får vi nu äntligen möjlighet att bekanta oss med en fantastisk sångerska som oförtjänt fallit ned i glömskans fördömda dal. Vi får också hennes historia berättad (av Martin Hawkins) i ett informativt och rikt fotoillustrerat häfte på fyrtio sidor och dessutom med gnistrande mastrat ljud (ofta från mastertejperna direkt). Om sedan hennes musik ska kallas blues, jazz, r&b eller rock’n’roll är väl en smaksak; förmodligen alltihop. Jag kallar den mest tidlös, klassisk och underbar. Döm själv.

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Jude Davison - Circo de Teatro

Pigeon Moods/Hemifrån

Det är inga konstigheter det här. Bara ett konceptalbum om ett resande mexikanskt cirkussällskap som är inspirerat av författaren Sara Gruens bok ”Water for Elephants”. Med en vän baryton berättar Davison dråpliga och/eller sorgliga berättelser om läppstift och rakblad, stripteasedansöser och elefanter, pistoler, mandoliner och kokainkyssar. Scenerna befolkas av karaktärer som den tatuerade Madeleine, ödlemannen, de siamesiska tvillingarna Lee och Kwan, de lesbiska älskarna Belle & Ophelia, enögde Pete och Black-Jack Mary.

Det låter som om Calexico, Tom Waits, Los Lobos och Den Skäggiga Damen krockat i spöktunneln; det är bluegrass, vaudeville, mariachi, R&B, funk, glamrock, ökenballader och burleska cirkusvisor om vartannat. Mörker, vansinne och skönhet i en kombination som får mig att tänka på malmömusikern Andi Almqvist.

Jude Davison är född i England men har bott i Kanada sedan 1975. Det här är visst hans artonde album (!) och jag måste erkänna att jag blir nyfiken på hur de sjutton tidigare låter med tanke på den måttlösa smältdegel de har lett fram till.

Det märkvärdiga är att det faktiskt håller. Hela vägen. Melodierna är tillräckligt starka och det eklektiska hålls samman — inbillar jag mig — av en vision om en resa, en helhet. Ett hederligt genomtänkt och genomarbetat album helt enkelt. Inga konstigheter således.

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Peder af Ugglas - Peder af Ugglas

Rootsy/Warner

Det här är inte musik att digga. Inte att dansa till, eller festa heller för den delen. Det är musik som öppnar upp landskap. Musik som talar till känslor och stämningar. Musik som inte följer musikens regler. Musik som andas i sin egen takt.

Ry Cooder är en ofrånkomlig referens, så är det bara. Och det är inte svårt att föreställa sig dessa, mestadels instrumentala, melodier som soundtrack till en vacker och lagom långsam film. Men Peder af Ugglas undersköna slidetoner är inte låsta i någon tradition och betalar dessutom tillbaks alla eventuella lån med riklig ränta. Och de står stadigt för sig själva. Eller kanske ligger. Det finns nämligen ett meditativt och avslappnat drag i detta af Ugglas tredje album som tacksamt smittar av sig.

”1987”, med sina fräcka jazzharmonier är en favorit; den akustiska slidegitarren snirklar sig där bluesbusigt runt sin lite mer högstämda släkting pianot och i det mötet — förstärkt av dramatiska pukor och en stilla pumporgel — skapas harmonier bortom klassiska definitioner. Det är beundransvärt och ganska befriande.

Men allt är inte vackert och harmoniskt. Ibland skaver det och svider lite. Ungefär som livet självt. Och precis som i livet svänger det lekfullt till med ett litet självgott leende emellanåt. Inget är självklart. Inget får tas för givet.

Han har skrivit, producerat och arrangerat alla låtar och han spelar också själv alla tio instrument här (bortsett från någon trumma). Frågan är väl bara vad Peder af Ugglas har för liv själv egentligen?

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Beach House - Teen Dream

Bella Union/Coop-BAM

Jag är inte den som vanligtvis faller för hajper. Tvärtom faktiskt. Men ibland är det bara att stämma in i kören. Ett bra album är nämligen ett bra album.

Och Baltimoreduon, Victoria Legrand och Alex Scally, har med detta tredje, drömskt vackra, folkpop-fluffiga album gjort just ett sådant. Man kan yla om ekon från Fleet Foxes, Mazzy Star eller varför inte Mercury Rev. Eller så kan man bara låta sig omslutas av denna varma yllevante av syntar, elgitarrer och blommiga harmonier.

