3014

I drygt ett år där i början på 2000-talet tilläts fyra av sveriges vassaste musikkritiker härja fritt på sajten feber.se; Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson. Med recensioner, krönikor, ett aktivt diskussionsforum och dagliga uppdateringar blev Feber en välkommen oas för många av oss musikintresserade.

För de som kanske missade tåget och för de som drabbades av abstinens när Feber lades ner gavs ett urval texter från sajten ut i bokform av Modernista 2002.

Några arkiverade webbsidor kan även hittas här.

Ett av inslagen på Feber var den s k 3014-listan, där kvartetten räknade ner ”världens 3014 bästa låtar”. De hade hunnit till 2950 (?) när sidan släcktes ner.
Ett par år senare togs dock stafettpinnen upp av dagensskivas diskussionsforum. Jag hade ett fåtal tafatta bidrag med där som jag nu publicerar även här.
Tråden i sin helhet finns här.

2877. Jim Ford - I´m Gonna Make Her Love Me

Stackars Ford. Som han älskar. Och aldrig förr har de berömda korna rusat mot spiltorna till så svängigt blekfet pubsoul. Bara en av flera godbitar på den sorgligt bortglömda "Harlan County". Country Got Soul? You Bet!

2876. Roy Brown - Let the four winds blow

Visst, kanske borde det stå Fats Domino här ovan, det är ju ändå han som gjort låten (tillsammans med Dave Barlholomew). Men jag föredrar i detta fall faktiskt Browns mjukt dekadenta röst framför Dominos svajigt självsäkra dito.
Stenhårde trummisen Charles Williams försöker förgäves banka vett i de spydigt tillbakalutade medmusikanterna.
Då kommer saxsolot! Så lurigt nonchalant över Justin Adams prydligt promenerande gitarr.
Inspelningen är gjord januari 1957 i New Orleans (ja, jag läser innantill om ni undrar; jag är inget jävla lexikon) och här sitter jag i en trång etta i Göteborg, juni 2004, med ett stort barnsligt leende, och KAN INTE få stopp på benet.

2875. Tim McGraw - Just to see you smile

Ja, han är ett äckel, Tim McGraw. Värsta sortens Nashvillesmöriga flaggviftande hattcountry. Så är det.
Men vänta lite.
Under namnet Bonny Billy släppte Will Oldham 2001 en 6-spårs cd med covers. Där fanns en reggaetolkning (John Holt), en soultolkning (Bill Withers), en P J Harveytolkning m.m. Alla charmiga, originella och bra. Och så allra sist; en liten självömkande vaggvisa om en man som offrar allt, inklusive sin stolthet, för en kvinna som uppenbarligen skiter i honom. Tårdrypande och fånigt vackert;

"You always had an eye for things that glittered
But I was far from bein’ made of gold
I don’t know how that I scraped up the money
I just never could quite tell you no
Just like when you were leavin’ Amarillo
To take that new job in Tennessee
And I quit mine so we could be together
I can’t forget the way you looked at me

Just to see you smile
I’d do anything
That you wanted me to
And all is said and done
I’d never count the cost
It’s worth all that’s lost
Just to see you smile

When you said time was all you really needed
I walked away and let you have your space
Cuz leavin’ didn’t hurt me near as badly
As the tears I saw rollin’ down your face
And yesterday I knew just what you wanted
When you came walkin’ up to me with him
So I told you that I was happy for you
And given the chance I’d lie again"

Jag lyssnade och insåg att, fan också!, originalet är ännu bättre. Beställde, för dyra pengar, en Greatest Hits-samling av McGraw och tänkte; har han gjort en sån här tiopoängare till låt, måste det finnas mer att hämta där. Det gjorde det inte. Jävla Oldham. Men tack.

2872. Fernando Farinha - Belos Tempos

Nä, jag fattar inte ett ord portugisiska och jag är ingen Fadoexpert. Jag har bara sprungit på Fadon av en slump och kommit att älska det jag hört. Portugals blues. Vin, fattigdom och klagande strängar. "Belos Tempos" kvidande klanger sitter fint till mitt sura lådvin ikväll.

2865. Blaze Foley - Clay Pigeons

Jag har säkert tjatat innan, men skit samma. Blaze Foley är en av många stora stagiska öden i musikhistorien. Lucinda Williams besjunger honom vackert i "Drunken Angel" och den titeln säger en del. Detta original, fyllo, periodvis uteliggare och, framför allt; fantastiska låtskrivare, sköts ihjäl 1989. Han gav aldrig ut något album, men postumt kom "Live at the Austin Outhouse". Gillar du den melankoliska hårdheten hos exempelvis Townes Van Zandt, låna Foley ett öra eller fler. "Clay Pigeons" är en av de finaste.

2857. Los Lobos - Just A Man

Stämningen. Pianot. Sången. Och så det där gitarrsolot som egentligen låter liksom lite sådär Gary Moore-äckligt som jag bara borde avsky, men som jag fullkomligt älskar här.
En av musikens stora fördelar är väl ändå att man kan bli lika härligt idiotiskt subjektiv som på fotbollsmatcher?

2853. Paul Simon - American Tune

Apropå mästerverk. DET kontraktet med Hr Faust var inte billigt.

2824. Elvis Presley - Hurt

Om någon trodde Kungen var slut 1976 - tänk om. Hurt är en av Elvis riktigt stora stunder som sångare. Den heter som den är. Två minuter och tio sekunders komprimerad livssmärta som obönhörligt hamrar sig in i blodomloppet för att stanna där för evigt. Ett år senare lämnade han byggnaden.
Dave Marsh säger det kortare och snyggare än mig: "If he felt the way he sounded, the wonder isn´t that he had only a year left to live but that he managed to survive that long."

2821. The Devlins - Drift

Just precis så här ska romantisk melankolisk irländsk sommarpop låta. Lätt och luftig med en basgång som en ljummen junivind, men samtidigt med en envist stickande oro.

"And around this time, we began to drift
I used to feel weightless, now I'm pretty hard to lift"

Hade bara inte Coldplay varit så förbannat tråkiga hade de kunnat nå hit.

2798. The Business - Harry May

Två skinande Dr Martens, en pint, tre ackord och en fotbollsrefräng säger ibland mer än tusen sofistikerade musiker. Oi! Oi! Oi!

2748. Roy Acuff - Wreck on the Highway

Om Socialstyrelsen ändå ska försöka skrämma folk till bättre hälsa kan de göra det med stil. Roy Acuff och hans Smoky Mountain Boys har här nämligen, med sitt hjärtskärande bidrag i kampen mot rattfylla, gjort en så omutlig countryklassiker att vilken hillbilly som helst korkar igen flaskan innan han tar sig en åktur.

