Oredigerade tankar om musik

När musik - i bästa fall - är stor kryper sanningen närmare och världen krymper. Det är en märkligt angenäm upplevelse, när musiken fyller kroppen med ett varmt flöde och väcker känslor man trodde var utslitna redan i tonåren.

Det är därför jag fortsätter. I vetskap om att den känslan, den upplevelsen kommer med jämna eller ojämna mellanrum. I takt med att skivhögarna växer.

Jag är en jordnära man och kanske därför attraheras jag av jordnära musik. Min första "idol" var Elvis och redan som snorunge förtrollades jag av "The Man In Black", Johnny Cash; enkel musik uppfylld av genuin hängivenhet och uppenbar kärlek.

Vissa gör narr av oss som upplever musik med hjärtat, magen eller könet istället för hjärnan. Låt dem hållas. Det är en känsla, rent fysisk. Den kan de aldrig förstå.

Mitt hjärta öppnar sig för självömkande country, smetiga ballader, flottig pubrock, melodistinn powerpop, gastkramande sydstatssoul, korkad rock'n'roll, aggressiv punkrock, själarivande gospel, cocktailstinkande rhythm & blues, dansant balkan, rytmisk reggae, läderhudad blues, smekande jazz, gråtmilda singer/songwriters...

Mitt blod pumpar vildsint när jag hör Robert Johnson, Hank Williams, Black Sabbath, Nina Simone, The Band, Paul Westerberg, Big Star, Cornelis Vreeswijk, Ducks Deluxe, Muddy Waters, Al Green, John Lennon, Bob Wills, Mark Mulcahy, Teenage Fanclub, Bob Dylan, George Jones, Wailing Souls, Neil Young, Anna Järvinen, James Carr, The Faces, Damien Jurado, Elvis Presley, Frank Sinatra, John Coltrane, Slayer, Jerry Lee Lewis, Los Lobos, Kinks...

Sån är jag.
Så enkel. Komplicerad. Fysisk.

Musik som förruttnelse - sådan som det finns så gott om - dealar jag inte med. Varför skulle jag? Den är stor (eller rättare: den syns) men jag är större.