Rita Coolidge

Rita Coolidge föddes 1 maj 1944 i tobaksstaden Lafayette i närheten av Nashville, Tennesse. Pappa var fullblodsindian, Cherokee, och baptistpastor. I hans kyrka fick hon sin skolning, där hon – påstår hon själv – sjöng Close harmony med sina systrar redan vid två års ålder. I tonåren flyttade hon till Florida för att studera konst och startade där folkbandet R.C. and the Moonpies.

Efter en dåligt uppmärksammad debutsingel 1969, hamnade hon i musikersmetens Los Angeles. Stephen Stills från Crosby, Stills, Nash & Young spelade in sitt första soloalbum och Coolidge var där för att lägga sångharmonier. Han blev ögonblickligen förälskad i den mörka skönheten. Känslorna visade sig dock inte vara besvarade. Graham Nash, som var där av samma anledning, lyckades bättre. David Crosby berättar i Dave Zimmers biografi Crosby, Stills & Nash att: ”Nash took Rita away from Stephen so fast it was absurd”. Stills svarade med att spotta Nash i ansiktet och därmed var bandet splittrat.

Systern Priscilla var gift med Booker T. Jones (bandledare i legendariska soulbandet Booker T & the MG’s), som presenterade henne för folkrockduon Delaney & Bonnie. Hon blev snart deras körsångerska och kom så i kontakt med storheter som Eric Clapton, Leon Russell (som hon också hade en affär med) och Joe Cocker. På den senares omvittnat kaosartade och orepeterade turné Mad Dogs & Englishmen (vi snackar 65 konserter på 57 dagar!) ingick hon som körsångare med vissa soloframträdanden. Skivbolaget A&M snappade upp hennes begåvning någonstans på vägen och skivkontraktet var ett faktum.

Nyligen återutgavs Rita Coolidges två första album, bägge från 1971, tillsammans i en digitalt remastrad cd-utgåva på bolaget Beat Goes On. Och det är sannerligen två album värda att uppmärksamma.

Att det Dusty Springfield-souliga debutalbumet bara landade strax utanför topp 100 på Billboardlistan är en gåta. Coolidges bastanta vibrato tar sig an allt ifrån bluesstandarden Born Under a Bad Sign till Steve Youngs monumentala Seven Bridges Road. Allt med samma varma, hemvävda sväng.

Inte minst är det musikerna som gör detta till ett så njutbart album: Spooner Oldham, Clarence White, Chris Etheridge, Jim Keltner, Donald ”Duck” Dunn, Bobby Womack, Ry Cooder... Idel musiker som får det att vattnas ymnigt i en rootsmusikälskares mun.

På uppföljaren Nice Feelin’ stod Atlantic Records eget husband, The Dixie Flyers, för kompet. Med material skrivet av bland annat Bob Dylan och Neil Young var resultatet återigen mjukt rockande och ganska oumbärlig blåögd soul.

Rita Coolidge gifte sig sedermera med countryartisten Kris Kristofferson och fick smaka på listframgångar med duettalbumet Full Moon, men slog inte igenom av egen kraft förrän med coveralbumet Anytime, Anywhere 1977. På åttiotalet sjöng hon ledmotivet till James Bond-filmen Octopussy och fick då den uppmärksamhet jag tycker hon borde ha fått redan 1971.

Denna välkomna utgåva ger oss en ny chans.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.