"Their soul has been called by the Master
They died in a crash on the way
And I heard the groans of the dying
But, I didn't hear nobody pray"

Slidespelet. Fiolen. Stämsången.
Poesi. Inget annat än poesi.

2746. The Flamin´ Groovies - Slow Death

Nå, är inte detta ett riff Keith Richards skulle döda för? Jag vet att jag skulle det i alla fall.
En idiotiskt glädjespridande partylåt som sätter vilket skithak som helst i gungning. Självklart med handklapp (eller, egentligen låter det som fotstamp, vad gör de? steppar?). Och vem passar bättre som producent än Dave Edmunds?
Visst leker de Stones så uppenbart att det nästan är löjligt, men vad gör det? Bjuds det på sånt här soundtrack kan döden bli hur långsam den vill.

2744. Tom Rush - Tin Angel

Söker man skönhet, vemod och förföriskt mörker i musik finns många vägar att ta. De kortaste är ofta bäst. De enklaste. Som den här lilla skadeskjutna fågelungen till sång. Som kvider och kvittrar. Som hjälplöst söker dina ögon och ber om en försiktig hand. Lite vatten. Lite värme.
Tin Angel är skriven av Joni Mitchell men fulländad (sedan detta skrevs har jag kommit att uppskatta originalversionen mer och mer) av Tom Rush.
Runt hörnet stod Nick Drake och sneglade, blygt och avundsjukt.

2743. The Plimsouls - Oldest Story in the World

1983 satt jag i mitt pojkrum i Smålands djupa skogar och stoppade säkerhetsnålar i näsan. Jag tyckte Nina Hagen och Brooke Shields var vackrast i världen och på väggen hängde Okejplanscher med Exploited.
Inte hade jag en aning om att det i samma stund satt ett gäng äldre punkare i en studio i Los Angeles och spelade in denna provocerande enkla och sentimentala popballad. Inte visste jag att melodikänsla och musikalisk medvetenhet inte måste vara fiender, bara man har ett blödande punkhjärta.
Missförstå mig inte nu, det här är inte punk, utan pur pop, med ett sextiotal stilla klingande i bakgrunden. Men jag inbillar mig att det måste vara svårt att förstå storheten i detta om man inte inom sig har ett litet punkhjärta som vägrar sluta slå.

Bäst februari

Jaha, här kommer en ny samling. Har varit dålig på att uppdatera bloggen, men ibland kommer livet emellan. Så är det bara.
Är det någon som skulle vilja ha denna samling (och/eller någon av de förra) bränd så är det bara att höra av sig. Lämna en kommentar så ordnar vi det.

INGEN SJUNGER BLUES
bäst februari 2006



1. Tom Rush - Tin Angel (3:27)
En av världens vackraste melodier bedårande tolkat av en av sextiotalets finaste singer/songwriters.
Från "The Circle Game", Elektra 1968

2. The Three Tops - Do It Right (2:30)
Ett tips på dagensskiva fick mig att plocka fram denna oemotståndliga reggaepärla. Ibland behövs ett utanförstående finger som pekar på pärlorna i en bortglömd samling.
Från "Let´s Do Rocksteady: The Story Of Rocksteady 1966-68", Trojan 2002

3. Andreas Mattsson - Through the Evening, Through the Snow (3:42)
Den vemodiga popkänslan har han inte tappat, den gode Mattsson. Albuminköp ståndar.
Från "Sonically Speaking, Vol 27", Tidskriften Sonic, februari 2006

4. Danny George Wilson - The bellringer (4:33)
Den smäckraste stämman i brödraduon Grand Drive. Imponerade live senast också. Var, av någon anledning, länge skeptisk till soloalbumet; men vem kan motstå så här väl utförd countryfierad singer/songwriter med stämsång och popharmonier?
Från "The Famous Mad Mile", Fargo 2005

5. Fountains of Wayne - Better Things (3:06)
Ray Davies + powerpop = sant? Gissa.
Från "The Modern Genius Of Ray Davies", Mojo, mars 2006



6. Grin - Hi, Hello Home (2:30)
Gullig liten sak från Nils Lofgrens sorgligt bortglömda band.
Från "1+1", Epic 1972

7. John Simon - Tannenbaum (3:26)
The Band-producenten på egna ben. Hamnar musikaliskt inte så långt därifrån. Som sångare är han dock närmare Brian Wilson än Richard Manuel eller Rick Danko.
Från "John Simon´s Album", Warner Brothers 1970

8. John Hiatt - Love's Not Where We Thought We Left It (5:17)
Hiatts senaste är smäckad med blues, r&b, country och pubrock. Att han kunde detdär visste vi ju redan innan, men såhär bra!
Från "Master of Disaster", New West 2005

9. Martha Wainwright - Bloody Mother Fucking Asshole (3:14)
Svidande uppgörelse med pappa Loudon III. Marthas självbetitlade solodebut är ett lika bedårande som ilsket under av originalitet och melodi. Min favorit i familjen för tillfället.
Från "Martha Wainwright", V2 2005



10. Madeleine Peyroux - Between The Bars (3:45)
Det låter som om Billie Holiday tolkade Elliott Smith. Bra? You bet!
Från "Careless Love", Rounder 2004

11. Maria McKee - (You Don't Know) How Glad I Am (3:10)
Den Lilla Divans senaste hamnade sent om sider i min ägo. Suverän förstås och en återgång till lågmäld americana. Detta retropop-smycke är ett stycke som charmar och förför. Oåterkalleligt.
Från "Peddlin´ Dreams", Viewfinder/Cooking Vinyl 2005

12. Merz - Verily (3:52)
Singer/songwriter och elektronica, aldrig skola de mötas. Bull! Det här är en kärleksförklaring som lätt skulle kunna lura ut mig i okända, skrämmande marker.
Från "Sonically Speaking, Vol 27", Tidskriften Sonic, februari 2006

13. Richard X. Heyman - In The Scheme Of Things (3:12)
En begåvad powerpop-doldis med lika mycket Tom Petty som Big Star i bakfickan. Här mest av den förra varan.
Från "Hey Man!", Sire/Warner 1991

14. Simon Joyner - Robin Hood (2:29)
Lo-fi-plattorna står och dammar i hyllan hemma, men när melodigeniet Joyner släpper en rar samling är det bara att daska upp plånkan.
Från "Beautiful Losers: Singles and Compilation Tracks 1994-1999", Jagjaguwar 2006

15. The Fine Arts Showcase - Brother in black (3:26)
Lillebror Kjellvander om storebror. Mörkt. Förstås.
Från "Radiola", Adrian 2006



