Mats Olssons wacka-wacka: Pubrock, del 4

Förra året skrev jag en text om den då utgivna brittiska samlingen ”Goodbye Nashville, Hello Camden town”; en välkommen men knappast oumbärlig historielektion i ämnet pubrock. Jag hotade återkomma när en utlovad Mats Olsson-samling skulle släppas.

Nu är den här; ”Feber 3: Pubrock”, en diger samling ölindränkt brittisk rock, fördelad på 36 låtar och två cd.

Det är svårt att tänka sig någon bättre lämpad för denna uppgift. Sport- och musikskribenten Mats Olsson var med på plats (Londons trånga pubar) när det begav sig (mitten av sjuttiotalet) och förälskade sig på stört i musiken som snart kom att kallas pubrock. Han har skrivit spaltmeter i ämnet sedan dess.

En personligt sammansatt samling kan inte vara annat än just personlig och även om jag skulle kunna ha invändningar mot urvalet så låter jag dem istället falla till marken för att bara njuta. Det är för bra helt enkelt. Min största invändning blir istället mot omslagshäftets torftiga information. När man äger en så vass penna som herr Olsson, varför inte ge oss lite mer fakta och anekdoter?

Mats Olsson väljer nästan helt att bortse ifrån den tidigaste countryinfluerade pubrocken, med band som Eggs Over Easy (amerikanarna som sägs ha startat alltihop), Bees Make Honey och Chilli Willi & The Red Hot Peppers. Istället fokuserar han på rock’n’roll. Eller ”wacka-wacka”, som han själv så gärna kallar det. Och den som hört Dr Feelgoods gitarrist Wilko Johnson (bilden nedan) hacka fram sin elaka vita rhythm&blues någon gång förstår mycket väl vad han menar.

I centrum för samlingen står — förstås — Nick Lowe. Hans mästerliga debutsingelbaksida från 1976, ”Heart of the city”, inleder alltihop och därefter dyker han upp som gubben-i-pubrock-lådan åtskilliga gånger, som basist, låtskrivare, sångare och producent.

Men han var inte ensam. Här trängs en hoper mer eller mindre kända artister som Ian Gomm, Dave Edmunds, Lew Lewis, The Inmates och Mickey Jupp. Ducks Deluxes ”Coast to coast” är för mig en självklarhet i sammanhanget, liksom Joe Strummer-ledda bandet The 101ers ”Keys to your heart”. Att vi dessutom får njuta av en av mina favoritlåtar, Legends ”Cheque book”, är förstås inget jag gråter över.

Som enda utombrittiska band ser vi Gävles stoltheter The Refreshments; Sveriges eget Rockpile. Ett val som naturligtvis kan ifrågasättas av fundamentalistiska skäl, men som sitter som en smäck musikaliskt. Dessutom är väl en folköl nog så god törstsläckare som en skummande ale emellanåt?

Avslutningen med Faces ”Last orders please” är kanhända lika hädisk den. Och lika rätt. Rod Stewarts gamla slashasgäng kan knappast kallas pubrockare, men de gick aldrig långt utan en pint och deras flottiga rock’n’roll var garanterat mer pub än arena.

Men här ska inte klyvas hår. Mats Olsson har gjort ett strålande jobb och pubrock har aldrig varit något för finlirare och smakpoliser. Snarare är det som Will Birch, med en ironisk twist, skriver i inledningen till sin bok ”No sleep till Canvey Island: The great pub rock revolution”; ”Om du finner ordet kultur i denna volym, återlämna den som en felaktig produkt”.

Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten den 28/5 2008.

Muxtape

Som en dålig ursäkt för att jag aldrig uppdaterar bloggen bjuder jag här på ett litet "blandband" med tolv av årets bästa låtar att avnjuta. Naturligtvis fattas några namn som Mudcrutch, Duffy, Jason Collett eller Grand Archives (eller på retrosidan: Joe Higgs, Jim Ford och Nick Lowe), men man kan inte få allt. Ska försöka åstadkomma åtminstone en bäst-just-nu-lista snart. Vad nu det betyder.