”Teen Dream” är lika beroendeframkallande som Baltimoreserien “The Wire”.

Tidigare publicerad i Corren och Norrköpings Tidningar.

Smiley Lewis - Smiley Lewis Rocks

Bear Family/Border

Smiley Lewis hade en mäktig röst, fullt i klass med en mästershouter som Big Joe Turner och material (egenkomponerat och av bl a Dave Bartholomew) som kunde mäta sig med tidens stora hits, vare sig det handlade om jump blues, rock’n’roll, tunga ballader eller svettig R&B. Han hade själva gräddan av New Orleans hårdgungande musiker bakom sig och jag kan inte tänka mig att han såg särskilt många tomma dansgolv under sina aktiva år. Han var, kortfattat, en av de bästa, fräckaste och svängigaste rhythm&blues-artisterna i New Orleans på femtiotalet.

Men den leende Smiley var en ”bad luck guy”. Han fick förvisso en handfull hits (den första med ”The Bells Are Ringing” 1952), men fick oftast se sina låtar dra in pengar och berömmelse åt andra artister. ”I Hear You Knocking”, som blev Lewis största försäljningsframgång 1955, klättrade längre upp på listorna i Gale Storms uppoppade version, Elvis Presley pumpade guld ur ”One Night” och Fats Domino tog ”Blue Monday” till höjder som Lewis bara kunde drömma om.

När Overton Lemons (som han egentligen hette) dog i magcancer 1966, bara 53 år gammal, var han en skamligt okänd artist, dumpad av sitt skivbolag flera år tidigare. Obegripligt är ordet.

När nu Bear Family fortsätter sin ”Rocks”-serie med hela trettiosex oemotståndliga r&b-rökare med Smiley Lewis blir det en hårdslående påminnelse om att musikhistorien inte alltid har en rättvis gång. Hör bara handklappscoola ”Big Mamou”, stänkaren ”Rootin’ and Tootin’” eller pumpande ”Dirty People” så förstår ni att Smiley Lewis rockade hårdare än de flesta.

Självklart är Lewis ”Shame, Shame, Shame”, som snart blev något av en r&b-standard, den definitiva versionen; liksom ”Blue Monday” (även om det inte direkt gör ont att höra Fats Domino sjunga den). Och hur mycket jag än tycker om Dave Edmunds ”I Hear You Knocking” så är det i Smiley Lewis tunga, stygga originalversion den helst ska höras.

Så hjälp mig nu att utrota alla parenteser runt denna orättvist skymda mästare. Sprid gospeln och placera honom där han hör hemma; bredvid Fats Domino och Big Joe Turner. Varför? För att Smiley Lewis rockar, förstås.

Tidigare publicerad på Rootsy.

Midlake - The Courage of Others

Bella Union/Coop-BAM

Texaskvintetten har lämnat de amerikanska västkustharmonierna från det nu fyra år gamla genombrottsalbumet “The Trials of Van Occupanther” och tagit båten till England. De har traskat ut i snårskogen (ja, det är omöjligt att inte associera till skog!) beväpnade med flöjter och gitarrer och slagit följe med ett gäng tomtar och troll. Med sig har de också en liten bärbar skivspelare. På den spelas oavbrutet runt fyrtio år gammal folkrock med band som Steeleye Span, Jethro Tull och Fairport Convention. Och titta, där traskar ju Radiohead omkring i graningekängor! Tim Smith och hans murrigt melankoliska stämma myser.

Nog är det vackert och förföriskt så det förslår, men det blir också jämntjockt efter ett tag och längtan efter civilisation kryper på.

Tidigare publicerad i Borås Tidning.

- Spotify -

Nick Curran and the Lowlife’s - Reform School Girl

Electo Groove/Helan-BAM

Det här är visst amerikanens femte platta. Jag har helt missat partyt.

Här är det pang på rödbetan. Vi snackar Little Richard-ylande vrålkåt rock’n’roll och Phil Spectorsk flickpop filtrerad genom ett rasande Ramones. Ungefär som ett något snällare Jim Jones Revue.

Det är en värld av tatuerade killar med stora gitarrer & spetsiga skor och lättklädda damer med för mycket läppstift & leopardmönster. Grabbigt så det förslår alltså. Fast när T-Bone Walker, Howlin’ Wolf, The Ronettes och hela förbaskade rockabillyarmén packats ihop till ett så här svettigt krutpaket ska inte jag vara den som leker genusanalytiker. Inte vill jag sabba partyt nu när jag äntligen hittat hit.

Fjorton låtar blir dock i ärlighetens namn lite väl mastigt. Man börjar väl bli gammal.

Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Lyle Lovett - Natural Forces

Curb/Warner

Han har släppt åtminstone ett dussintal — överlag utmärkta — album. Han har vunnit grammisar, spelat i filmer och tv-serier och varit gift med Julia Roberts. Lyle Lovett är en av de coolaste katterna på countryscenen. En man som gör som han vill. Och förresten, han är mer svårdefinierbar än så; musiken kan rymma såväl jazz och pop som rock’n’roll eller crooner, men låt oss för enkelhets skull kalla honom country. Han har ju trots allt gärna hatt på sig.

Den 8 februari spelar han på Cirkus i Stockholm (ihop med en annan cool katt: John Hiatt). Ta chansen att uppleva en av samtidens mest gripande sångare och låtskrivare. Materialet på nya albumet är dessutom självlysande. Om nu någon trodde nåt annat.

Tidigare publicerad i Corren.

Allison Moorer - Crows

Ryko/Ada/Warner

Trots att man behöver åtminstone två händer för att räkna hennes album är hon fortfarande mest känd för att vara Shelby Lynnes lillasyster. Eller möjligtvis Steve Earles hustru.

Livet är orättvist.

Nya albumet rör sig i gränslandet mellan rock, pop, country & torch songs. Det är mörka, hjärtbrutna betraktelser som smyger i skuggan; man bör själv stå där ett tag för att anpassa sig till det dunkla ljuset. Tålamod ger dock belöning och när melodiernas konturer sakta framträder märker man att de faktiskt mer än väl matchar hennes största tillgång: rösten.

Tidigare publicerad i Corren och Norrköpings Tidningar.

Jimmy Donley - The Shape You Left Me In

Bear Family/Border

Han var en elak jävel. Otålig, svartsjuk och explosiv. Farlig rentav. Han sköt, kvivskar och misshandlade sina fem fruar och otaliga flickvänner. Han kastade ut en från balkongen. Han lär till och med ha skjutit sin första frus katt eftersom den strök sig mot hennes ben. Även vänner, medmusikanter och publik på hans spelningar fick smaka på Jimmy Donleys impulsiva, våldsamma utbrott — oftast förstärkta av ett kraftigt alkoholintag. Det låter inte som någon man vill gå och ta en öl med kanske. Men hur är det nu; ingen föds ond, eller hur? Allt har sin historia.

James Kenneth Donley föddes den 17 augusti 1929 i Jonestown, Mississippi. Mamma Myrtle uppmuntrade sonens tidiga musikaliska intresse och Jimmy började tidigt uppträda på lokala syltor och talangjakter. Fadern James Gilmore, ”Tag”, ansåg dock musik vara ett ”omanligt intresse”. Tag var en genuin skitstövel; våldsam, alkoholiserad och rasistisk. Han tvingade sonen att sluta skolan som fjortonåring för att istället jobba med att lasta av bananlådor i Gulfports hamn. Skräck, förnedring och sexuell utnyttjan var vardag i hemmet. En dag när Jimmy kom hem kom han på Tag med att ta nakenbilder på sin då 16-åriga lillasyster. ”It’s all right to screw anybody exept your mother” lär fadern ha sagt vid flera tillfällen. För att ”göra man” av Jimmy — vid tretton års ålder! — låste han in honom i en garderob tillsammans med en prostituerad.

1948 skrevs Jimmy in i armén. Han skickades utomlands men drabbades av svår hemlängtan (efter mor och syster). Han tog till droger för att döva sin längtan och började vid den här tiden även visa tecken på schizofrena humörsvängningar. Efter bara ett år stämplade armén honom som ett hopplöst mentalfall och skickade hem honom med orden; ”go make your trouble someplace else”.

Självförtroende var — paradoxalt nog — aldrig något som Jimmy saknade. Till exempel knatade han helt sonika hem till sin hjälte och förebild Fats Domino och spelade upp sina demos. Denne blev lyckligtvis överförtjust och hade snart spelat in Donleykomponerade alster som ”What a Price”, ”Rockin’ Bicycle”, ”I’ve Been Calling”, ”Bad Luck and Trouble” och ”What a Party”. Fats och Jimmy blev med tiden vänner och umgicks även privat.