16. Stoney Edwards - She´s My Rock (2:26)
Klassisk honky tonk från en av genrens bästa sångare på sjuttiotalet. En färgad sådan, vilket tyvärr är allt för sällsynt.
Från "Stoney Edwards/She´s My Rock", Hux 2005

17. Bob Dylan - I Want You (3:14)
"Some of these bootleggers, they make pretty good stuff". Att höra en av mina Dylan-favoriter framföras live av en exalterad, frälst Bob resulterar ofelbart i gåshud. Tack, Niet.
Från "Stadiums Of the Damned, New Orleans 1981", Bootleg

18. The Strawbs - Lay Down (4:33)
Ännu ett tack måste riktas till forumlegendaren Nietzsche som lurade på mig denna folkrock-hit. Albumet i sin helhet blir lite väl mycket knätofs och matematiksolon för min smak, men denna går inte att motstå.
Från "Bursting At the Seams", A&M 1973



19. Neil Diamond - Hell Yeah (4:25)
Diamond skriver och framför. Rick Rubin rattar. Resultatet är ett självlysande skelett.
Från "12 Songs", Columbia 2005

20. Thåström - Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce (4:42)
Favoriterna skiftar; "Brev till 10:e våningen", "Fanfanfan", "Söndagmåndagsång"... Idag är det denna djävulsridna hyllning till Gun Club-sångaren. Förra årets tveklöst bästa svenska album. Upptäckt allt för sent.
Från "Skebokvarnsv. 209", Sonet 2005

21. Joni Mitchell - Tin Angel (4:09)
Har aldrig förstått storheten i denna kvinna. Bara denna sång. Men den förlåter å andra sidan det mesta. Bara lyssna. Och gråt, vet jag.
Från "Clouds", Reprise 1969

Bäst januari

LAY BACK
bäst januari 2006

1. Allen Toussaint - Yes We Can
Med denna nyinspelning av sin egen trotsigt hoppfulla träskfunkdänga inleder New Orleans-legendaren den bästa välgörenhetssamlingen i mannaminne.
Från "Our New Orleans 2005 - A Benefit Album", Nonesuch 2005



2. Blaze Foley - Down Here Where I Am
Texas bästa fyllkaja spelade in ett countryalbum som länge var spårlöst försvunnet. Nu har ett skadeskjutet gammalt exemplar upphittats och återutgivits, men skönheten lyser igenom alla skavanker. Köps via www.waddellhollowrecords.com
Från "Wanted More Dead Than Alive", Waddell Hollow 2005

3. Håkan Hellström - 13
Denna cover på en av Big Stars bästa låtar är i ärlighetens namn kanske mer charmig än bra. Men inte desto mindre oemotståndlig.
Från singeln "13", EMI 2005

4. Coulson, Dean, McGuinness, Flint - Lo and Behold
Bedårande folkrock-album med Bob Dylan-covers. Betrakta låtvalet som en lycklig slump.
Från "Lo and Behold", Sire 1972 (som Virgil Caine vänligt nog förärade mig på cd-r)

5. Bobby Charles - Everyday
Bobby Charles är mest känd för att ha skrivit den uttjatade rock´n´roll-klassikern "See You Later, Alligator". Det är orättvist. Vilket bevisas här.
Från "Last Train to Memphis", Proper 2004

6. Boz Scaggs - Georgia
Svårt att välja ut ett spår från detta helgjutna album. Valet föll - idag - på "Georgia", som med sin mjukt drivna, blåögda soulkänsla blir tämligen oemotståndlig.
Från "Silk Degrees", Columbia 1976

7. BR549 - After the Hurricane
Traditionsmedveten och stiligt stämsångsinlindad gentlemannacountry kan man väl aldrig få för mycket av?
Från "Dog Days", Dualtone/Rootsy 2006

8. LeAnn Rimes - Blue
LeAnn Rimes var bara tretton år när denna debutsingel släpptes. Den slog ner som en bomb i countryvärlden och hon jämfördes med självaste Patsy Cline. Sedan gick det förstås åt pipsvängen med tuggummicountry och listpop. Debutalbumet är dock fortfarande starkt; fyllt med klassiskt skuren honky tonk och välsjungna snyftare.
Från "Blue", Curb 1996

9. Jesse Winchester - Yankee Lady
Många har säkert hört Tim Hardins fina cover av denna, men missa för guds skull inte originalet. Inte nog med att Levon Helm och Robbie Robertson gästar; hela albumet andas mjukt träig The Band-americana. Till och med omslagsbilden. En nyutgåva är släppt i år på Wounded Bird.
Från "Jesse Winchester", Stony Plain 1994 (Bearsville 1970)

10. Elvis Costello & the Attractions - I Want You
En synnerligen envis och smått masochistisk kärleksförklaring som bara pågår...och pågår...som ett mantra...och ändå vill man inte att den ska sluta...I Want You...
Från "Blood & Chocolate", Edsel 2002 (1986)

11. Lee Dorsey - Sneakin' Sally Through the Alley
Producenten heter Allen Toussaint. Kompbandet heter The Meters. Lägg till Lee Dorseys röst och alla inser att tiopoängaren är ett faktum.
Från "Yes We Can/Night People", Raven 2005 (1970 & 1978)

12. Tim Fite - No Good Here
Tim Fite är en ung singer/songwriter som inte räds olika genrer. Lyssna bara på hur han brutalt blandar åttiotalspop, hip hop och (!) hardcore i denna lilla dänga. Och går iland med det! Hur går det till?
Från "Gone Ain´t Gone", Anti- 2005



13. Rick Danko - Lay Back
Det borde vara omöjligt. Att få en Smokie-låt att beröra. På riktigt. Men när Rick Danko trollar är allt möjligt.
Från "Cryin´ Heart Blues", Other Peoples Music 2005 (www.OPM66.com)

14. Lynyrd Skynyrd - The Needle and the Spoon
The South Will Rise Again!
Från "Lynyrd Skynyrd" box MCA 1991 (ursprungligen på "Second Helping", 1974.