Jesus of Cool

I mitten av sjuttiotalet var Nick Lowe redan en veteran i musikaliska sammanhang.
Med bandet Brinsley Schwarz hade han utforskat countryrocken och varit med och lagt grunden till det som kom att kallas pubrock. Han producerade album åt bland andra Graham Parker, The Damned, Dr Feelgood och Elvis Costello och var en av grundarna till skivbolaget Stiff Records.

Och det var just på Stiff som debutsingeln ”So it goes/Heart of the city” släpptes fredagen den 13:e augusti 1976. En frisk, fräck och poppig singel med punkattityd och kärleksfullt inbakat stöldgods från Joe Strummers 101ers och Jonathan Richman.

Nick Lowe var och är en stor popälskare och har aldrig skämts för att låna ur musikhistorien; ”steal a bit here and there and if anyone pulls me up, I’ll say, ’sure...’”.

Det kunde inte vara tydligare än på ”Jesus of cool”, solodebuten som kom två år senare. Där finns ekon av Thin Lizzy, Paul McCartney, Chuck Berry, T. Rex, Jackson 5 och Everly Brothers; och man kan höra spår av soul, country, reggae och discofunk. Allt nedkokat i mästare Lowes lilla popklassicistiska destilleringsapparat.

En textrad i “I love the sound of breaking glass” skulle kunna fungera som programförklaring: ”I need the noises of destruction / When there’s nothing new”. “Lusten”, för att låna anarkisten Bakunins ord, ”till förstörelse är samtidigt en skapande lust”. Att vara fräck, smart, cool och kaxig och före med allt var själva idén. Stiff och Nick Lowe var allt det där och lite till. De låg i framkant — frustrerade över en allt mer trist och stagnerad populärmusik. De lekte, de busade, de döpte en ep till ”Bowi” efter att David Bowie ”stavat fel” till Nicks namn på albumet ”Low”.

Texterna spelade förstås i samma liga, med smarta referenser, svart humor, ironi och tuffa passningar till musikbransch och rockjournalister.

Albumet spelades in under en längre tid, med olika musiker och i olika studior. Han stal sig tid och kompmusiker under sina producentuppdrag och kunde därför stoltsera med crème de la crème av tidens studiomusiker. Produktionsmässigt valde han att medvetet röra till det lite och låta det vara underarbetat — al dente.

Titeln ”Jesus of cool” blev för mycket för amerikanarna, som döpte sin upplaga till “Pure pop for now people” efter en av Stiffs slogans. En titel som kanske säger mer om innehållet än originaltiteln egentligen.

Till trettioårsjubileet har nu en ny utgåva släppts av Proper (i distribution av Bonnier Amigo), med tio extraspår. En synnerligen välkommen utgåva, då albumet länge varit utgånget.

Omslagets design har tagit fasta på kaxigheten och vecklas — förstås — ut till ett krucifix med Lowe och hans bas i mitten.
Ett välillustrerat texthäfte med informativ text av Will Birch (författare till bl a pubrockbibeln ”No sleep till Canvey Island”) och, för första gången, komplett information om kompmusiker medföljer.

Musiken är lika explosiv, nödvändig och ”nu” idag som för trettio år sedan. Ett av tidernas allra finaste popalbum i en magnifik välljudande utgåva. Vad mer kan man begära?


Texten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten Onsdag 2 april 2008.

Bäst just nu

Johnny Jenkins - Ton-Ton Macoute! (1970/2007)

Det började som en inspelning för ett soloalbum av Duane Allman i Muscle Shoals 1968. Han drog dock vidare med fint kontrakt och sina bröder och Johnny Jenkins tog över. Jenkins fyllde på med andra inspelningar och resultatet är ett album med alldeles lagom tillbakalutad fläskfunkig blues. Psykedelian och rocken lurar förvisso i bakgrunden, men lyckas aldrig suga mystiken ur denna voodooångande blues. Ett bortglömt mästerverk.



