2007

Här kommer lite årsbästalistor. Ta dem för vad de är. Det enda riktigt säkra (för stunden) är förstaplatsen. Resten är mer eller mindre godtyckligt. Kommentera gärna.

2007 har lidit lite på musikfronten på grund av att jag fick en son i januari. Han är alltså snart ett år och betyder, såklart, mer än vilken skivsamling som helst. Han gillar Paul Simon och Tom Petty förresten.

Årets diverse 2007

Årets...

Låtar

Richard Hawley - Tonight the Streets Are Ours
Wilco - Impossible Germany
Neil Young - Ordinary People
Lee Moses - California Dreamin
Eldkvarn - Fulla för Kärlekens Skull
The Dexateens - Neil Armstrong
Nick Lowe - The Club
Elliott Murphy - Losing It
Scout Niblett (& Bonnie 'Prince' Billy) - Kiss
Oh Laura - Release Me
Josh Rouse - Hollywood Bassplayer
Robbie Fulks - Believe

Årets mest spelade låt
Anna Maria Espinosa - Tänk om jag hade en liten, liten apa

Ep
Bonnie 'Prince' Billy - Ask Forgiveness
M. Ward - To Go Home

Livealbum
Robbie Fulks - Revenge!

Musikbok
Shake Some Action: The Ultimate Power Pop Guide av John M. Borack
Kärlek är ett blandband - Livet, låt för låt av Rob Sheffield

Barnskiva
Bröderna Lindgren - Vuxen Barnmusik!

Johnny Cash
Dale Watson - From the Cradle to the Grave

Bob Dylan
Daniel Öhrvall - Säg ingenting/ någonting till mig/ någon

Instrumentala steel guitar-jazz
Krantz - Siberia

Honky Tonk
Daryle Singletary - Straight From the Heart

Retropop
The Red Button - She´s About to Cross My Mind

Dvd
Bob Dylan - Don´t Look Back

Uppryckta genre i cd-samlingen
Blues

Upptäckt
Kate Wolf
The Gosdin Brothers

Konsert
Dolly Parton, Scandinavium
Shooter Jennings, Pusterviksbaren

Händelse
Min son!

Bästa svenska 2007

1. Eldkvarn - Svart blogg

Har aldrig varit något fan. Och ska jag vara ärlig så har jag fortfarande svårt för Pluras manierade Dylanbräkanden. Det här är dessutom ett album fyllt med tämligen självgod (eller åtminstone självömkande) fylleromantisk nostalgi. Likförbannat är det så bra låtar och snygg produktion att jag kapitulerar totalt.
Suveränt album.



2. Anna Järvinen - Jag fick feeling
3. Thomas Denver Jonsson - The Lake Acts Like an Ocean
4. Christian Kjellvander - I Saw Her From Here/I Saw Here From Her
5. Isolation Years - Sign Sign
6. Marcus Berg & Svartrot - Markendeya
7. Tom Malmquist - Fish in a Tear
8. Lars Winnerbäck - Daugava
9. Andi Almqvist - Red Room Stories
10. Nisse Hellberg - En tiger i tanken

Bästa retro 2007

1. George Jones - She Thinks I Still Care: The Complete United Artists Recordings 1962-1964

Tja, det är bara att kolla på titeln här. Vi snackar fem cd med sextiotalsinspelningar av countryns vackraste röst. Det här är fullkomligt bedårande. Bara Hank själv är bättre. Honky Tonk Deluxe!



2. Lee Moses - Time and Place
3. Jim Ford - The Sounds of Our Time
4. Lefty Frizzell - Give Me More, More, More
5. The Traveling Wilburys - The Traveling Wilburys Collection
6. Moby Grape - s/t
7. Neil Young - Live at Massey Hall 1971
8. The Isley Brothers - Give It Back/Brother, Brother, Brother
9. Warren Zevon - Excitable Boy
10. The Blue Sky Boys - s/t (box)

11. Jules & The Polar Bears - Got No Breeding
12. Skip James - I´d Rather Be the Devil: The Legendary 1931 Session
13. JJ Cale - Rewind: Unreleased Recordings
14. Dion - s/t (aka: Abraham, Martin and John)
15. Doll By Doll - Gypsy Blood
16. Warren Zevon - Preludes: Rare and Unreleased Recordings
17. VA - Goodbye Nashville, Hello Camden Town: A Pub Rock Anthology
18. Dyke and the Blazers - We Got More Soul
19. Gary US Bonds - Dedication/On the Line
20. Any Trouble - Where Are All the Nice Girls?

