Bäst just nu

Richard Hawley - Lady´s Bridge (2007)

Jamen, vad trodde ni? Naturligtvis är den underbar. Trots att stråkarna i inledande "Valentine" låter som en taskig åttiotalssynt och trots att "Coles Corner" nog ändå piskar Walker Brothers-skiten ur den.
Men Sheffields Sinatra vet förstås fortfarande hur en romantisk slipsten ska dras. Och med låtar som "Tonight the Streets Are Ours" hålls tårkanalerna öppna hela vägen till Weeping Willows-Magnus skivsamling.
2000-talets Roy Orbison. De enda (?) som flåsar i nacken är Paal Flaata och Raul Malo.

Elliott Murphy - Coming Home Again (2007)

Inlyssning pågår, men det lutar åt att han har gjort ett riktigt bra album med mogen, rotfylld New York-rock. Släktskapen med Willie Niles "Streets of New York" (som i sin tur låter mycket Dylan) känns ganska påtaglig. Dessutom: efter en inledande textrad som "I forgot my sweater on the way to the loo" så kan det väl ändå inte gå helt vilse?
Jag har, skamligt nog, ingen koll på mannen sedan 1977 års fina "Just a Story From America", men nog låter det som om det kunde vara värt att gräva lite.

Peter Case - Let Us Now Praise Sleepy John (2007)

Inlyssning pågår även här. Men jag tror minsann att den gamle powerpopparen har slagit huvudet på spiken. Det handlar om akustiskt baserad singer/songwriter med fötterna i folk/blues-geggan. Bara titeln borgar ju för god smak. Och inte minst att han tar in världens bästa Carlos Guitarlos på gästsång (även Richard Thompson medverkar) är skäl nog att skriva upp detta.


Tracy Nelson - You´ll Never Be A Stranger At My Door (2007)

Hon ägnade sig åt folk och blues i Mother Earth på sextiotalet (ett band jag inte har någon vidare koll på) och gav under nästa årtionde ut ett gäng fina soloalbum ("Sweet Soul Music" och "Tracy Nelson Country" kan rekommenderas).
På nya albumet tar hon sig an countrysånger av bl a Everly Brothers, Johnny Cash och Don Gibson. En del kräsmagade kan säkert tycka att hennes lite gummiga vibrato är svårsmält, men ge henne en chans; det här är fina tolkningar (och ett original).


The Subdudes - Behind the Levee (2006)

Fick tips från Rootsys forum om detta band och sprang genast till min favoritskivaffär, som hade denna. Mycket Los Lobos låter det, och det är ju inte fel. Med blue-eyed soul/New Orleans-funk-twist. Och det är ju inte fel det heller.
Det här är visst det Subdudesalbum som får "näst sämst" betyg av AMG. Då kan det väl bara gå uppåt härifrån?




The Blue Sky Boys - S/t (box, JSP Records 2007)

JSP är ett lågbudgetbolag, så man får inte vänta sig några feta illustrerade böcker à la Rhino eller Bear Family. Men fem feta cd fulla med välljudande gospelcountry räcker ganska långt ändå.
Bröderna Bolicks close harmony-sång är så fin att man sätter hillbillygröten i halsen. Louvin Brothers och Everly Brothers hämtade sin största inspiration härifrån. Det är inte svårt att förstå varför.


The Red Button - She´s About to Cross My Mind (2007)

Pop. Så jävla pop. Så förbannat mycket pop är det här att det plötsligt känns som om det där med rock bara var en liten parentes i musikhistorien. Beatlesstämmor och Kinksharmonier och Byrdsgitarrer och Beach Boys-körer och kortkort och fan och hans sextiotalsmoster. Kalla mig gärna retrofjant, men jag älskar det här. Det är ju pop. Och inte en amerikansk komiker.



Vic Chesnutt - North Star Deserter (2007)

Jag skulle vilja älska det här hejdlöst. Jag älskar ju det mesta denne rullstolsburne misantrop gjort. Men. Samarbete med en bunt postrockare är inte vad Vic Chesnutt är i behov av. Alla hysteriska utbrott i distextas och, meditativa?, orgier i oljud (av Godspeed You! Black Emperor, Fugazi et al) gör att man tappar fokus från hans fascinerande och vackra berättelser. Men de nylonsträngsinlindade visorna har en plats här också, som tur är, och ingen kan ju skapa singer/songwriter-poesi om nekrofiler som Vic Chesnutt.