Runt 1956 upptäcktes Jimmy av den sk ”musikmaffian i Biloxi”, bestående av bl a promotorn Pewee Maddux, som imponerades av Donleys svängiga mix av R&B, blues och hillbilly och slet hårt för att sälja den. Maddux ordnade snart inspelning för skivbolaget Decca i Nashville, med självaste Owen Bradley vid spakarna. I studion fanns några av tidens allra finaste musiker och de berömda bakgrundssångerskorna Anita Kerr Singers. Debutsingeln på Decca 1957 blev rockabillyrökaren ”Come Along” med den ännu fräckare falsettylande baksidan ”Kickin’ My Hound Around”. Men det var först med ”Born to be a Loser” samma år som han fick något som kunde kallas en hit, åtminstone lokalt. Även ”Radio, Jukebox and T.V.” och ”Our Love” spelades flitigt på trakternas radiostationer men tog sig aldrig upp på några nationella listor.

En av anledningarna till att han aldrig lyckades nå ut till någon större publik och en förklaring till hans ringa ekonomiska framgång var att han konsekvent vägrade ta emot goda råd ifrån folk som uppenbarligen kunde branschen bättre. Han undvek avtal och sålde sina låtar för småpengar; ”I don’t believe in that royalty stuff. I need my money now”, som han sa till vännen och skivbolagsmannen Huey Meaux. En inställning som kostade honom tiotusentals, om inte hundratusentals dollar. Ett undantag från regeln var när han skrev över rättigheterna till sin musik till pastorn J. Charles Jessup; en kvacksalvare till affärsman som påstod sig stå i direktkontakt med Gud och som, mot betalning, sade sig kunna lösa personliga problem och hejda sjukdomar.

Jimmy lämnade Decca efter fyra år, besviken på den uteblivna framgången. Han skrev kontrakt med Johnny Vincent’s Ace Records, men lämnade snart även det bolaget, otålig och rastlös som han var. Han hade alltid varit en plågad själ och att han aldrig blev ”den nye Hank Williams”, som han drömde om, gjorde inte saken bättre. När hans älskade mor dog i mars 1962 tappade han den lilla livsgnista som fanns kvar. Han lär ha suttit i timmar vid hennes grav, med en gitarr och en flaska whiskey, och sjungit sånger.

Ett år senare, på morgonen den 21 mars 1963, hittade en förbipasserande bilist Jimmy Donley livlös över ratten i sin blåvita Chrysler -58. Motorn stod fortfarande på och pumpade gas in i kupén.

Ur all denna misär och tragik skapades stor musik. Stor men sorgligt bortglömd. Jimmy Donley spelas förvisso fortfarande i jukeboxarna i sydöstra Texas och Louisiana och hos skivsamlande swamp pop-fanatiker är han för evigt geniförklarad, men han förtjänar ett bättre öde än så. Donley hade en unik känsla för den rykande musikaliska Louisianagryta som kallas swamp pop. Han kunde sin cajun och sin rock’n’roll och det är inte svårt att förstå varför artister som Jerry Lee Lewis, Clarence ”Frogman” Henry och Freddie Fender skulle spela in hans musik.

Den som har förälskat sig i artister som Joe Barry, Bobby Charles, Cookie & the Cupcakes eller Johnnie Allan har ingen ursäkt att missa den här mannen. Man hör — eller åtminstone inbillar sig höra — hans sargade själ sippra ut ur sångerna. Huey Meaux sätter kanske fingret på vad det handlade om; ”Jimmy had to be the most lonesome guy on earth. He reminded me so much of the late Hank Williams, he wrote songs and sang them in a ’heartbreak’ key”.

En del av Jimmy Donleys Deccainspelningar släpptes på vinylskivan ”Give Me My Freedom” (Charly 1987) och tidiga sextiotalsinspelningar för Meauxs bolag Teardrop och Crazy Cajun finns samlade på Edsel-cd:n ”Born to Be a Loser” (1999), men bägge är förstås utgångna och eftersökta idag. Därför är det en sann kulturgärning av det ständigt grävande bolaget Bear Family att släppa denna samling, som även innehåller en del tidigare outgivna spår. Dessutom, som vanligt när det gäller Bear Family, paketerat i en stilig utgåva med fina illustrationer och en informativ text av Hank Davis (ur vilken jag snott en hel del ovan).

