I drygt ett år där i början på 2000-talet tilläts fyra av sveriges vassaste musikkritiker härja fritt på sajten feber.se; Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson. Med recensioner, krönikor, ett aktivt diskussionsforum och dagliga uppdateringar blev Feber en välkommen oas för många av oss musikintresserade.
För de som kanske missade tåget och för de som drabbades av abstinens när Feber lades ner gavs ett urval texter från sajten ut i bokform av Modernista 2002.
Några arkiverade webbsidor kan även hittas här.
Ett av inslagen på Feber var den s k 3014-listan, där kvartetten räknade ner ”världens 3014 bästa låtar”. De hade hunnit till 2950 (?) när sidan släcktes ner.
Ett par år senare togs dock stafettpinnen upp av dagensskivas diskussionsforum. Jag hade ett fåtal tafatta bidrag med där som jag nu publicerar även här.
Tråden i sin helhet finns här.
2877. Jim Ford - I´m Gonna Make Her Love Me
Stackars Ford. Som han älskar. Och aldrig förr har de berömda korna rusat mot spiltorna till så svängigt blekfet pubsoul. Bara en av flera godbitar på den sorgligt bortglömda "Harlan County". Country Got Soul? You Bet!
2876. Roy Brown - Let the four winds blow
Visst, kanske borde det stå Fats Domino här ovan, det är ju ändå han som gjort låten (tillsammans med Dave Barlholomew). Men jag föredrar i detta fall faktiskt Browns mjukt dekadenta röst framför Dominos svajigt självsäkra dito.
Stenhårde trummisen Charles Williams försöker förgäves banka vett i de spydigt tillbakalutade medmusikanterna.
Då kommer saxsolot! Så lurigt nonchalant över Justin Adams prydligt promenerande gitarr.
Inspelningen är gjord januari 1957 i New Orleans (ja, jag läser innantill om ni undrar; jag är inget jävla lexikon) och här sitter jag i en trång etta i Göteborg, juni 2004, med ett stort barnsligt leende, och KAN INTE få stopp på benet.
2875. Tim McGraw - Just to see you smile
Ja, han är ett äckel, Tim McGraw. Värsta sortens Nashvillesmöriga flaggviftande hattcountry. Så är det.
Men vänta lite.
Under namnet Bonny Billy släppte Will Oldham 2001 en 6-spårs cd med covers. Där fanns en reggaetolkning (John Holt), en soultolkning (Bill Withers), en P J Harveytolkning m.m. Alla charmiga, originella och bra. Och så allra sist; en liten självömkande vaggvisa om en man som offrar allt, inklusive sin stolthet, för en kvinna som uppenbarligen skiter i honom. Tårdrypande och fånigt vackert;
"You always had an eye for things that glittered
But I was far from bein’ made of gold
I don’t know how that I scraped up the money
I just never could quite tell you no
Just like when you were leavin’ Amarillo
To take that new job in Tennessee
And I quit mine so we could be together
I can’t forget the way you looked at me
Just to see you smile
I’d do anything
That you wanted me to
And all is said and done
I’d never count the cost
It’s worth all that’s lost
Just to see you smile
When you said time was all you really needed
I walked away and let you have your space
Cuz leavin’ didn’t hurt me near as badly
As the tears I saw rollin’ down your face
And yesterday I knew just what you wanted
When you came walkin’ up to me with him
So I told you that I was happy for you
And given the chance I’d lie again"
Jag lyssnade och insåg att, fan också!, originalet är ännu bättre. Beställde, för dyra pengar, en Greatest Hits-samling av McGraw och tänkte; har han gjort en sån här tiopoängare till låt, måste det finnas mer att hämta där. Det gjorde det inte. Jävla Oldham. Men tack.
2872. Fernando Farinha - Belos Tempos
Nä, jag fattar inte ett ord portugisiska och jag är ingen Fadoexpert. Jag har bara sprungit på Fadon av en slump och kommit att älska det jag hört. Portugals blues. Vin, fattigdom och klagande strängar. "Belos Tempos" kvidande klanger sitter fint till mitt sura lådvin ikväll.
2865. Blaze Foley - Clay Pigeons
Jag har säkert tjatat innan, men skit samma. Blaze Foley är en av många stora stagiska öden i musikhistorien. Lucinda Williams besjunger honom vackert i "Drunken Angel" och den titeln säger en del. Detta original, fyllo, periodvis uteliggare och, framför allt; fantastiska låtskrivare, sköts ihjäl 1989. Han gav aldrig ut något album, men postumt kom "Live at the Austin Outhouse". Gillar du den melankoliska hårdheten hos exempelvis Townes Van Zandt, låna Foley ett öra eller fler. "Clay Pigeons" är en av de finaste.
