Jesus of Cool

I mitten av sjuttiotalet var Nick Lowe redan en veteran i musikaliska sammanhang.
Med bandet Brinsley Schwarz hade han utforskat countryrocken och varit med och lagt grunden till det som kom att kallas pubrock. Han producerade album åt bland andra Graham Parker, The Damned, Dr Feelgood och Elvis Costello och var en av grundarna till skivbolaget Stiff Records.

Och det var just på Stiff som debutsingeln ”So it goes/Heart of the city” släpptes fredagen den 13:e augusti 1976. En frisk, fräck och poppig singel med punkattityd och kärleksfullt inbakat stöldgods från Joe Strummers 101ers och Jonathan Richman.

Nick Lowe var och är en stor popälskare och har aldrig skämts för att låna ur musikhistorien; ”steal a bit here and there and if anyone pulls me up, I’ll say, ’sure...’”.

Det kunde inte vara tydligare än på ”Jesus of cool”, solodebuten som kom två år senare. Där finns ekon av Thin Lizzy, Paul McCartney, Chuck Berry, T. Rex, Jackson 5 och Everly Brothers; och man kan höra spår av soul, country, reggae och discofunk. Allt nedkokat i mästare Lowes lilla popklassicistiska destilleringsapparat.

En textrad i “I love the sound of breaking glass” skulle kunna fungera som programförklaring: ”I need the noises of destruction / When there’s nothing new”. “Lusten”, för att låna anarkisten Bakunins ord, ”till förstörelse är samtidigt en skapande lust”. Att vara fräck, smart, cool och kaxig och före med allt var själva idén. Stiff och Nick Lowe var allt det där och lite till. De låg i framkant — frustrerade över en allt mer trist och stagnerad populärmusik. De lekte, de busade, de döpte en ep till ”Bowi” efter att David Bowie ”stavat fel” till Nicks namn på albumet ”Low”.

Texterna spelade förstås i samma liga, med smarta referenser, svart humor, ironi och tuffa passningar till musikbransch och rockjournalister.

Albumet spelades in under en längre tid, med olika musiker och i olika studior. Han stal sig tid och kompmusiker under sina producentuppdrag och kunde därför stoltsera med crème de la crème av tidens studiomusiker. Produktionsmässigt valde han att medvetet röra till det lite och låta det vara underarbetat — al dente.

Titeln ”Jesus of cool” blev för mycket för amerikanarna, som döpte sin upplaga till “Pure pop for now people” efter en av Stiffs slogans. En titel som kanske säger mer om innehållet än originaltiteln egentligen.

Till trettioårsjubileet har nu en ny utgåva släppts av Proper (i distribution av Bonnier Amigo), med tio extraspår. En synnerligen välkommen utgåva, då albumet länge varit utgånget.

Omslagets design har tagit fasta på kaxigheten och vecklas — förstås — ut till ett krucifix med Lowe och hans bas i mitten.
Ett välillustrerat texthäfte med informativ text av Will Birch (författare till bl a pubrockbibeln ”No sleep till Canvey Island”) och, för första gången, komplett information om kompmusiker medföljer.

Musiken är lika explosiv, nödvändig och ”nu” idag som för trettio år sedan. Ett av tidernas allra finaste popalbum i en magnifik välljudande utgåva. Vad mer kan man begära?


Texten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten Onsdag 2 april 2008.