Att Jimmy Donleys största — om än begränsade — framgång var med en låt som heter ”Born to Be a Loser” får man väl ta som ett starkt utslag av ödets ironi. När man lyssnar på ”The Shape You Left Me In” hörs en man som faktiskt borde ha varit en vinnare.

Tidigare publicerad på Rootsy.

I See Hawks In L.A. - Shoulda Been Gold 2001-2009

American Beat/Collector's Choice/Border

Fiddle och psykedelia, humor och twang, stämsång och politik, cajun, bluegrass, honkytonk och hippies. Ja, den här kaliforniska kvartetten bär arvet från Gram Parsons ”Cosmic American Music” på ett silverfat; det doftar Flying Burrito Brothers, Poco, New Riders of the Purple Sage, Byrds och diverse illegala substanser. De har gjort det — med bravur — över fyra album nu och här är första decenniets summering.

En ”greatest hits-samling utan hits” kallar de det själva och nog kunde det här ha varit hits i en rättvisare värld. Med tajt trestämmig sång, glimrande pedal steel, twangig elgitarr och välskrivna sånger fyllda med själ och självklarhet är det svårt att inte charmas. Och, om någon undrar, det handlar om hantverk här — inte gimmick.

Sångaren Rob Waller och gitarristen Paul Lacques, som är de huvudsakliga låtskrivarna, plockar guldkorn ur den amerikanska rootstraditionen och pusslar ihop bitarna till en välsvängande helhet. En helhet som näsvist glider förbi alla genrestämplar vi skribenter så gärna vill sätta; alt-country, countryrock, americana, cosmic country, rotrock...

Det är ett välvalt urval låtar till glädje för den nytillkomne lyssnaren och dessutom en generös samling även för oss som hört tidigare album. Nära hälften av spåren är tidigare outgivna. Bl a bjuds vi på tre helt nyinspelade låtar, varav jag gärna nämner texmex-gungande ”Laissez Les Bon Temps Roulet” med gästsång av Carla Olson.

Retro säger någon. Nja, jag vill gärna tro att hökarna fyller en funktion här och idag. Nog behöver tvåtusentalet sin dos av långhåriga cowboys, speciellt som dessa begåvats med såväl humor som melodikänsla.

Tidigare publicerad på Rootsy.

The Coal Porters - Durango (April 17 – April 30)

Prima/Border

The Coal Porters har kallats ”bluegrassens Clash” och ”världens första alt-bluegrass band”. Kanske är det frontfiguren, ex-Kentuckyianen Sid Griffins gamla kopunk-rötter som spökar. Hans åttiotalsband The Long Ryders var ju förtrupp och inspirationskälla för den alternativa countryvåg som skulle härja sisådär tio år senare.

Så förbaskat alternativt låter nu inte den här Londonbaserade kvintettens fjärde album. Det svänger istället hyfsat traditionellt på med bl a snygga covers av trad arraren ”Pretty Polly”, Neil Youngs ”Like a Hurricane” och en bunt egenkomponerade bluegrassrökare.

Tim O’Brien och Peter Rowan gästar och vad som möjligtvis tappas i solosång tas igen i frisk & flink musikalitet, bedårande stämsång och en spelglädje som smittar av sig på lyssnaren.

Tidigare publicerad i Borås Tidning.

- Spotify -

Jubal Lee Young - The Last Free Place in America

Reconstruction/Hemifrån

Pappa Steve är en legendar inom den s k outlawcountryn och har skrivit tidlösa klassiker som “Lonesome, On’ry and Mean” och ”Seven Bridges Road”. Sonen traskar stolt i fotspåren och har själv periodvis levt laglös i sällskap med ohälsosamma doser alkohol och droger.

På detta tredje album etablerar han sig som en låtskrivare att räkna med. Växlande mellan eftertänksamt raggiga ballader, bluesanfrätta folkvisor och countryrock i skitiga sjuttiotalsboots går tankarna delvis till en ung taggad Steve Earle. Likt denne är han en historieberättare — en förbaskat bra sådan — med en röst som inte viker.

Titeln är lånad från ett citat av Woody Guthrie, som syftade på det mentalsjukhus han just då var förvisad till. Det är en gripande bild. Precis som detta album.

Tidigare publicerad i Borås Tidning.

George Jackson - In Memphis 1972-77: The Sounds of Memphis and XL Recordings

Kent/BAM

Mississippisonen George Jackson är ett välbekant namn för alla vänner av southern soul. Han debuterade på Ike Turners bolag Prann 1963 med singeln ”No One Wants to Cha-Cha with Me” och släppte sedan ett sparsmakat urval singlar för olika bolag som Dot, Decca, Goldwax, Hi, Fame, MGM och Chess; antingen under eget namn eller som Louie Palmer, George & Greer, Bart Jackson eller med sin fina Memphis-grupp The Ovations.

Men det är som låtskrivare han är mest känd. Efter en lottlös tur hos Stax knåpade han ihop soulspår för Goldwax, Muscle Shoals-bolaget Fame och senare Verve, MGM och Hi Records. Han har skrivit låtar åt bl a James Carr, Spencer Wiggins, Clarence Carter, Candi Staton, Wilson Pickett, Bob Seger och The Osmonds. På åttiotalet jobbade han som producent och låtskrivare för bolaget Malaco där han låg bakom fina inspelningar av bl a Bobby Blue Bland, Johnnie Taylor, Latimore, Denise LaSalle och Z.Z. Hill. På senare år har han rentav gjort ett par egna album. George Jackson är, enligt min ödmjuka åsikt, en av soulens finaste låtskrivare.

Efter några år i Muscle Shoals återvände alltså Jackson till Memphis för att koncentrera sig på sin sångkarriär snarare än sitt låtskrivandet (även om han naturligtvis fortsatte skriva, bl a åt Muscle Shoals-gänget). Det är denna period med inspelningar för The Sounds of Memphis och XL Recordings (utgivna via MGM, Hi & Chess) vi här får ta del av.

Samlingen inleds med den oemotståndliga ”Aretha, Sing One for Me” och fortsätter med ett koppel av gastkramande djupa soulballader och såväl slickare som funkigare nummer. Sju av tjugoen spår är tidigare outgivna, men det betyder knappast att majoriteten är överflödig. Snarare tvärtom. Flera singlar är extremt svåra att få tag i och vill du t ex avnjuta den bedårande uppbrottsballaden ”I Don’t Need You No More” får du vara beredd att punga ut med minst femtusen kronor — eller införskaffa denna, något billigare, samling.

Jag skulle kunna fortsätta rabbla låtar, men nöjer mig med att konstatera att Jacksons milda Sam Cooke-skolade tenorstämma är av den livsnödvändiga sorten. Det bevisas med all önskvärd tydlighet på denna lika nödvändiga samling.

I väntan på den utlovade Muscle Shoals-samlingen går ”George Jackson in Memphis 1972-77” på repeat.

Tidigare publicerad på Rootsy.

Dropkick - Abelay Hotel

Sound Asleep

Skotska kvartetten Dropkick fortsätter bjuda på sin oemotståndliga mix av klingande pop med prefixet ”power” och country med dito ”alt”. Tänk lite Teenage Fanclub, lite Neil Young, klatchiga refränger, jangliga gitarrer och himmelsk stämsång. Detta är flitiga bröderna Taylor och kompanis nionde album på ungefär lika många år; och det andra på entusiastiska Varabolaget Sound Asleep.

Tom Morton på radiostationen BBC har kallat dem ”Skottlands finaste alt-country/powerpop-band”. Det är en underdrift. Dropkicks harmonispäckade och kaliforniendoftande klanger går rakt in i hjärtat på vem som helst — oberoende av nationalitet.

Tidigare publicerad i Corren.

Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace

"Brothers and sisters in green peace, Green peace is beautiful! And you are beautiful, because you are here tonight! You came here because you are not on a death trip! You believe in life, you believe in peace, and you want them now!"

Det är Irving Stowe som talar, en 55-årig f d advokat och fredsaktivist. Det är den 16 oktober 1970 och de tidstypiskt hoppfulla orden inleder en välgörenhetsspelning för organisationen ”Don’t Make a Wave Committee” på Vancouvers största konsertarena Pacific Coliseum i British Colombia, Kanada. Stowe är en av organisationens grundare och konsertens arrangör.

På scenen ska bl a folkmusiklegendaren och protestsångaren Phil Ochs stå liksom två hyllade nykomlingar: Joni Mitchell, som just håller på att skriva låtar till sitt kommande mästerverk ”Blue” och en 22-årig James Taylor, vars album ”Sweet Baby James” skulle sälja platina under just denna kväll.