Jesse Dayton & Brennen Leigh - Holdin' Our Own and Other Country Gold Duets (2007)

Klassiska countryduetter i George Jones/Tammy Wynettes, Loretta Lynn/Conway Twittys, Dolly Parton/Porter Wagoners efterföljd. Det är finare än man vågar hoppas på. Utmärkt band, ljuvlig sång och sammantaget något som faktiskt låter klassiskt med en gång.




Earl Gaines - Lovin' Blues: The Starday-King Years 1967-1973

Här har vi en stackars borglömd bondson från Alabama. Och han sjunger sin deep soul så man gråter. Med bluesen runt knuten.







The Aerovons - Resurrection (2003)

Dessa amerikaner spåddes bli de nya Beatles 1969. Så blev det förstås inte. Men de åkte till Abbey Road och spelade in detta fina album som släpptes först 2003. Med fantastisk popkänsla, en lite sorglig melankolisk ådra (lyssna på den fina singeln "World of You"!) och ett förbannat bra album är de värda mer än en guldstjärna hos powerpopnördarna.




Evan Westerlund - Howlin' at the Moon (2008)

En svensk-amerikan åkte till Nashville och fullföljde en dröm.
Är det något jag har att invända mot så är det en nasal ansträngdhet i rösten som förtar något av albumets i övrigt ganska avslappnade känsla.
Men låt det vara en anmärkning i marginalen. Det här är nämligen sällsynt snyggt, proffsigt och självklart. Självklar, stor och angelägen country. I klass med de stora.

Sisters Wade - S/t (1999)

Någon på Rootsys forum tyckte dessa systrar var minst lika bra som Dixie Chicks och jag kunde förstås inte hålla mig när jag hittade albumet för "ingenting" på ebay. Och visst är det så. Väldigt mycket minst. Fin stämsång, fina låtar, följsamma musikanter. Bättre än Dixie Chicks i mina öron.





George Soule - Take a Ride: The Southern Soul Sound (2006)

Han har hängt i Muscle Shoals och jobbat ihop med soullegendarer som Etta James, Dorothy Moore och Bobby Blue Bland och skrivit en hel hög låtar åt, främst, svarta soulartister. Solodebuten bjuder på självklar sydstatssoul av den sort som inte startar krig, men överlever dem. Visst har han en lite mjäkigt vit röst, men skit samma. Helheten vinner.



Tom Heyman - Deliver Me (2005)

Singer/songwriter som befinner sig väldigt nära Chuck Prophets behagligt eklektiska trakter. Americana med touch av Tom Waits och soul. Inte så pjåkigt.







Margie Joseph - S/t (1973/2007)

Ja, jag vet, "Makes a New Impression" är hennes mästerverk och jag håller med. Men man måste inte stoppa där. Här är t ex tredje albumet och bara omslaget vittnar om en kaxig sexighet. Hon var, röstmässigt, en Aretha Franklin-wannabe, men sämre förebilder kan man ju förstås ha.
Här lite tung sydstats-, lite dansant northern soul och lite dekadent funk. En fin version av Al Greens "Let´s Stay Together" och en dito "I´d Rather Go Blind". God smak. Och synnerligen njutbar.

V/A - The Very Best of Éthiopiques: Hypnotic Grooves from the Legendary Series (2007)

För oss som inte orkar ha koll på Ethiopiques-serien (hur många är de nu? 8?) är det här suveränt. Och så djävla bra. Det här är förmodligen det album jag lyssnat mest på de senaste veckorna. Suggestivt, vackert, varmt, groovy... Lika mycket soul som jazz eller funk. Något eget. Tillbakalutat. Sjukt bra.
En lagom exotisk samling som faktiskt alla seriöst musikintresserade borde ha hemma.

Joe Higgs - Life of Contradiction (1975/2008)

Det här är sensationellt bra! Riktigt soulig och skönt rootsig reggae från 1972.
Joe Higgs turnerade bl a med Bob Marley & The Wailers och det är faktiskt i den klassen detta rör sig. Bästa reggae jag hört på år och dag. Svängig, blodig, nödvändig.