15. Kenny Brown - If Down Was Up
Fat Possum är bolaget att vända sig till om man vill ha rå och oförfalskad modern blues. Skulle någon - mot förmodan - tvivla, går det bra att vända sig till Kenny Brown. Och skämmas.
Från "Stingray", Fat Possum 2003

16. Tommie Young - Do You Still Feel the Same Way
Djup sydstatssoul från en starkt Aretha Franklin-inspirerad, fantastisk sångerska som förtjänar betydligt större uppmärksamhet. "This is absolute manna from Southern soul heaven" skrev AMG:s recensent och jag kan inte annat än hålla med.
Från "Do You Still Feel the Same Way? ...plus" Westside 2003

17. John Martyn - Go Easy
Detta överlag lågmälda och imponerande starka album är mitt första egentliga möte med John Martyn. Det lär bli fler. Tackar Virgil Caine för tjatet.
Från "Bless the Weather", remastrad utgåva, Universal 2005 (Island 1971)

18. Peter Bruntnell - Little Lorelei
En australiensare i exil i England gör den förmodligen mest smakfulla vemodiga alt.countryn på den här sidan Pernice Brothers. Tänk en korsning av Son Volt och Teenage Fanclub.
Från "Ghost in a Spitfire", Loose 2005

19. Richard Manuel - Georgia On My Mind
Som en halvt bortglömd och försupen tragisk figur drog Richard Manuel runt och spelade på sjaskiga krogar de sista åren. Denna hyllning till gamle idolen Ray Charles attackeras dock med den kraft och känsla hans slitna lekamen kunde uppbringa. Året efter hängde han sig på ett motellrum i Florida.
Från "Whispering Pines: Live at the Getaway 1985", Other Peoples Music 2005 (www.OPM66.com)

20. Sly & the Family Stone - Underdog
Som om inte titeln på debutalbumet vore statement nog inleder de dessutom hela rasket med denna knockout till funksmocka.
Från "A Whole New Thing", Epic/Legacy 1995 (1967)

21. The Band - Twilight
Robbie Robertson ensam vid ett piano i sitt hus i Malibu en decemberdag 1975. Förförande i sin skabbiga nakenhet.
Från "A Musical History", box Capitol 2005



22. Tortoise and Bonnie 'Prince' Billy - Pancho
Jag utnämner redan här och nu denna tolkning av countryartisten Don Williams "Pancho" till årets låt. Tortoise glömmer för ett ögonblick att de egentligen är ett experimentellt postrockband och backar istället stilfullt upp Will Oldham till himmelska höjder. "Vackert" räcker inte långt.
Från "The Brave and the Bold", Domino 2006

Lat Honky

Här sitter jag och lyssnar på Paul Westerberg och får lite dåligt samvete för att jag inte uppdaterat sidan på länge. Det kommer, jag lovar. Ska förresten snart börja jobba på månadens låtlista.
Bjuder på en fin bild så länge. Som plåster på såren.

Saknade album?

Fattas något på listan? Här är ett gäng skivor utgivna under året som står på min inköps-/uppkollningslista:

Rory Block: From the Dust
Caitlin Cary & Thad Cockrell: Begonias
Chatham County Line: Route 23
Rodney Crowell: The Outsider
Stoney Edwards: Stoney Edwards/She´s My Rock
Ronny Elliott: Valentine Roadkill
Freakwater: Thinking of You
Al Green: Everything´s OK
Corey Harris: Daily Bread
The Kills: No Wow
James King: Bluegrass Storyteller
Jackie Leven: Elegy For Johnny Cash
Shelby Lynne: Suit Yourself
Maria McKee: Peddlin´ Dreams
Elizabeth McQueen and the Firebrands: Happy Doing What We´re Doing
Phillip Mitchell: Pick Hit of the Week
North Mississippi Allstars: Electric Blue Watermelon
Novillero: Aim Right for the Holes in Their Lives
John Prine: Fair & Square
Bobby Purify: Better to Have It
Doug Sahm and the Tex Mex Trip: Groover´s Paradise
Otis Taylor: Below the Fold
Dwight Twilley: 47 Moons
Dallas Wayne: I´m Your Biggest Fan
Wilco: Kicking Television
Bill Withers: Just As I Am
Danny George Wilson: The Famous Mad Mile
Dwight Yoakam: Blame the Vain
V/A - Our New Orleans

Årets utländska album

Så, nu får det vara nog. Det känns fåfängt att hålla på att flytta upp och ner mer på listan. 2005 har varit det grymmaste musikåret på länge, med många nya spännande album. Egentligen är bara ettan på min lista orubblig. I övrigt kan ordningen diskuteras. Ända ner till femtionde plats skulle inte ett betyg under 7/10 utdelas. Tror jag. Men, som alltid, listan är sann bara här och nu. Fråga mig om ett år så ser den med all säkerhet annorlunda ut. Det är så det ska vara.



1. Richard Hawley - Coles Corner
2. Mark Mulcahy - In Pursuit of Your Happiness
3. My Morning Jacket - Z
4. M. Ward - Transistor Radio
5. The Magic Numbers - s/t
6. Antony and the Johnsons - I Am A Bird Now
7. Andrew Bird - Andrew Bird & the Mysterious Production of Eggs
8. Richard Swift - The Novelist/Walking Without Effort
9. Carlos Guitarlos - Hell Can Wait
10. Josh Rouse - Nashville
11. Brendan Benson - The Alternative To Love
12. Damien Jurado - On My Way To Absence
13. Sufjan Stevens - Illinois
14. Robbie Fulks - Georgia Hard
15. Marah - If You Didn´t Laugh, You´d Cry
16. Los Super 7 - Heard it on the X
17. Hacienda Brothers - s/t
18. The Rolling Stones - A Bigger Bang
19. Tim Fite - Gone Ain´t Gone
20. Hal - s/t
21. Pernice Brothers - Discover A Lovelier You
22. Teenage Fanclub - Man-Made
23. Greg Trooper - Make It Through This World
24. Reigning Sound - Home For Orphans
25. Magnolia Electric Co - What Comes After the Blues
26. Bruce Springsteen - Devils & Dust
27. Delbert McClinton - Cost of Living
28. Peter Bruntnell - Ghost in a Spitfire
29. William Elliott Whitmore - Ashes To Dust
30. Tara Angell - Come Down
31. The New Pornographers - Twin Cinema
32. Neil Young - Prairie Wind
33. Bobby Bare - The Moon Was Blue
34. Bettye LaVette - I´ve Got My Own Hell To Raise
35. Jimmy LaFave - Blue Nightfall
36. The Blind Boys Of Alabama - Atom Bomb
37. Clem Snide - End of Love
38. Ryan Adams & the Cardinals - Jacksonville City Nights
39. Sean Costello - s/t
40. Shooter Jennings - Put the `O´ Back in Country
41. Bright Eyes - I´m Wide Awake, It´s Morning
42. Toby Keith - Honkytonk University
43. Tom Russell - Hotwalker
44. Danny Cohen - We´re All Gunna Die
45. Vic Chesnutt - Ghetto Bells
46. Thomas Dybdahl - Stray Dogs
47. Jeff Black - Tin Lily
48. Crooked Fingers - Dignity and Shame
49. Ryan Adams & the Cardinals - Cold Roses
50. Alasdair Roberts - No Earthly Man

Årets retro 2005

1. The Band - A Musical History
2. Bruce Springsteen - Born To Run (30th Anniversary Edition)
3. Doris Duke - I´m A Loser: The Swamp Dogg Sessions... and more
4. Charlie Rich - Set Me Free/The Fabulous Charlie Rich
5. Lee Dorsey - Yes We Can/Night People
6. Don Covay - Super Dude: The Mercury Years Volume 1...Plus
7. Richard Manuel - Whispering Pines: Live at the Getaway 1985
8. Evie Sands - Any Way That You Want Me
9. Little Richard - Ooh! My Soul: The Very Best of the Vee-Jay Years
10. Don Varner - Finally Got Over! Deep Soul From the Classic Era
11. Johnny Paycheck - The Little Darlin´ Sound of Johnny Paycheck: The Gospel Truth: The Complete Gospel Sessions
12. The Everly Brothers - Sing Great Country Hits
13. The Count Bishops - Speedball + 11
14. Red Sovine - Honky Tonks, Truckers & Tears: The Billboard Country Chart Hits 1964-1980 and more
15. Heather Myles - Rum & Rodeo

Årets svenska album 2005

Här vacklar det lite, jag är medveten om det. Har lyssnat dåligt på svensk musik i år.



1. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
2. Christian Kjellvander - Faya
3. Wilmer X - 13 våningar upp
4. Isolation Years - Cover the Distance
5. Marvel - Five Smell City
6. Cheatin´ Hearts - s/t
7. Louise Hoffsten - From Linköping To Memphis
8. Pelle Carlberg - Everything. Now!
9. The Teenage Idols - Something Wicked
10. Doctor Dunbar´s Medicine Band - s/t

Årets diverse 2005

Årets låtar (ej rangordnade):

Richard Hawley - Born Under a Bad Sign
My Morning Jacket - Off the Record
Antony & the Johnsons - Hope There´s Someone
Teenage Fanclub - Flowing
Mark Mulcahy - Cookie Jar
M. Ward - Four Hours In Washington
The Magic Numbers - Mornings Eleven
Robbie Fulks - Doin´Right (For All the Wrong Reasons)
Bettye LaVette - Down To Zero
C.AARMÉ - We Are the World
Damien Jurado - Lion Tamer
Brendan Benson - The Pledge
Carlos Guitarlos - I Feel Love
The White Stripes - My Doorbell
Clem Snide - Something Beautiful
Grandaddy - Pull the Curtains
Los Super 7 - Cupido
Marah - The Demon Of White Sadness
I´m From Barcelona - Treehouse
Richard Swift - Losing Sleep
Bobby Bare - Yesterday When I Was Young

Årets konserter (ej rangordnade):

Evan Dando
Nicolai Dunger
Fanfare Ciocarlia

Nick Lowe & Geraint Watkins
Tift Merritt
Bruce Springsteen
Clem Snide
Teenage Fanclub
Magnolia Electric Co
The Posies
The Magic Numbers
Damien Jurado
Jackie Leven
Andrew Bird
Cheatin´ Hearts

Ja, jag missade Antony & the Johnsons. Och den största besvikelsen var att Mark Mulcahy ställde in sin spelning.

Årets Livealbum...

...är förmodligen Wilcos "Kicking Television", men jag har faktiskt inte hört det än och livealbum-skeptiker som jag är har jag inte köpt ett enda sådant i år.

Årets CD-R:

I´m From Barcelona - Sing!! With I´m From Barcelona
Filip - Filip Sings Charles Bukowski

Årets DVD:

No Direction Home: Bob Dylan - A Martin Scorsese Picture
The Office - julfesten

Årets ny-/återupptäckter:


Elton John
Prince

Årets cover:

Bruce Springsteen - Dream Baby Dream (Suicide-cover som avslutade Scandinavium-spelningen i närmast gospelextas)

Årets pubrockgärning:

Ace Records återutgivning av de tre stenhårda The Count Bishops/The Bishops-albumen.

Årets hip hop:

Kanye West - Late Registration
(och först i år upptäckte jag "The College Dropout")

Årets musikgenre:

Indiecrooner

Årets mest försummade musikgenre:

Jazz (sorry)

Årets filmer:


Crash
Sideways
Broken Flowers

Årets tv-serie:


Extras

Årets bästa leksak:

Creative Zen Micro, 6 GB

Årets fester:

Tartars vårfest i Majvallstugan
Woody Wests femårsjubileum ute i Mölndalsskogen

Årets skivaffär:

Dirty Records

Årets tidning:

Sex

Årets personliga höjdpunkt:

Mitt bröllop

Årets trend bland alla gamla ungkarlar i kamratkretsen:

Förhållande

Årets maträtt:

Panerad ost

Årets öl:

Branik

Årets lådvin:

Mauro Primitivo Del Salente

Bäst december

Ja, det blev en samling även denna månad. Lite tidigare än vanligt, så man har chansen att lyssna in sig och komma i rätt stämning.
För visst har jag fånigt nog valt att göra en julblandning denna gång. Bidragen är från olika åldrar och olika genrer. Högt och lågt, men genomgående bra (eller åtminstone underhållande). Några gamla favoriter som alltid faktiskt måste vara med på mina julblandningar (jodå, jag brukar traditionsenligt göra en till varje jul) och en och annan fräschare joker.

Med denna samling, "Elvis´ Christmas Album" och Phil Spectors "A Christmas Gift For You" ska man nog lyckas överleva ännu en julhelg.



Så korka upp glöggen (jag hann aldrig smaka Blossa 05 innan den tog slut, var den god?) och njut av Honkys julblandning 2005:

1. Håkan Hellström - Fairytale of New York
2. B.B. King - Back Door Santa
3. Darlene Love - White Christmas
4. Josh Rouse - Christmas With Jesus
5. John Prine - Christmas In Prison
6. Reigning Sound - If Christmas Can´t Bring You Home
7. George Jones - A New Baby For Christmas
8. Amos Milburn - Let´s Make Christmas Merry, Baby
9. Brenda Lee - Rockin´ Around the Christmas Tree
10. Elvis Presley - Santa Claus Is Back In Town
11. Shawn Colvin - I Don´t Need Anything This Christmas
12. Ramones - Merry Christmas (I Don´t Wanna Fight Tonight)
13. Mike Ireland & Holler - Christmas Past
14. Ryan Adams - Hey Parker, It´s Christmas
15. Bright Eyes & Maria Taylor - White Christmas
16. Jack Brothers - Tomten & Jesus
17. Run DMC - Christmas In Hollis
18. Emmylou Harris - Christmas Time´s A-Coming
19. Loretta Lynn - Country Christmas
20. Thelma Cooper - I Need A Man (For Christmas)
21. Otis Redding - White Christmas
22. South Park - Merry Fuckin´ Christmas
23. Tom Waits - Christmas Card From A Hooker In Minneapolis
24. John Lennon - Happy Xmas (War Is Over)
25. The Pogues & Kirsty MacColl - Fairytale of New York

Countdown

Arbetet med årsbästalistan har försiktigt dragit igång. Jag kan naturligtvis inte säga vem ettan är - det vore ju förmätet - men jag kan avslöja hur han ser ut:

John Lennon

Tjugofem år sedan han mördades idag. Lyssnar på den fantastiska "John Lennon/Plastic Ono Band" och sörjer en låtskrivare och sångare som berört mig på djupet sedan jag var liten.