21. Johnny Cash - På Österåker (The 35th Anniversary Edition)
22. Culture - Two Sevens Clash (30th Anniversary Edition)
23. Dirty Looks - Dirty Looks/Turn It Up
24. Alison Krauss - A Hundred Miles Or More: A Collection
25. Danny White - Natural Soul Brother
26. Ducks Deluxe - The John Peel Sessions
27. Eleni Mandell - Country for True Lovers
28. George Jones & Tammy Wynette - Golden Ring
29. The Move - Shazam
30. Elliott Smith - New Moon

Down under:

Barrington Levy - Robin Hood
The Mello-Kings/The Five Satins - The Mello-Kings Meet the Five Satins
Mitch Ryder & the Detroit Wheels - Rev Up! (The Best Of)
The Rubinoos - Everything You Always Wanted To Know About The Rubinoos But Were Afraid To Ask!
Rod Taylor - Where is Your Love Mankind

Årets album 2007

1. Robert Plant/Alison Krauss - Raising Sand

Självklar etta i år. Vem kunde ana att den gamle hårdrockarens och den (relativt) unga bluegrassnärtans röster skulle ingå ett oheligt äktenskap med så bedårande resultat? Utan T-Bone Burnettes produktion vore det förstås inte möjligt. Det är rått, det är skirt, det är en orgie i paradoxala njutningar. Årets album. Helt klart.



2. Over the Rhine - The Trumpet Child

Paret Karin Bergquist och Linford Detweiler har gjort ett eklektiskt mästerverk. Ett gravt beroendeframkallande album som landar någonstans mittemellan Tom Waits, Billie Holiday, Patsy Cline och evigheten. De undrar själva, i texthäftet, vad Gud kan ha i sin iPod. Jag är ganska säker på att han (hon? den? det?) har laddat den med "The Trumpet Child".



3. Nick Lowe - At My Age

Mogen gråhårig ståbasgentlemannapopsoulcountry. För fjärde gången på raken. Och det funkar. Hur gör han?







4. Wilco - Sky Blue Sky

Skön sjuttiotalsfeeling, fantastiskt band och en Jeff Tweedy som aldrig sjungit bättre. Ett sväng som är oemotståndligt och - faktiskt! - solon som är fantastiska (och som ändå håller sig på rätt sida proggträsket). Kriminellt underskattat album och betydligt bättre än "A Ghost Is Born".




5. Richard Hawley - Lady´s Bridge

Den harmynte femtiotalsromantikern från Sheffield är tillbaka och lyckas än en gång med det som Chris Isaak bara kan drömma om att göra. Inte lika bra som "Cole´s Corner", men vad är det?







6. Eleni Mandell - Miracle of Five

Tidlös genrebefriad musik som trivs väldigt gott i sällskap med topp-10-kamraterna Over the Rhine, Nick Lowe och Richard Hawley. Vackert och eget.






7. Mark Olson - The Salvation Blues

En lågmäld vacker och opretentiös pärla och det bästa han gjort sedan tiden med The Jayhawks. Ett album som behöver tid att mogna. Skönheten är diskret och "off your face"; ungefär som en vän som bara blir vackrare med åren.







8. Levon Helm - Dirt Farmer

Världens bäste Levon Helm går och gör det bästa han gjort sedan The Band (ja, jag tycker faktiskt den klår "American Son"). Det räcker ganska långt. Och med tanke på att han har en strupcancer bakom sig är det smått fantastiskt. Titeln skvallrar om hur det låter.





9. Lucinda Williams - West

Lucinda kan man lita på. En av vår tids viktigaste artister.
Vet inte varför den är så långt nere som på nionde plats. Det känns gravt orättvist egentligen och jag ångrar mig redan.






10. Graham Parker - Don´t Tell Columbus

Med mogen charm, bitter humor och kompromisslös rock'n'roll kommer man ganska långt. I alla fall när man skriver såhär självklara melodier.