Jim Ford - Point of No Return (2008)

Tro det eller ej, men det här är faktiskt inte en sekund mindre sensation än fjolårets "The Sounds of Our Time". Det är inte heller mindre svinbra. Jim Fords låtar håller absolut världsklass och hans sångröst kan mäta sig med stora. Soulcountry har nog aldrig haft någon större ambassadör. Här är sexton nya anledningar att hylla Jim Ford till skyarna!




Stevie Klasson - Don´t Shoot the Messenger (2007)

Rock'n'roll i rakt nedstigande följd från The Faces, The Rolling Stones, Johnny Thunders, Paul Westerberg, Primal Scream... Vi behöver det här tamejfan.
Att det dessutom är svenskt är bara en bonus.






Lee Ann Womack - There´s More Where That Came From (2005)

Det här är ett album som känns klassiskt redan vid första lyssningen. Med mästerliga låtar, ett fantastiskt följsamt band och en Dolly Partonsk självklarhet i rösten har Womack gjort ett album som nog måste vänja sig vid att bli bedömt vid sidan av de största countryalbumen av sin tid. Så bra är det nämligen.




Walter Clevenger & the Dairy Kings - Love Songs to Myself (1999)

Amerikansk powerpop med melodierna på de rätta ställena. Och det är väl just vad pop handlar om.
Lika mycket Kinks eller Beatles som Nick Lowe. Snyggt.

Nina Simone

Man närmar sig Nina Simone på egen risk. Hon var hård. Stenhård och kompromisslös.
Härdad i segregationens och den smutsiga rasismens North Carolina blev kampen mot fördomar en livsuppgift hon aldrig släppte. Och hon var beredd att föra kampen med vapen i hand om så krävdes. "The King of Love is dead. I ain't about to be nonviolent, honey!" deklarerar hon i ”Martin Luther King Suite”, inspelad live dagen efter mordet på medborgarrättsaktivisten och vännen Dr King.

Hennes vapen blev ändå rösten. Och vilket mäktigt vapen var inte det! Har man en gång drabbats av Nina Simones uttryckssfulla, känsliga och helt unika stämma så glömmer man den aldrig.

Men hon inledde sin sångkarriär motvilligt, för vad Nina Simone helst av allt ville bli var en klassisk konsertpianist. Hon vägrade låta sig klassificeras som en jazzartist; ”Jazz is a white term to define Black people. My music is Black Classical music”.

Hon rörde sig obehindrat mellan blues, pop, soul, kabaretmusik, jazz och gospel, men kanske var hon först och främst protestsångerska. Budskapet är tydligt i sånger som ”Backlash Blues”, ”Mississippi goddam” eller vad som kom att bli det Svarta Amerikas nationalsång, ”To be young, gifted and black”; Ta ingen skit!

Lyssna på:
"Jazz as Played in an Exclusive Side Street Club" (Simones fantastiska debutalbum, ursprungligen utgiven på Bethlehem 1957; därefter i många olika utgåvor)
"The very best of Nina Simone: Sugar in My Bowl 1967-1972" (RCA 1998)
"Four Women: The Nina Simone Philips Recordings (Verve 2003)

Texten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 29/6 2005.

Fleetwood Mac: Then Play On (1969)

ROCKBRANSCHENS hårda krasshet och kyliga yta blev för mycket för den känslige Peter Green. Mitt under pågående turné rymde han till ett LSD-trippat hippiekollektiv i München, sålde sin Gibson Les Paul till Gary Moore och försvann in i schizofreni och religiösa grubblerier.

”Then play on” spelades in innan allt rasade. Men den pekar ditåt. Trots att Peter Green här tydligt leder sitt Fleetwood Mac ut ur tidigare Elmore James-stinna blueslandskap har det aldrig förut låtit så själfullt, så blått.

