Recensioner 2004

Johnny Winter - I´m A Bluesman
Virgin

DET ÄR OMÖJLIGT att överskatta denne tanige albinos betydelse för modern blues. Han hjälpte Muddy Waters till en sista strålande karriär på ålderns höst, han var en av grundarna av det vi kallar bluesrock och — framför allt — en sjuhelsikes gitarrist.
Varför känns det då tragiskt att nu ta del av Johnny Winters första album på nära åtta år?
Jo, för att det ofta bara är det ganska ordinära kompbandet som med nöd och näppe får musiken att höja sig över vad närmaste stapplande kvartersbluesband kan åstadkomma. Bluesmannen själv låter mest som en sämre kopia av sig själv.
Nu har herr Winter kanske aldrig varit någon sångare av rang, men här låter han bedrövligare än någonsin. Oengagerad och lika trött som han ser ut på cd-konvolutets bilder.
Sextio är ingen ålder för en bluesartist, men Johnny Winter orkar uppenbarligen inte längre. Det hörs på hans vacklande gitarrspel och det bevisas av att bästa låten är en slideslött akustisk version av Hop Wilsons ”That wouldn´t satisfy”.
Kanske borde titeln ha varit ”I Was A Bluesman”.
3/10



Kung Social - Ep
Super Ape

Spännande. Ny svensk rock — ja, rock! — med texter på svenska. Hur ofta får man äran att höra något sådant?
Inledande ”Jag hoppas” rivstartar denna sex-spårs ep med ett Keith Richards-blaffigt gitarriff som skruvar upp förväntningarna ännu ett snäpp. Men så dyker då Kung Social själv upp; sångaren Max Waltman. Och med en onödigt falskraspig röst lurar han detta riktigt sjuttiotalsstyggt svängande band ut från rockklubben och in på närmsta kvarterskrog. Det är, som man säger, synd på så rara ärtor.
Betyget blir ändå 5/10, eftersom låtarna (skrivna av Max) är stilrena, musikerna har vinylknaster i fingrarna och, ja vafan, det rockar ju.
5/10



Money Talks: A Tribute To The Bear Quartet
A Westside Fabrication/Border

TROTS ATT The Bear Quartet älskats sönder av landets kritiker och glosögda indiefantaster; och trots en katalog på elva utgivna album under lika många år, kan man fortfarande höra bandnamnet uttalas som om det betydde ”ölkvartetten”.
Det är kanske priset man får betala för integritet, oförutsägbarhet och en vägran att delta i den kommersiella branschcirkusen. Då säljer man inte mer än två-tretusen exemplar av en skiva, hur fantastisk den än må vara.
Här tolkas sexton av bandets låtar av lika många — och delvis ganska okända — svenska artister. Överlag godkänt, men The Concretes och Andreas Mattssons bidrag höjer sig över mängden. Och Laaksos version av ”Blizzard” fångar vildheten hos The Bear Quartet på ett charmerande sätt.
Kanske är denna hyllningsplatta mest av intresse för de redan frälsta, men kan den få några fler att upptäcka en av landets finaste poporkestrar, så är det gott nog.
6/10