Bäst november

FUCK OFF
bäst november 2005



1. I´m From Barcelona - We´re From Barcelona
Smittande naiv glädje från 20-25-hövdat småländskt "körpunkband" (tänk Hidden Cameras, fotbollsrefränger och dumglad pop). Först blev jag knockad av "Treehouse" från förra Sonic-plattan och nu denna.
Från "Sing!! With I´m From Barcelona", cd-r 2005 (www.imfrombarcelona.com).

2. Grin - See What A Love Can Do
1971 hade Nils Lofgren ännu inte gjort sina legendariska inspelningar med Bruce Springsteen eller Neil Young. Däremot hade han skrivit och spelat in en av världens bästa låtar. Och vem är med och körar? Jodå, Neil Young.
Från "The Very Best Of Grin (featuring Nils Lofgren)", Epic/Legacy 1999.

3. Thomas Dybdahl - Honey
Viktig norsk americana med originalitet och riktigt fin soulkänsla. Alltså inte en singer/songwriter i mängden. Faktiskt.
Från "Stray Dogs", CCAP 2005.



4. Evie Sands - I´ll Never Be Alone Again
En av årets finaste återutgåvor. Strålande blåögd soul från 1970; någonstans i närheten av Dusty Springfield. Kunde lika gärna valt något annat spår från albumet. Producerat av Chip Taylor.
Från "Any Way That You Want Me", Rev-Ola 2005.

5. Jeff Finlin - Just Like Everyman
Har varken kunskap om eller erfarenhet av Finlin sedan tidigare. Lyssnar bara på rösten, melodin, arrangemanget här. Vackert och enkelt.
Från "Thunder Road: Tracks Inspired By The Boss", Uncut november 2005.

6. Reigning Sound - What Could I Do?
Avslappnad slashasrock´n´soul med väl vårdade lån från en viss Bob.
Från "Home For Orphans", Sympathy For the Record Industry 2005.

7. Taj Mahal - Leaving Trunk
Rak, kompromisslös och rytmisk svängande blues. Denna fina debutplatta är äntligen återinskaffad på cd.
Från "Taj Mahal", 1967.

8. New York Dolls - Trash
Många har försökt återskapa dockornas dekadenta glampunk genom åren. Ingen har lyckats.
Från "New York Dolls", 1973.

9. Richard Swift - Beautifulheart
Upptäckterna detta år tar bara inte slut. M. Ward, Andrew Bird, Richard Hawley, Sufjan Stevens... Detta är senaste fyndet. Orkestrerad lekfull vuxenpop med melodi och känsla i centrum. Indie och crooner på samma gång. Ljuvligt. Och klockspel. Aahh...
Från "The Richard Swift Collection Volume One: The Novelist/Walking Without Effort", Secretly Canadian 2005.

10. Daniel Johnston - Impossible Love
En av vår tids bästa låtskrivare. Kokobello eller inte. Här med band och produktion.
Från "Rejected Unknown", Pickled Egg 2000.

11. Roger McGuinn - King of the Hill
Det här låter lika mycket Byrds som Tom Petty. Hur fel kan det bli liksom?
Från "Back From Rio", Arista 1991.

12. Neil Young - The Painter
Ja, jag är fortfarande kluven. Men den nya plattan snurrar ofta. Och den växer. En av mina invändningar är dock att det ofta låter som något han gjort innan. Inte minst "The Painter". Det är för enkelt på något sätt. Men så kapitulerar man ändå. Han låter ju såhär. Som Neil Young. Det är ju Neil Young. Och det är faktiskt tur det. Trots allt.
Från "Prairie Wind", Reprise 2005.



13. Charlie Rich - Who Will the Next Fool Be
Jag skaffade en ny samling med Rich. Det räckte för att han skulle få vara med här. Han borde vara med på alla samlingar.
Från "The Sun Sessions", Varèse Saraband 1996.

14. Bobbie Cryner - I Don´t Care (Duet With Dwight Yoakam)
Visst finns det vackrare, mer honky tonk-romantiska "gråta-i-ölen"-saker på denna fina debut, men jag är svag för den här simpla Buck Owens-dängan.
Från "Bobbie Cryner", Epic 1993.

15. Little Richard - I Don´t Know What You´ve Got,
But It´s Got Me (Parts 1 & 2)
Jag vet, ni tänker rock´n´roll. Fel. Det här är djup sydstatssoul som varken Otis Redding eller James Carr hade skämts för.
Från "Ooh! My Soul: The Very Best Of the Vee-Jay Years", Charly 2005.

16. Chuck Carbo - Can I Be Your Squeeze
Han gjorde tydligen bara en enda funk-inspelning. Men det räckte ju.
Från "New Orleans Funk: The Original Sound Of Funk 1960-75", Soul Jazz 2000.

17. Prince - Starfish and Coffee
Sakta men säkert börjar jag inse den här pojkens storhet. Här är en av anledningarna. En väldigt bra och skönt soul-funk-rockig anledning.
Från "Sign `O´ the Times", 1987.

18. Prince Far I - Deck Of Life
Blytung suggestiv rootsreggae/dub.
Från "Heavy Manners: Anthology 1977-83", Trojan 2003.



19. The Bishops - I Take What I Want
Helt underbart hjärndöd pubrock. Egentligen är väl deras tidigare material under namnet "The Count Bishops" bättre, men jag kan inte motstå denna Inmates/Dr Feelgood-stökiga riffbomb.
Från "Cross Cuts", Chiswick 1979 (återutgiven av Ace 2005).

20. Wayne County & The Electric Chairs - Fuck Off
"If you don´t wanna fuck me, baby, fuck off".
Från "Mojo Presents: I Love NY Punk!", Mojo november 2005.

21. Danny Cohen - As I Looked Down
Ännu ett musikaliskt begåvat wacko. Svårt egentligen att plocka ut en enskild låt från detta album, som på något sjukt sätt ändå är en helhet. Denna måttligt organiserade, men ändå vackra, psykedeliska ballad (?) får duga.
Från "We´re All Gunna Die", Anti- 2005.