11. The New Pornographers - Challengers

Klurig powerpop med självklart klistrande refränger. Låtar som emellanåt inte riktigt vet vart de ska ta vägen, men som alltid hittar hem igen. Och en påminnelse om vilken fantastisk sångerska Neko Case är. Att det sedan är årets kanske fulaste omslag hör kanske inte hit?




12. Elliott Murphy - Coming Home Again

Mogen singer/songwriter-rock i Willie Niles New York-kvarter. Bob Dylan och Bruce Springsteen heter förmodligen de största inspirationskällorna och gillar man den mogne Graham Parker så gillar man det här. Varför har det varit så tyst om det här albumet?





13. Jimmy LaFave - Cimarron Manifesto

LaFave har alltid varit en fin balladsångare och Dylantolkare. Dock har varje album skämts av ett par klumpiga blues/boogie-låtar. Så inte denna gång. Och se: hans bästa album!






14. Peter Case - Let Us Now Praise Sleepy John

Förrädiskt enkel, likt omslagets kolteckningar, förför musiken oss med uråldriga metoder. Blues, på Peter Case vis, utan regler; men innerlig, kompromisslös och stark.






15. Ryan Adams - Easy Tiger

Tillnyktrad och disciplinerad gör den nu trettioårige ex-slashasen (?) sitt mest sammanhållna och trovärdiga verk sedan "Gold".








16. Patty Griffin - Children Running Through

Tuff och taggig ena stunden - skir och ömtålig nästa. Hon räds inte hoppa från jazz till country eller simpel rockenroll. Americana med guldkant är alltid välkommet.






17. JJ Grey & Mofro - Country Ghetto

Med bonnafläskfunkig blåögd soulrock charmar de till sig en självklar plats på listan. Låter som den heter.








18. The Dexateens - Hardwire Healing

Skönt släpsvängig sydstatsrock med countrytouch. Producerad av Patterson Hood från Drive-By Truckers. Kan ge en hint om hur det låter.







19. America - Here and Now

Tja, det är knappt man tror det, men de gamla softa countryrockarna har gjort en comeback som inte skäms för sig. Fylld med pojkaktiga harmonier popsolig västkustrock blev den här mitt soundtrack till sommaren 2007.






20. Joe Henry - Civilians

Han har mest gjort sig ett namn som producent på senare år. Här påminner han oss om att han faktiskt är en musiker att ta på allvar på egen hand.






21. Mavis Staples - We´ll Never Turn Back

22. Bruce Robison - It Came From San Antonio

23. Ian Hunter - Shrunken Heads

24. Mary Gauthier - Between Daylight and Dark

25. Tommy Womack - There, I Said It

26. Patti Scialfa - Play it As it Lays

27. The Holmes Brothers - State of Grace

28. Miranda Lambert - Crazy Ex-Girlfriend

29. Kelly Willis - Translated From Love

30. Danny Flowers - Tools For the Soul

Down under (vilket faktiskt också betyder bra album, jag orkar bara inte ranka dem, inte någon under 3/5 i betyg tror jag, och utan rangordning):

Bill Kirchen - Hammer of the Honky-Tonk Gods
John Hoskinson - Pancho Fantastico
John Doe - A Year in the Wilderness
Jeb Loy Nichols - Days Are Mighty
Lisa O'Kane - It Don´t Hurt
Wrinkle Neck Mules - The Wicks Have Met
Bruce Springsteen - Magic
Neil Young - Chrome Dreams II
Jamie T - Panic Prevention
John Starling & Carolina Star - Slidin' Home
The Apples in Stereo - New Magnetic Wonder
Jason Isbell - Sirens of the Ditch
Arcade Fire - Neon Bible
Southern Culture On the Skids - Countrypolitan Favorites
The Shins - Wincing the Night Away
Josh Rouse - Country Mouse City House
Jim White - Transnormal Skiperoo
Richard Swift - Dressed Up For the Letdown
Tracy Nelson - You´ll Never Be a Stranger at My Door
Jim Lauderdale - The Bluegrass Diaries
David Brookings - Obsessed
Bettye LaVette - The Scene of the Crime
Bryan Ferry - Dylanesque
Rickie Lee Jones - The Sermon on Exposition Boulevard
Keren Ann - s/t
Any Trouble - Life in Reverse
Andrew Bird - Armchair Apocrypha
Black Rebel Motorcycle Club - Baby 81
Bright Eyes - Cassadaga
Grinderman - s/t
Steve Earle - Washington Square Serenade
Pieta Brown - Remember the Sun
Vic Chesnutt - North Star Deserter
Crowded House - Time On Earth
Joni Mitchell - Shine

Warren Zevon

Med anledning av diskussioner på annat håll kom jag att tänka på denna intressanta text om Warren Zevon och alkoholism. Läsvärd i allra högsta grad.

