torsdag, februari 15, 2007

Opublicerade recensioner 2006


BR549: Dog Days
Dualtone/Rootsy

Det låter som en paradox, men stilsäker gentlemannacountry blir man inte rik på i Nashville.
Femtiotalsfräcka BR549 har kämpat med medlemsbyten i en ytlig, dollarförblindad bransch i tio år nu och förtjänar mer än en fjäder i stetsonhatten.
7/10
Lyssna även på: Wayne Hancock, Robbie Fulks, Big Sandy & his Fly-Rite Boys


Ebba Forsberg: Ebba Forsberg
Eboth/BAM

Hon var bakgrundsångerska hos Eldkvarn och Ulf Lundell. Hon spelade dragspel i Traste Lindéns Kvintett. Hon var ”Anderssons älskarinna” i tv-serien med samma namn. Hennes första soloalbum ”Been There” plockades upp av Madonnas skivbolag Maverick, som ordnade en halvhjärtad turné i USA och sedan glömde bort henne. Andra albumet ”True Love” bidrog med soundtrack till Björn Runges kritikerhyllade film ”Om jag vänder mig om”, men floppade ändå på grund av ett sjabblande skivbolag.
Hon heter Ebba Forsberg och borde vara en världsartist.
Nya albumet är självbetitlat och släppt på eget bolag. Det känns lite som en nystart. Och med vilken kraft attackerar hon inte denna gång! En stillsamt eftertänksam attack, klädd i höstens färger. Välbalanserade molltoner, ödsligt piano.
Love Olzons produktion omsluter varmt och organiskt Forsbergs drabbande melankoliska melodier. Det här är musik att leva med. Med texter som slår sig in i bröstet med obevekligt allvar; fyllda av liv och erfarenhet. Enkla ord om svåra saker.
”Ebba Forsberg” är 2006 års bästa svenska album. Gör dig själv en tjänst och upptäck det.
9/10


Hank III: Straight To Hell
Curb/BAM

Hank III:s arv bygger inte på halleluja och hälsokost direkt. Farfar Hank Williams Sr — den moderna countrymusikens fader — dog av sprit och tabletter i baksätet på sin Cadillac på nyårsdagen 1953.
Barnbarnet odlar outlawmyten med alla till buds stående medel: vapen, sprit, sex och ett oslipat ruffigt twang.
Så huka er gubbar och kärringar, för nu laddar han om.
7/10
Lyssna även på: Wayne Hancock


Josh Rouse: Subtítulo
Bedroom Classics/Nettwerk/Playground

Sidenstämman från Nebraska har flyttat till Spanien. Med solen i nacken och gitarren på ryggen strosar han omkring bland vitkalkade stenhus och knåpar ihop små lättnynnade betraktelser om livet i periferin.
Fjolårets ”Nashville” var ett bitterljuvt adjö till hemlandet och exfrun. Ett tungt farväl på fjäderlätta vingar. Josh Rouse pop har ju blivit alltmer sjuttiotalsmjuk och snällsoulig för varje album. Och bättre.
”Subtítulo” är hans sjätte album och det första spanienproducerade. Snyggt och charmigt välbekant är det, men ändå liksom gjort med vänsterhanden. Lite väl avslappnat.
Nog för att här finns melodier som placerar vilken gitarrpojke som helst i skamvrån — till sin egen klass når han inte riktigt denna gång.
Men det känns nästan skönt. Han måste ju ändå få lov att vara lite mänsklig.
6/10


The Meligrove Band: Planets Conspire
V2

Ett molltyngt piano, en kvidande kör, melankoliska stråkar och tung rock. Kanadakvartettens tredje fullängdare (första på stort bolag) inleds med stor dramatik.
Men mörkret är inte kompakt. En spretig lekfullhet skjuter in såväl dynamik som ljusare färgskalor. Ur kollisionen kommer ett slags teatralisk pop som både vill vara på dansgolvet och gömma huvudet under täcket.
Låter det motsägelsefullt? Det är det. Men likförbannat njutbart.
6/10
Lyssna också på: Arcade Fire, Black Heart Procession, Flaming Lips


The Men: Return
Playground

Det här, mina vänner, är retro ända ut i den nykammade modsluggen. Allt, från den trestämmiga sången, via Mick Jagger-munspelet till omslagets tidsenliga Small Faces-estetik, fullkomligt skriker tidigt sextiotal. Det är kompetent framfört med en nästan skrämmande autenticitet. Och trots att materialet är egenkomponerat låter det hela tiden som något du hört förut.
Jag förstår verkligen om detta synnerligen begåvade lundagäng vill visa upp sina kunskaper i Nuggets-boxar och Beatlessinglar. Men jag förstår inte riktigt varför jag ska lyssna.
4/10

1 kommentar:

svartpeppar sa...

åå mer sånt här. det gillar vi!