22. Mick Jagger - Evening Gown
Oemotståndlig countryballad från Jaggers bästa (?) soloplatta.
Från "Wandering Spirit", 1993.

23. Bobby Bare - Yesterday When I Was Young
Albumet är överlag riktigt bra, men tyvärr lite ojämnt. En del tolkningar ("The Ballad Of Lucy Jordan"!) haltar. Denna storslagna tårdrypande pianoballad sjunger han däremot som den mästerliga countrycrooner han i sina bästa stunder är.
Från "The Moon Was Blue", Dualtone 2005.

Richard Hawley

Bara en liten påminnelse. Så att alla hinner skaffa den innan det är dags att summera skivåret.

Recensioner

Jag skriver sedan några år tillbaka lite recensioner för en morgontidning men en del texter blir, av olika anledningar, aldrig publicerade. Nu tycker jag det är lite synd att bara låta dem ligga (jag har trots allt jobbat lite med dem) så jag lägger ut en del här. Fler recensioner lär komma efterhand.
Kommentera gärna, men kom ihåg: recensioner är alltid subjektiva och jag har alltid rätt.

Recensioner 2002

Chuck Prophet - No Other Love
New West/Playground Music Scandinavia

Med en släpigt vriden blues bjuder Kaliforniens Chuck Prophet in oss i sin värld av munlösa predikanter, dansande apor och kvinnor som tror att de kan flyga. I den världen är Tom Waits kompis med såväl J.J. Cale som Portishead — och Buffalo Springfield har aldrig splittrats.
Musiken på denna sjätte soloplatta befinner sig på behörigt avstånd från den countryanstrukna college-rock han ägnade sig åt i Green on Red på åttiotalet.
Här är det utmanande eklektiskt och tillbakalutat nonchalant på samma gång. Ett förföriskt och färgsprakande ljudcollage av lekfull soul, orkestrerad americana och fräcka samplingar.
Rörigt? Inte alls. I Chuck Prophets värld vet man nämligen att alla försök att kamouflera en medioker melodi är dömda att förr eller senare avslöjas.
8/10



Jason Loewenstein - At Six and Sevens
Domino/MNW

Multiinstrumentalisten Jason Loewenstein har tröttnat på att vänta medan Sebadoh-kompanjonen Lou Barlow leker vidare med sina sidoprojekt Folk Implosion och Sentridoh. Nu släpper han istället egen soloplatta. Och för säkerhets skull gör han allt själv. Influenserna hämtas från sent 60-tal, grunge och hardcore, låtarna döps till saker som ”I´m a shit” eller ”More drugs” och allt spelas egenhändigt (förstås) in på en simpel 8-kanalare.
Det skulle kunna bli hur trist och inkrökt som helst.
Men inledande riffbomben ”Codes” sätter genast en stämpel med texten ”alternativrocken är inte död!” i pannan på mig och även om skivan därefter tar ett steg tillbaka tycks låtarna växa för varje lyssning. Finurliga melodier träder plötsligt fram och de spår som först verkade bleka börjar sakta koloreras.
Du som är svag för de hårdare sidorna av Sebadoh kommer älska det här.
6/10

Lyssna även på: Sonic Youth, Mudhoney, Sebadoh, Pavement



LeAnn Rimes - Twisted Angel
Curb/Warner

Hon gjorde sensationell debut som 13-åring med singeln ”Blue” 1996 och jämfördes med countrydrottningen Patsy Cline. Därefter har hon kilat stadigt med topplistorna och bland annat gjort musik till tonårsfilmen ”Coyote ugly”.
På Desmond Child-producerade ”Twisted angel” är countryn som bortblåst och istället ersatt med tillrättalagd och radiovänlig modern r´n´b. Det är stråkar och bjällerklang, Madonnaflirtar och själlöst pompösa ballader om vartannat. Visst har hon en fin stark och klar röst, men likt en svensk Carola är den bortslösad på ett låtmaterial och en produktion mer intresserad av dollar och listplaceringar än konst. Trots stön, sexanspelningar och halvporriga foton lämnar den här skivan mig otillfredställd. Texterna? ”I´m only happy when I´m with you”. Typ.
1/10

Om du gillar det här lyssna även på: Shania Twain, Faith Hill, Britney Spears...; men om du har smak, lyssna istället på Patsy Cline (UTV/MCA:s "The Ultimate Collection" från 2000 är utmärkt)



Weaselface - Aces Only
Pink Honey

Omslaget till punkrockande Weaselface nya album gör mig genast skeptisk. En taskigt tecknad tatuering gjord av en småfull kåkfarare i Köpenhamns sjökvarter?
Inledande, charmigt stökiga, Motörheadcovern ”Bomber” får mig på bättre humör. En stund.
Med lager av hårt distade gitarrer, slamriga trummor och mullrande bas bjuder stockholmskvartetten på en gott-och-blandatpåse med rifflån ur den hårdare rockhistorien. Men, som ofta, med alldeles för mycket luft i påsen.
Trots stygga tillrop som ”you motherfuckin´ bitch” eller ”give me a fix, you fuck”, låter sångaren Matt Slammer mer i akut behov av toalettbesök än ilsken.
En såsigt seg version av Melanie C:s ”I turn to you”, och ett misslyckat försök att punka upp Ramones ”Death of me”, gör inte saken bättre.
Låt nästa lördagsgodis bli en ask smällkarameller från Hellacopters istället.
3/10

Recensioner 2003

Dale Watson - One More Once More
Continental/Playground

När Texas honky tonkande Dale Watson parkerar lastbilen en stund och istället kränger på sig bästa croonersmokingen, är det bara att lyfta på hatten och gunga med. Dansgolvet kallar.
Eller försök sitta still när Watson tar nattklubbsplinkande pianisten Floyd Domino, Ricky Davis ettriga steelgitarr och inte minst Jon Blondells trugande trombon till hjälp och serverar cocktailcountry, så ohippt svängande att du sätter martinin i halsen.
Försök bara.
8/10

Lyssna även på: Bob Wills & his Texas Playboys, Dean Martin, Frank Sinatra, Lefty Frizzell, Hank Thompson, Merle Haggard, Big Sandy & his Fly-Rite Boys



Delbert McClinton - Live
New West/Playground

Fjolårets ”Room to breathe” var en portion vitaminfattig mogenblues serverad med trött nonchalans. Dubbelcd:n ”Live” är raka motsatsen. Här låter han plötsligt hungrig igen.
Över blåögda soulballader eller saftiga partystompers sjunger McClinton, kraftfullt och övertygande, med en stämma slipad och ärrad under en drygt 30-årig solokarriär.
Bakom sig har han ett halvdussin snortajta musiker som levererar Texasrotad soulig blues, eller kanske bluesig soul, så det svider i själskinnet. Ett band som hyser en förutsättningslös kärlek till femtio- och sextiotalens svarta soul och rhythm´n´blues och som vet att musik måste andas för att svänga.
Inspelningen är från Bergens Bluesfestival i Norge tidigare i år; en kväll när stjärnorna verkar ha stått i perfekt position. Jag önskar jag hade varit där.
8/10

Lyssna även på: Bobby “Blue” Bland, Otis Redding, B.B. King, Eddie Hinton, John Hiatt, Dan Penn



West of Eden - A Stupid Thing To Do
Kommunikation

Det ligger ett insmickrande P3-skimmer över produktionen på dessa göteborgska irlandsvänners tredje platta. Siktet tycks inställt på en bred publik.
The Corrs uppoppade folkmusik är en given referens, även om det här är snäppet vassare. Jenny Schaub sjunger med traditionell intonation och en klar fin röst som i sina bästa stunder påminner om Fairport Conventionsångerskan Sandy Dennys. Musikerna, med multiinstrumentalisten Martin Schaub i spetsen, är oklanderligt proffsiga och vet hur en keltisk sten ska dras. Såväl tin whistle som Uilleann pipes plockas in för att bidra till autenticiteten. Lite otippat tillför dessutom inlånade pedal steelgitarristen Gunnar Frick en lågmäld countrykänsla som gör musiken gott.
Men för mig som föredrar min ale bitter är ”A stupid thing to do” en väl blaskig historia.
4/10

Recensioner 2004

Johnny Winter - I´m A Bluesman
Virgin

DET ÄR OMÖJLIGT att överskatta denne tanige albinos betydelse för modern blues. Han hjälpte Muddy Waters till en sista strålande karriär på ålderns höst, han var en av grundarna av det vi kallar bluesrock och — framför allt — en sjuhelsikes gitarrist.
Varför känns det då tragiskt att nu ta del av Johnny Winters första album på nära åtta år?
Jo, för att det ofta bara är det ganska ordinära kompbandet som med nöd och näppe får musiken att höja sig över vad närmaste stapplande kvartersbluesband kan åstadkomma. Bluesmannen själv låter mest som en sämre kopia av sig själv.
Nu har herr Winter kanske aldrig varit någon sångare av rang, men här låter han bedrövligare än någonsin. Oengagerad och lika trött som han ser ut på cd-konvolutets bilder.
Sextio är ingen ålder för en bluesartist, men Johnny Winter orkar uppenbarligen inte längre. Det hörs på hans vacklande gitarrspel och det bevisas av att bästa låten är en slideslött akustisk version av Hop Wilsons ”That wouldn´t satisfy”.
Kanske borde titeln ha varit ”I Was A Bluesman”.
3/10



Kung Social - Ep
Super Ape

Spännande. Ny svensk rock — ja, rock! — med texter på svenska. Hur ofta får man äran att höra något sådant?
Inledande ”Jag hoppas” rivstartar denna sex-spårs ep med ett Keith Richards-blaffigt gitarriff som skruvar upp förväntningarna ännu ett snäpp. Men så dyker då Kung Social själv upp; sångaren Max Waltman. Och med en onödigt falskraspig röst lurar han detta riktigt sjuttiotalsstyggt svängande band ut från rockklubben och in på närmsta kvarterskrog. Det är, som man säger, synd på så rara ärtor.
Betyget blir ändå 5/10, eftersom låtarna (skrivna av Max) är stilrena, musikerna har vinylknaster i fingrarna och, ja vafan, det rockar ju.
5/10



Money Talks: A Tribute To The Bear Quartet
A Westside Fabrication/Border

TROTS ATT The Bear Quartet älskats sönder av landets kritiker och glosögda indiefantaster; och trots en katalog på elva utgivna album under lika många år, kan man fortfarande höra bandnamnet uttalas som om det betydde ”ölkvartetten”.
Det är kanske priset man får betala för integritet, oförutsägbarhet och en vägran att delta i den kommersiella branschcirkusen. Då säljer man inte mer än två-tretusen exemplar av en skiva, hur fantastisk den än må vara.
Här tolkas sexton av bandets låtar av lika många — och delvis ganska okända — svenska artister. Överlag godkänt, men The Concretes och Andreas Mattssons bidrag höjer sig över mängden. Och Laaksos version av ”Blizzard” fångar vildheten hos The Bear Quartet på ett charmerande sätt.
Kanske är denna hyllningsplatta mest av intresse för de redan frälsta, men kan den få några fler att upptäcka en av landets finaste poporkestrar, så är det gott nog.
6/10

Recensioner 2005

Elbow - Leaders of the Free world
V2/BAM

Manchesters arenasuktande britpoppare är lika blaskiga och smaklösa som det brittiska köket. Således en munsbit för alla som tycker Coldplay är en allt för kryddstark upplevelse. Och NME-prenumeranter.
2/10



James Blunt - Back to Bedlam
Custard/Atlantic/Warner

Denne forne Kosovosoldat har hamnat i gott sällskap. Debutplattan är utgiven på Linda Perrys bolag Custard och producerad av Tom Rothrock (Elliott Smith, Beck). Han har förärats en vrå i trängseln under Sir Elton Johns beskyddande vingar och tackar i cd-konvolutet Hollywoodaktrisen Carrie Fisher.
En namnkunnig bekantskapskrets kan dock inte dölja att det handlar om mellanmjölkssnäll singer/songwriter-pop av ganska habil karaktär.
Inget att ställa sig i givakt för, men väl värt en liten honnör.
4/10



Kashmir - No Balance Palace
Columbia/Sony BMG

Varför ska man lyssna på dessa danska deppgökars försök att återskapa Radioheads nittiotal?
För att David Bowie och Lou Reed gästar på var sitt spår?
Eller för att man undrar hur ett Tuborgrusigt Kent skulle låta på britpop-engelska?
Knappast.
3/10

Western Swing

Western swing är en svårt medryckande musikstil som allt för få är bekanta med idag. Man skulle lite förenklat kunna beskriva den som en korsning av swingjazz, hillbillycountry och blues, ofta toppad med en sångare i ”crooner”-stil, typ Bing Crosby.
Musikstilen populariserades i USA under 30- och 40-talen av Bob Wills och Milton Brown. Genom att fördomsfritt jonglera med genrer och samtidigt få det att hutlöst svänga blev western swing en tydlig föregångare och inspiratör till den korsbefruktning som senare kom att kallas rock´n´roll.
Den som tror att det här endast är av teoretiskt, musikarkeologiskt intresse idag uppmanas härmed införskaffa cd-boxen ”Doughboys, Playboys and Cowboys: The Golden Years of Western Swing” (Proper) och sopa logen.