Lyssnar för övrigt mycket på den i år utgivna "Preludes: Rare and Unreleased Recordings" och konstaterar än en gång att det var en stor konstnär vi förlorade där i september 2003.

För den som ännu inte upptäckt denna fina singer/songwriter kan jag rekommendera ett inköp av albumet "Excitable Boy" från 1978. Den är återutgiven i år med extraspår (Asylum/Rhino) och till ett bra pris. Lysande, Jackson Browne-producerad rock.
Därefter är det bara att gå vidare, varför inte med den självbetitlade från 1976 eller det gripande avskedsalbumet "The Wind".

Bäst just nu

Over the Rhine - The Trumpet Child (2007)

Mitt första möte med Over the Rhine var den fina "Ohio"; en samling gripande långsamma countryfierade sånger. Men det här var jag inte beredd på. Här rör sig Linford Detweiler och sångerskan Karin Bergquist över skiftande amerikanska landskap. Likt Eleni Mandells senaste hörs knastret av en radio från fyrtiotalet och ut strömmar en charmigt eklektisk mix av gammeljazz, hotellblues, Tin Pan Alley, Randy Newman, Tom Waits och ett stänk av indiepop.
Arrangemangen är underbara, med bl a kontrabas, smakfullt blås, smäktande stråkar, en smygande steel guitar och hummande jazzig akustisk gitarr. Och genom alltihop Bergquists vackert utsirade vibrato.
I avslutande Patsy Clineiga countryn "If a Song Could Be President" får Neil Young bli senator, Emmylou Harris ambassadör och John Prine FBI-boss i Over the Rhines framtida republik. Det låter som ett bättre USA. Och det här låter som ett av årets bästa album.


Arthur "Big Boy" Crudup - Rock Me Mama (2002)

De här kompromisslöst svängande inspelningarna från någon gång mellan 1959 och 1962 är en kraftig påminnelse om att skaffa en bra samling (denna eller denna?) med det tidiga materialet av denne Elvis favoritbluesman. Rått och rufsigt.
Han lärde sig visst knappast mer än tre ackord eller ens att han kunde byta tonart. Uppenbarligen räckte det.




Thomas Denver Jonsson - The Lake Acts Like An Ocean (2007)

Nog kan man fortfarande höra ekon av genrebrodern Christian Kjellvander eller knäppgöken Will Oldham, men det känns som om Jonsson går mot ett mer eget tilltal. Han är inte bara en ledsen pojke med gitarr i mängden längre. Gesterna är större liksom modet. Lite tuffare, lite bredare nu och jag hör allt mer av Damien Jurados mörka deppigt vackra pop. Det passar Denver Jonsson bra. En överraskning.

The Van Dykes - Tellin' It Like It Is: The Mala Sessions (2000)

Deep falsettsoul med himmelsk stämsång från Fort Worth, Texas och mitten av sextiotalet. En fot i kyrkan och den andra på dansgolvet. Oemotståndligt.






Mary Gauthier - Between Daylight and Dark (2007)

Jag har aldrig riktigt förstått storheten med denna lesbiska exknarkare. Visst berättade hon fantastiska historier när jag såg henne live för ett par år sedan, men musikaliskt satte hon inga djupare avtryck i den upptrampade amerikanska landsortsvägen. Likadant var det med hennes album.
Nu har dock något hänt. Joe Henrys produktion hjälper nog till en hel del, för här handlar det mycket om stämningar, antydningar och mellanrum. Men också ett mycket bra låtmaterial. Hon har fortfarande ingen stor röst, men lyckas denna gång beröra på allvar. Stämningsmässigt besläktat med Lucinda Williams senare album (men utan kaxigheten eller sexigheten förstås). Hennes bästa hittills. Förresten, "Say 'Go-Shay' Y'all".