Hank Williams - Rare Demos: First to Last (1990)

Om jag gjorde såna här demos skulle jag säga upp mig från jobbet imorgon. Ur ett musikaliskt perspektiv (och definitivt inte ett mänskligt eller socialt!) verkar det som om allt den här mannen tog i förvandlades till guld. Hank Williams unika begåvning som låtskrivare och sångare är ett fenomen som borde spridas långt, långt utanför countrykretsar. Och definitivt ta död på rasistiska musikhårklyverier. Hank Williams var, ÄR, lika mycket blues, soul eller gospel som country (och just nu när jag skriver detta lyssnar jag på "You Broke Your Own Heart" och jag lovar, håren på armarna reser sig!).

Wet Willie - Keep On Smilin'/Dixie Rock (2005)

Albumen släpptes ursprungligen 1974/1975.
Skaffade denna inte minst tack vare sydstatsrock-diskussionerna på Rootsys forum. Smakfullt med Staxsoul, funk och gospelinfluenser. Och även om Jimmy Hall är en sångare som inte direkt levererar några omskakande upplevelser så tycker jag nog att Robert Christgau är lite hård när han hyllar rytmsektionen, men säger att de är fast "in a group with two problems - singer and songs".


The New Pornographers - Challengers (2007)

Årets powerpop utan power? Ja, det är inte så illa som det låter. Och powern finns allt där, jag bara raljerar lite. Men i förhållande till de tidigare albumen är tempot lugnare och de vinner faktiskt på det. Klurig pop är det ändå, som studsar fram och tillbaka och balanserar på en tunn lina över till mer rotfast amerikansk folkmusik. Neko Case sjunger vackrare än någonsin och A.C. Newman vet hur man tar pophistorien till hjälp för att smeta fast refränger i hjärnan på intet ont anande lyssnare.

Hearts and Flowers - The Complete Hearts and Flowers (2002)

Psykedelisk folkrock från det Kaliforniska sextiotalet. Country- och bluegrassinfluenserna är tydliga och stämsången är allorstädes närvarande. The Byrds känns aldrig långt borta. Inte dumt alls. Ett av de band som Londons blivande pubrockare lyssnade sig blodörade till. Här deras två enda album (-67 & -68) och en extra cd med outgivet material, som banne mig är bättre än de officiella albumen.


The Wild Tchoupitoulas - S/t (1976)

Sväng? Jovars. En New Orleans-gumbo på lika delar fet funk och dansant rhythm & blues. The Meters kompar, Nevillebröderna sjunger och Allen Toussaint producerar - vad sägs om det? Skulle jag offra mina Dr John-plattor för något så är det detta svettiga Mardi Gras-party. För det här, om något, är funk.
Köptvång för alla med minst en Toussaint-producerad platta i samlingen. Äsch, för alla andra också förresten. Det här är sjukt bra. Jag får lust att dansa (och alla som känner mig vet vad det betyder!).

Sopranos (tv-serie 2007)

Tja, vad ska man säga? Världens bästa tv-serie har dragit igång igen. Sista säsongen nu. Saknaden kommer bli stor och risken är väl överhängande att när abstinensen på allvar sätter in så springer jag iväg och köper boxarna. Man kan trots allt inte vara utan Tony Soprano hur länge som helst.
Men, tills dess är det bara att bänka sig framför SVT2 varje söndag klockan 21:20, öppna en kall folköl och njuta av förstklassig underhållning à la Soprano.








Fredric Askerup - Barnbidrag: Samlade ballader om att gå på pappasemester och all annan pappaism (bok, Starfalk 2007)

Kanske den allra bästa och roligaste pappabok jag läst (i störst konkurrens med David Eddies "Rumsren: en hemmapappas bekännelser"). Jag älskar hans korthuggna, humoristiskt bittra stil. Hans förmåga att överdriva är en delikat krydda i berättelserna. Den totala bristen på moraliska pekpinnar är också en befrielse (där har andra författare en del att lära). Att den till största delen utspelar sig i mina kvarter skadar ju inte heller. Eller att han är GAISare.