2857. Los Lobos - Just A Man
Stämningen. Pianot. Sången. Och så det där gitarrsolot som egentligen låter liksom lite sådär Gary Moore-äckligt som jag bara borde avsky, men som jag fullkomligt älskar här.
En av musikens stora fördelar är väl ändå att man kan bli lika härligt idiotiskt subjektiv som på fotbollsmatcher?
2853. Paul Simon - American Tune
Apropå mästerverk. DET kontraktet med Hr Faust var inte billigt.
2824. Elvis Presley - Hurt
Om någon trodde Kungen var slut 1976 - tänk om. Hurt är en av Elvis riktigt stora stunder som sångare. Den heter som den är. Två minuter och tio sekunders komprimerad livssmärta som obönhörligt hamrar sig in i blodomloppet för att stanna där för evigt. Ett år senare lämnade han byggnaden.
Dave Marsh säger det kortare och snyggare än mig: "If he felt the way he sounded, the wonder isn´t that he had only a year left to live but that he managed to survive that long."
2821. The Devlins - Drift
Just precis så här ska romantisk melankolisk irländsk sommarpop låta. Lätt och luftig med en basgång som en ljummen junivind, men samtidigt med en envist stickande oro.
"And around this time, we began to drift
I used to feel weightless, now I'm pretty hard to lift"
Hade bara inte Coldplay varit så förbannat tråkiga hade de kunnat nå hit.
2798. The Business - Harry May
Två skinande Dr Martens, en pint, tre ackord och en fotbollsrefräng säger ibland mer än tusen sofistikerade musiker. Oi! Oi! Oi!
2748. Roy Acuff - Wreck on the Highway
Om Socialstyrelsen ändå ska försöka skrämma folk till bättre hälsa kan de göra det med stil. Roy Acuff och hans Smoky Mountain Boys har här nämligen, med sitt hjärtskärande bidrag i kampen mot rattfylla, gjort en så omutlig countryklassiker att vilken hillbilly som helst korkar igen flaskan innan han tar sig en åktur.
"Their soul has been called by the Master
They died in a crash on the way
And I heard the groans of the dying
But, I didn't hear nobody pray"
Slidespelet. Fiolen. Stämsången.
Poesi. Inget annat än poesi.
2746. The Flamin´ Groovies - Slow Death
Nå, är inte detta ett riff Keith Richards skulle döda för? Jag vet att jag skulle det i alla fall.
En idiotiskt glädjespridande partylåt som sätter vilket skithak som helst i gungning. Självklart med handklapp (eller, egentligen låter det som fotstamp, vad gör de? steppar?). Och vem passar bättre som producent än Dave Edmunds?
Visst leker de Stones så uppenbart att det nästan är löjligt, men vad gör det? Bjuds det på sånt här soundtrack kan döden bli hur långsam den vill.
2744. Tom Rush - Tin Angel
Söker man skönhet, vemod och förföriskt mörker i musik finns många vägar att ta. De kortaste är ofta bäst. De enklaste. Som den här lilla skadeskjutna fågelungen till sång. Som kvider och kvittrar. Som hjälplöst söker dina ögon och ber om en försiktig hand. Lite vatten. Lite värme.
Tin Angel är skriven av Joni Mitchell men fulländad (sedan detta skrevs har jag kommit att uppskatta originalversionen mer och mer) av Tom Rush.
Runt hörnet stod Nick Drake och sneglade, blygt och avundsjukt.
2743. The Plimsouls - Oldest Story in the World
1983 satt jag i mitt pojkrum i Smålands djupa skogar och stoppade säkerhetsnålar i näsan. Jag tyckte Nina Hagen och Brooke Shields var vackrast i världen och på väggen hängde Okejplanscher med Exploited.
Inte hade jag en aning om att det i samma stund satt ett gäng äldre punkare i en studio i Los Angeles och spelade in denna provocerande enkla och sentimentala popballad. Inte visste jag att melodikänsla och musikalisk medvetenhet inte måste vara fiender, bara man har ett blödande punkhjärta.
Missförstå mig inte nu, det här är inte punk, utan pur pop, med ett sextiotal stilla klingande i bakgrunden. Men jag inbillar mig att det måste vara svårt att förstå storheten i detta om man inte inom sig har ett litet punkhjärta som vägrar sluta slå.