Louie and the Lovers - Rise (1970/2003)

Doug Sahm-producerad kultplatta med saftiga Creedence Clearwater Revival-komplex. Värre kunde det ju vara. Och svänger gör det. Countrykysst texmex-rock'n'roll med klädsamma popharmonier är inget att fnysa åt.
På köpet får man två rara singelspår med Rocky and the Border Kings.




Lisa O'Kane - It Don´t Hurt (2007)

Med den rösten borde man inte behöva ge ut sina album på independentbolag. Hon rör sig mellan vackert stillsam singer/songwriter-americana av välbekant snitt och tuffare honky tonk. Och bara hennes innerliga version av John Prines "Speed of the Sound of Loneliness" är värd entrébiljetten.




Jim Lauderdale - The Bluegrass Diaries (2007)

Jag "upptäckte" Lauderdale nyligen tack vare Ginzas löjligt billiga utförsäljning av hans album (och tack vare tips från Virgil Caine). Och det var sannerligen en upptäckt! Eklektisk och traditionell country i en ljuvlig kombination. Mittemellan Lyle Lovett och Robbie Fulks. Typ.
Bäst är honkytonk-plattan "The Other Sessions".
Nu gör han bluegrass med samma själfulla entusiasm. MVG.


Kelly Willis - Translated From Love (2007)

Chuck Prophet har producerat och The Gourds är med och kompar. Kan det gå fel? Tja, det kan det säkert, men det gör det inte. Trots att hon fortfarande har tendenser att falla över i den stora anonyma ormgropen av kvinnliga americana-singer/songwriters så har hon höjt ribban ett par snäpp och klarar sig ganska bra. Med en fin röst måste inte produktionen vara viskande och gullig. Hon har fattat det nu (eller Chuck Prophet?). Det är bra.

The Isley Brothers - Givin' It Back/Brother, Brother, Brother (1971/72/2007)

Jag gick tills alldeles nyligen med den idiotiska villfarelsen att "1 + 1" var det enda album med denna skönsjungande brödraskara man behövde.
Ack så fel.
Det räcker med att höra inledande covern på Neil Youngs "Ohio" (som övergår i Hendrix "Machine Gun") för att världen ska rasa samman omkring mig. Vad gör de med den?! Jag bara gapar och dreglar mig igenom de drygt nio minuterna. Om och om igen. Lyssna själva.
"Live It Up/Heat Is On" är beställd.

John Hoskinson - Pancho Fantastico (2007)

Här en kille som kan sin pophistoria. Inledande "Miss Rejection" låter som Michael Mennell, sångare i Göteborgsbandet Baby Grand, frontar Beach Boys och därifrån går vägen över Kinks och Beatles till Teenage Fanclub och rentav en orkestrerad Richard Hawley.
Att omslaget ser ut som en dålig barnskiva är antagligen anledningen till att jag kunde köpa den för 20 kronor i en begagnad skivaffär i stan. Årets popfynd.

Dyke & The Blazers - We Got More Soul (2007)

Och det har de. Men mest funk. Av den feta, fläskiga hallicktypen. "The Ultimate Broadway Funk" skryter de med på omslaget och efter att ha hört dem hulka fram "Funky Broadway" x antal gånger så är jag troende. Ta på torskhatten och guldkedjan och förbered dig på två och en halv timmes svettig James Brown-funk från Hollywood. 1966-1970 var åren.




American Flyer - American Flyer/Spirit of a Woman (1976/772003)

Soft countryrock som glider omkring någonstans i The Eagles kvarter. Där sitter de i solen tillsammans och smeker mustascherna på varandra. Snygga harmonier och ett fullt njutbart snällgung. Trots textrader som "Back in '57 I believed in heaven".




Lars Steiner - Pek-Elvis (Rabén & Sjögren 2007)

Frugan hamnade på bokmässan med jobbet och kom hem med denna pärla till vår son. Steiners underbara bilder lär oss viktiga ord som frisyr, mikrofon, macka (med jordnötssmör och banan förstås), glasögon, ring (TCB!), stjärna och fans. Det här är pedagogik.
För att citera en debattsugen skribent: "ska ni bara köpa en pekbok i år, köp den om Elvis".

