måndag, februari 15, 2010

Christine Kittrell - Call Her Name: The Complete Recordings 1951-1965

Bear Family/Border

Inte många känner igen namnet idag, men på det tidiga 40-talet och 50-talet var Christine Kittrell faktiskt den ledande nattklubbssångerskan i Nashville. Hon kunde jama fram cocktailjazzig sista-rundan-blues likaväl som rocka rumpan av de flesta katterna i stan — såväl manliga som kvinnliga. Det tyska retrobolaget Bear Family ger oss nu ännu en anledning att lätta på plånboken och erbjuder ett sprängfyllt paket Kittrell i ”Call Her Name: The Complete Recordings 1951-1965”.

Christine Kittrell föddes 11 augusti 1929 och växte upp hos styvföräldrar i Nashville (fadern träffade hon aldrig och modern dog när hon vara bara ett år). Som så många andra fick hon sin första musikaliska skolning i kyrkan och redan som 13-14-åring turnerade hon i närtrakterna med en kyrkokör. Hon var under ett par år gift med Rufus Carrethers, basstämman i en av tidens största gospelgrupper, The Fairfield Four. Han var den första av hennes tre män.

Runt 1945 började Kittrell sjunga mer och mer sekulariserade sånger. Hennes förebilder var Billie Holiday, Bessie Smith och, framförallt, Ella Fitzgerald. Snacket bland stans nattklubbsägare var snart igång. I slutet av fyrtio- och början av femtiotalet började blues och country bli lönsamt och skivbolagsfolk letade alltmer aktivt efter nya talanger. Låtskrivarparet Jerry Leiber och Mike Stoller hittade henne och en serie inspelningar för bolag som Tennessee, Republic och Vee-Jay följde. Bland de musiker som kompade henne fanns en då okänd John Coltrane och Richard ”Little Richard” Penniman, som dök upp som pianist och bakgrundssångare i bl a mästerligt hårdsvängande ”Call His Name”. Little Richard bodde för övrigt ofta i ett gästrum hemma hos Kittrell, som vid något tillfälle kikade in och fick se den välfriserade artisten ”underhålla manliga bekanta” på sätt hon aldrig hade upplevt tidigare. Genom karriären jobbade hon även ihop med storheter som Joe Turner, Fats Domino, Ruth Brown, Count Basie, Louis Jordan, B.B. King, Louis Armstrong, Memphis Slim, Little Walter och Johnny Otis. Ingen dålig samling direkt.

Från mitten av sextiotalet började Kittrell åka över och sjunga för amerikanska trupper i Japan, Filippinerna och Vietnam. Hon blev mycket populär och kallades i recensioner för ”the female Frank Sinatra”. Men i augusti 1968, i Tu Lai, Vietnam, skadade hon foten allvarligt vid en av Viet Congs bombattacker. Hon flögs till USA och låg på sjukhus i runt ett år. Ett välkomstparty anordnades, men därefter blev hon bara erbjuden lokala, dåligt betalda spelningar. Hon bestämde sig för att lägga musiken på hyllan. Året var 1969. Hon började istället jobba som socialarbetare med unga flickor på glid. En av dessa knuffade henne 1972 nedför en brandstege vilket gjorde Kittrell beroende av smärtstillande medel och rullstolsburen för resten av livet. Hon gjorde några sena inspelningar på nittiotalet (med bl a Sean Carney & the Nite Owlz) men avled i lungemfysem 19 december 2001; 72 år gammal.

Med denna välmatade cd (31 låtar!) får vi nu äntligen möjlighet att bekanta oss med en fantastisk sångerska som oförtjänt fallit ned i glömskans fördömda dal. Vi får också hennes historia berättad (av Martin Hawkins) i ett informativt och rikt fotoillustrerat häfte på fyrtio sidor och dessutom med gnistrande mastrat ljud (ofta från mastertejperna direkt). Om sedan hennes musik ska kallas blues, jazz, r&b eller rock’n’roll är väl en smaksak; förmodligen alltihop. Jag kallar den mest tidlös, klassisk och underbar. Döm själv.

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Inga kommentarer: