Opublicerade recensioner 2007

Det har blivit lite av en tradition att jag publicerar de recensioner som av någon anledning aldrig trycktes i tidningen här på bloggen. I år var de, dessbättre, inte så många:

Blackstrap: Steal My Horses and Run
Sally Forth

Jag börjar känna mig som en papegoja, men här är ännu ett svenskt band som låter mer än lovligt inspirerade av The Soundtrack of our lives.
Tajt, mörkt och maffigt är det och det hörs att den stockholmsbaserade jönköpingskvartetten spelat tillsammans i över tio år. Maria Lindéns släpigt väna sång ger en luftig aura runt gitarrmattor och syntslingor och funkar betydligt bättre än leadsångaren Jonathan Wests mer anonyma dito.
Men det stora problemet med Blackstraps korsning av åttiotalsmörker och sextiotalsflum är att den sitter alldeles för snällt i knäna på sina storasyskon.
4/10
Lyssna hellre på: Silverbullit, The Soundtrack Of Our Lives

Deerhunter: Cryptograms
Kranky/Border

Amerikanska Deerhunters deppsykedelia hämtar sin näring ur malande mörkermän som Jesus & Mary Chain och sextiotalets allra fräckaste hallucinogena svampar.
För en postrockare i akut behov av lyckopiller är det här förmodligen rena himmelriket. För oss som har andra behov blir upplevelsen mest som det där irriterande stadiet mellan sömn och vaka.
Lyckligtvis snubblar de över några hållbara melodier mot slutet av albumet. Men då har nog de flesta redan somnat.
3/10

Krantz: Siberia
Amigo

Modigt. Eller vad ska man säga när forne Yukon Ak-medlemmen Richard Krantz solodebuterar med instrumental steelguitar-jazz? Eller, jazz förresten, det här är svårplacerat. Nog för att framför allt Nils Bergs basklarinett och Martin Höpers kontrabas lägger fonden i en modern jazztradition, men ovanpå det målar Krantz sliriga slideslingor som ger associationer till allt från pausmusik till svartvita journalfilmer. Snyggt och originellt. Men när ska man egentligen lyssna på det?
6/10

Pleased To Meet Me

Lyssnar på världens bästa The Replacements finfina Jim Dickinson-producerade album "Pleased To Meet Me" från 1987 och läser en synnerligen underhållande artikel om inspelningen av densamma.
Det borde ni också göra.
Tack Sonic för tipset.

Jugs of red Gallo wine - en viktig ingrediens vid inspelningen.

Fyra håriga pojkar som söp bort den stora chansen. 80-talets bästa band. Men det visste ni väl?

P.s. En video av "Bastards of Young" från albumet "Tim" hittar ni här. Den har egentligen inte ett dugg med texten ovan att göra, men är så fantastisk att jag bara inte kan undanhålla den. D.s.

Super 70s

Hur har jag lyckats missa denna? Rena lekstugan för alla vänner av sjuttiotalsrock. Allt ifrån Steve Ponds sympatiska "50 Essential Albums of the Decade" till kluriga "Seventies Trivia Quiz". Mumma!

Bäst just nu

Charlie Feathers - Get With It: Essential Recordings 1964-69 (1998)

Moderna covers av denne sanne country/rockabillyhjälte har gjorts av bl a The Cramps och Nick Lowe. Johnny Cash sa att "I will always be a Charlie Feathers fan" och själv knockas man av hans nerv och frasering. Rått och rättframt. 2 cd här, med 42 låtar och en 48-sidig bok med texter av Jim Dickinson, Colin Escott, Peter Guralnick och Nick Tosches. Tunga namn. Men så är det också en tung skiva. Charlie Feathers sa det trots allt kanske bäst själv: "Some tough goddamn stuff, baby. Damn sure it is."


Drive-By Truckers - Brighter Than Creation´s Dark (2008)

I mina öron det bästa det här sydstatsromantiska gänget åstadkommit på skiva hittills. Soft countryrock, kantig boogie, malande Crazy Horse-gitarrer, vemodig alt.country och hederlig honky tonk får plats på detta ovanligt luftiga album som, trots sina 75 minuter, aldrig känns mättat. Imponerande.