Bäst just nu

Richard Hawley - Lady´s Bridge (2007)

Jamen, vad trodde ni? Naturligtvis är den underbar. Trots att stråkarna i inledande "Valentine" låter som en taskig åttiotalssynt och trots att "Coles Corner" nog ändå piskar Walker Brothers-skiten ur den.
Men Sheffields Sinatra vet förstås fortfarande hur en romantisk slipsten ska dras. Och med låtar som "Tonight the Streets Are Ours" hålls tårkanalerna öppna hela vägen till Weeping Willows-Magnus skivsamling.
2000-talets Roy Orbison. De enda (?) som flåsar i nacken är Paal Flaata och Raul Malo.

Elliott Murphy - Coming Home Again (2007)

Inlyssning pågår, men det lutar åt att han har gjort ett riktigt bra album med mogen, rotfylld New York-rock. Släktskapen med Willie Niles "Streets of New York" (som i sin tur låter mycket Dylan) känns ganska påtaglig. Dessutom: efter en inledande textrad som "I forgot my sweater on the way to the loo" så kan det väl ändå inte gå helt vilse?
Jag har, skamligt nog, ingen koll på mannen sedan 1977 års fina "Just a Story From America", men nog låter det som om det kunde vara värt att gräva lite.

Peter Case - Let Us Now Praise Sleepy John (2007)

Inlyssning pågår även här. Men jag tror minsann att den gamle powerpopparen har slagit huvudet på spiken. Det handlar om akustiskt baserad singer/songwriter med fötterna i folk/blues-geggan. Bara titeln borgar ju för god smak. Och inte minst att han tar in världens bästa Carlos Guitarlos på gästsång (även Richard Thompson medverkar) är skäl nog att skriva upp detta.


Tracy Nelson - You´ll Never Be A Stranger At My Door (2007)

Hon ägnade sig åt folk och blues i Mother Earth på sextiotalet (ett band jag inte har någon vidare koll på) och gav under nästa årtionde ut ett gäng fina soloalbum ("Sweet Soul Music" och "Tracy Nelson Country" kan rekommenderas).
På nya albumet tar hon sig an countrysånger av bl a Everly Brothers, Johnny Cash och Don Gibson. En del kräsmagade kan säkert tycka att hennes lite gummiga vibrato är svårsmält, men ge henne en chans; det här är fina tolkningar (och ett original).


The Subdudes - Behind the Levee (2006)

Fick tips från Rootsys forum om detta band och sprang genast till min favoritskivaffär, som hade denna. Mycket Los Lobos låter det, och det är ju inte fel. Med blue-eyed soul/New Orleans-funk-twist. Och det är ju inte fel det heller.
Det här är visst det Subdudesalbum som får "näst sämst" betyg av AMG. Då kan det väl bara gå uppåt härifrån?




The Blue Sky Boys - S/t (box, JSP Records 2007)

JSP är ett lågbudgetbolag, så man får inte vänta sig några feta illustrerade böcker à la Rhino eller Bear Family. Men fem feta cd fulla med välljudande gospelcountry räcker ganska långt ändå.
Bröderna Bolicks close harmony-sång är så fin att man sätter hillbillygröten i halsen. Louvin Brothers och Everly Brothers hämtade sin största inspiration härifrån. Det är inte svårt att förstå varför.


The Red Button - She´s About to Cross My Mind (2007)

Pop. Så jävla pop. Så förbannat mycket pop är det här att det plötsligt känns som om det där med rock bara var en liten parentes i musikhistorien. Beatlesstämmor och Kinksharmonier och Byrdsgitarrer och Beach Boys-körer och kortkort och fan och hans sextiotalsmoster. Kalla mig gärna retrofjant, men jag älskar det här. Det är ju pop. Och inte en amerikansk komiker.



Vic Chesnutt - North Star Deserter (2007)

Jag skulle vilja älska det här hejdlöst. Jag älskar ju det mesta denne rullstolsburne misantrop gjort. Men. Samarbete med en bunt postrockare är inte vad Vic Chesnutt är i behov av. Alla hysteriska utbrott i distextas och, meditativa?, orgier i oljud (av Godspeed You! Black Emperor, Fugazi et al) gör att man tappar fokus från hans fascinerande och vackra berättelser. Men de nylonsträngsinlindade visorna har en plats här också, som tur är, och ingen kan ju skapa singer/songwriter-poesi om nekrofiler som Vic Chesnutt.



Hank Williams - Rare Demos: First to Last (1990)

Om jag gjorde såna här demos skulle jag säga upp mig från jobbet imorgon. Ur ett musikaliskt perspektiv (och definitivt inte ett mänskligt eller socialt!) verkar det som om allt den här mannen tog i förvandlades till guld. Hank Williams unika begåvning som låtskrivare och sångare är ett fenomen som borde spridas långt, långt utanför countrykretsar. Och definitivt ta död på rasistiska musikhårklyverier. Hank Williams var, ÄR, lika mycket blues, soul eller gospel som country (och just nu när jag skriver detta lyssnar jag på "You Broke Your Own Heart" och jag lovar, håren på armarna reser sig!).

Wet Willie - Keep On Smilin'/Dixie Rock (2005)

Albumen släpptes ursprungligen 1974/1975.
Skaffade denna inte minst tack vare sydstatsrock-diskussionerna på Rootsys forum. Smakfullt med Staxsoul, funk och gospelinfluenser. Och även om Jimmy Hall är en sångare som inte direkt levererar några omskakande upplevelser så tycker jag nog att Robert Christgau är lite hård när han hyllar rytmsektionen, men säger att de är fast "in a group with two problems - singer and songs".


The New Pornographers - Challengers (2007)

Årets powerpop utan power? Ja, det är inte så illa som det låter. Och powern finns allt där, jag bara raljerar lite. Men i förhållande till de tidigare albumen är tempot lugnare och de vinner faktiskt på det. Klurig pop är det ändå, som studsar fram och tillbaka och balanserar på en tunn lina över till mer rotfast amerikansk folkmusik. Neko Case sjunger vackrare än någonsin och A.C. Newman vet hur man tar pophistorien till hjälp för att smeta fast refränger i hjärnan på intet ont anande lyssnare.

Hearts and Flowers - The Complete Hearts and Flowers (2002)

Psykedelisk folkrock från det Kaliforniska sextiotalet. Country- och bluegrassinfluenserna är tydliga och stämsången är allorstädes närvarande. The Byrds känns aldrig långt borta. Inte dumt alls. Ett av de band som Londons blivande pubrockare lyssnade sig blodörade till. Här deras två enda album (-67 & -68) och en extra cd med outgivet material, som banne mig är bättre än de officiella albumen.


The Wild Tchoupitoulas - S/t (1976)

Sväng? Jovars. En New Orleans-gumbo på lika delar fet funk och dansant rhythm & blues. The Meters kompar, Nevillebröderna sjunger och Allen Toussaint producerar - vad sägs om det? Skulle jag offra mina Dr John-plattor för något så är det detta svettiga Mardi Gras-party. För det här, om något, är funk.
Köptvång för alla med minst en Toussaint-producerad platta i samlingen. Äsch, för alla andra också förresten. Det här är sjukt bra. Jag får lust att dansa (och alla som känner mig vet vad det betyder!).

Sopranos (tv-serie 2007)

Tja, vad ska man säga? Världens bästa tv-serie har dragit igång igen. Sista säsongen nu. Saknaden kommer bli stor och risken är väl överhängande att när abstinensen på allvar sätter in så springer jag iväg och köper boxarna. Man kan trots allt inte vara utan Tony Soprano hur länge som helst.
Men, tills dess är det bara att bänka sig framför SVT2 varje söndag klockan 21:20, öppna en kall folköl och njuta av förstklassig underhållning à la Soprano.








Fredric Askerup - Barnbidrag: Samlade ballader om att gå på pappasemester och all annan pappaism (bok, Starfalk 2007)

Kanske den allra bästa och roligaste pappabok jag läst (i störst konkurrens med David Eddies "Rumsren: en hemmapappas bekännelser"). Jag älskar hans korthuggna, humoristiskt bittra stil. Hans förmåga att överdriva är en delikat krydda i berättelserna. Den totala bristen på moraliska pekpinnar är också en befrielse (där har andra författare en del att lära). Att den till största delen utspelar sig i mina kvarter skadar ju inte heller. Eller att han är GAISare.