Stowe hade egentligen tänkt boka Joan Baez, som inte kunde komma utan istället donerade 1000 dollar och rekommenderade unga Joni Mitchell som ersättare. Mitchell i sin tur tog med nya stjärnskottet James Taylor. Stowe tackade ja utan att veta vem han var (“I actually thought he was a black blues singer”) och bad alla hålla tyst om det; ”If he’s no good, it could ruin the concert”. Nu behövde han inte vara orolig. En tiotusenhövdad publik, som betalat 3$ vardera för biljetterna, jublade när den hemliga gästen annonserades.

Artisterna spelar på toppen av sin förmåga. Till höjdpunkterna hör Joni Mitchell och James Taylors duett i Bob Dylans ”Mr Tambourine Man”, Phil Ochs glödgande ”I Ain’t Marching Anymore” och hjärtsnörpande ”Fire and Rain” samt Mitchells charmiga mix av ”Big Yellow Taxi” och rock’n’roll-klassikern ”Bony Maroni”.

Syftet med spelningen är att samla in pengar för att skicka en båt med elva aktivister till ön Amchitka, utanför Alaskas södra kust för att protestera mot USA:s planerade underjordiska kärnvapensprängningar där. Båten döps till Greenpeace, vilket också blir namnet på den nya organisationen. Konserten drog, efter omkostnader, in 18.000 dollar och kunde skicka iväg Greenpeace på sitt uppdrag. Ett uppdrag som tyvärr misslyckades — provsprängningarna genomfördes trots protesterna — men resulterade i bildandet av världens största organisation för miljöaktivism och opinionsbildning.

Vi kan tacka familjen Stowe för att omvärlden nu äntligen kan ta del av denna historiskt viktiga konsert. Den nu bortgångne Irving Stowe har sparat dessa fantastiska inspelningar under alla år och nu har hans son i samarbete med Greenpeace och artisterna sett till att dubbelcd:n ”Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace” släppts. En musikalisk såväl som humanitär välgärning.

Inspelningarna är skickligt restaurerade och mastrade av Peter J. Moore (känd för att tidigare bl a ha jobbat med The Band och Cowboy Junkies) och med skivan kommer ett 48 sidor tjockt häfte med unika foton och personliga berättelser om hur konserten kom till stånd. Den kan köpas via www.amchitka-concert.com och allt överskott går — naturligtvis — till Greenpeace.

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Ian Gomm and Jeb Loy Nichols - Only Time Will Tell

Relaxa

Ett osannolikt möte kan tyckas, generationer och världsdelar skiljer dem åt. Brittiska Ian Gomm, en gammal rockenrollande pubrockare från legendariska Brinsley Schwarz med en underskattad solokarriär å ena sidan; Jeb Loy Nichols, en sammetsröstad amerikansk soul/americana-singer/songwriter och konstnär i exil i Wales å den andra.

Men resultatet är alldeles lysande. En mjukt gungande samling originallåtar och väl valda covers som landar någonstans mittemellan soul, country och en skönt knarrande hammock. Omslagets två rykande koppar kaffe är en talande innehållsförteckning. Ibland påminner det om Gomms kompis Nick Lowes modernare alster. Bättre kritik är svårt att få. När de dessutom kryddar anrättningen med ett par av mästaren Jim Fords låtar har de genast klippkort till mitt hjärta.

Publiceras även i Borås Tidning.

Chicago Blues: A Living History

Raisin’ Music/Helan-BAM

Tro det eller ej, men vi befinner oss faktiskt långt ifrån dammiga historieböcker, oldiesgottande à la tidningen Mojo och nördig musikarkeologi. Visst är det ett projekt som över två cd-skivor skildrar Chicagobluesens utveckling, men förvänta dig inte någon simpel samling. Det här är, precis som titeln utlovar, levande historia.

Med ett erfaret hårdsvängande husband bjuder två generationer av fina Chicagomusiker på personliga tolkningar av stilens klassiker; från John Lee ”Sonny Boy” Williamsons ”My Little Machine” (1940) till Buddy Guys nittiotalsrökare ”Damn Right, I’ve Got the Blues”. Legendaren Billy Boy Arnold och de yngre genreförvaltarna John Primer, Billy Branch och Lurrie Bell håller en lektion som är mer underhållande än hela min grundskolas samlade historieundervisning.

Swing it, magistrarna!

Publiceras även i Borås Tidning.