Watermelon Slim & the Workers - The Wheel Man (2007)

I omslagshäftet säger skivbolagsbossen Fred Litwin (NorthernBlues) att "There´s no bluesman alive today who is more authentic than Watermelon Slim and you can quote me on that." Och det är precis vad jag gör, för jag tror tamejfan att han har rätt.
JÄVLAR vad det svänger!


Unicorn - Uphill All the Way (1971)

Riktigt fin brittisk soft countryrock med imponerande stämsång. Crosby, Stills, Nash & Young lär ha varit stora förebilder, men Unicorn klarar sig ganska gott på egen hand, vilket denna debutplatta tydligt visar. De gjorde sig ett namn i den tidiga pubrockvågen, men förtjänar definitivt att kommas ihåg av countryfierade stämsångsvänner även idag.



Seth Walker - s/t (2007)

Blues & gammal hederlig rhythm&blues med små smakfulla antydningar av soul eller jazz. Det känns traditionellt men ändå modernt. Seth Walker gör verkligen något eget av dessa tämligen cementerade traditioner. Och det svänger på ett sätt som är helt oberoende av färgskala. Svart sväng? Vitt gung? Lyssna och njut!





Nina Simone - Four Women: The Nina Simone Philips Recordings (2003)

Sju originalalbum från sextiotalet av världens bästa Nina samlade på fyra cd. Kan det vara annat än suveränt? Såklart inte. "Black classical music" kallade hon själv sin musik. Jag vet inte vad man ska kalla den. Hänförande? En av våra största sångerskor genom tiderna är hon i alla fall. Och det är ingen överdrift.


Jones & Leva - Journey Home (1998)

Låtskrivandet känns urgammalt på ett självklart, hemtrevligt och - faktiskt - modernt sätt. Traditionerna finner man hos Carter Family, The Blue Sky Boys eller andra klassiska brödraskaror, men här har vi ett kärlekspar som funnit varandra på nittiotalet och på mer än ett sätt. Avslappnat, svängigt, traditionellt och utan en tanke på topplistor.




John Anderson - Countrified (1987/2007)

Han har kanhända egentligen lite för vän och snäll röst för att kallas outlaw eller honky tonker, men det är ju faktiskt trots allt just vad han är. Trots gullockarna som rullar fram under hatten.
"Countrified" är en samling välsjungna countrysånger som kan tyckas anonyma, men som växer sig starkare för varje lyssning.





J.D. Souther - John David Souther (1972)

Singer/songwriter i soft countryland. Som låtskrivare är han ju välbekant, men detta soloalbum visar ju att han även var en soloartist att räkna med. Alla "halvcountryfans" som gillar Gram Parsons och allt annat som kallas alt. borde definitivt uppskatta detta. Lyssna bara på "Kite Woman" så är det kört.





Eugene Edwards - My Favorite Revolution (2005)

Pop. Tja, jag skulle kunna stoppa där. Ni vet; Beatles, Kinks, Beach Boys, Byrds... Addera en frisk punkattityd där så börjar ni närma er. Posies är en ok referens. Klassisk pop och utan överflöd. "Americana with Britpop guitars" var det nån som sa. Inte så dumt.




Dave Edmunds - Get It (1977/2006)

Och här snackar vi americana utan sågon som helst britpopinfluens. Rock'nroll, rockabilly, country, vadduvill-rock. Men jävlar vilket tajtsväng. Nick Lowe är förstås en nyckelfigur i bakgrunden. Har saknat detta på cd.






Dale Ann Bradley - Old Southern Porches (1999)

Har man någonsin förälskat sig i Alison Krauss eller Patty Loveless röst så är man mer eller mindre dömd att älska detta. Dale Ann Bradley är som en frisk fläkt som nyttjar gamla vinddrag. Det här är nämligen country som den gjordes förr, utan extravaganser eller kommersiella flirtar. Och utan ironi. Det är bara vackert. Enkelt och vackert.




Chris Stamey - Fireworks (1991)

Soft pop. Visst är det nödvändigt ibland. Om ni inte tror mig: lyssna på denne gamle db:s-gubbes alster. Jingle Jangle. Pop. Hur svårt kan det vara? Kärlek är svårt.