Det är en förtvivlad och trotsigt lekfull resa genom Mississippiflodens delta, över spanska sierror och in i Afrikas djungler. Och innan de drömskt kvidande tonerna av ”Before the beginning” avslutar albumet har vi skickats rakt ut i evigheten.
Efter ett sorgligt försök till soloplatta 1970 dröjde det nästan ett decennium innan Peter Greens inre demoner tillät honom spela in på nytt. Det blev den bedårande ”In the skies”.

Texten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 2003.

Tim Hardin: Shiloh town (1968)

Tim Hardin är full, förvirrad eller bäggedera och glömmer sig. “Sing” skriker någon i bakgrunden några takter för långt in i refrängen, och han sjunger. Han sjunger med känsligt vibrato, nerv och en svärta som man måste vara död för att inte röras av. Detta ”sing” och ett par skrap mot gitarrmicken är förmodligen anledningen till att den här inspelningen aldrig gavs ut på sin tid. Obegripligt, då det här är något av det bästa Tim Hardin har spelat in. Fullt i klass med låtar som ”Black sheep boy” och ”Lady came from Baltimore”.

Efter en försiktig akustisk gitarr och textraderna ”It is so cold in Shiloh town / the birds can´t hardly sing / pretty girls are gonna leave the town / they won´t be back until spring”, tassar trummorna in i takt med att håret reser sig på armarna. Tim Hardin måste ha satt sin sargade själ i pant hos någon mörkare makt för att kunna leverera sånger med så här okuvligt allvar. När jag hör ”Shiloh town” undrar jag varför musik placeras på tidningarnas nöjessidor.

”Shiloh town” finns på samlingen ”Simple songs of freedom” (Columbia/Legacy 1996)

Texten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 2002.

The (Count) Bishops: Pubrock, del 1

28 augusti 1975 klev en brokig skara på fem unga män in i inspelningsstudion Pathway i norra London. Maltafödde australiensaren Paul Balbi (trummor), amerikanerna Mike Spenser (sång, munspel) och Johnny Guitar (gissa instrument) samt engelsmännen Zenon de Fleur (gitarr) och Steve Lewins (bas).

Sex timmar och ett okänt antal öl senare var tolv vilt sparkande rockspår inspelade. Fyra av dessa klarade sig till slutmixen och redan i november samma år åkte skivbolagsbossen Ted Carroll runt och sålde The Count Bishops debut-ep ”Speedball” ur bagageluckan på sin Peugeot.

Ep:n — som blev först ut på Carrolls nystartade skivbolagsetikett ”Chiswick Records” — bestod av frustande versioner av gamla rhythm&blues-nummer som ”Route 66” och ”Teenage Letter” och påminde inte så lite om ett ungt Rolling Stones.

Musiken var snabb, rå och otyglad pubrock med devisen: ”It´s rock and roll, and we´re doing it because we like it”. Malcolm McLaren försökte förgäves värva sångaren Mike Spenser till sitt nya projekt Sex Pistols.

När självbetitlade debutalbumet släpptes 1977 var sångaren Spenser utbytt mot råbarkat rosslande australiensaren Dave Tice. Fler skivor och medlemsbyten följde, men när Zenon de Fleur två år senare omkom efter en bilolycka var bandets saga slut.

Nästan.

I september 2006 gjorde bandet en bejublad återförening på Londons 100 Club för att fira både sitt eget och Chiswicks trettioårsjubileum. I samband med detta kom också debutalbumet och uppföljaren ”Cross cuts” (under det förkortade namnet ”The Bishops”) i nyutgåvor på Ace Records. Bägge är värda att lägga vantarna på, men håll framför allt utkik efter cd:n ”Speedball + 11”, där debut-ep:n utökats med hela elva spår.

Tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 2006.

Eggs Over Easy: Pubrock, del 2

Söker man på nätuppslagsverket susning.nu kan man läsa att ” Pubrock är lite småtrevlig allsångsrock som inte lämnar några större avtryck men fungerar som en trevlig ljudkuliss till öldrickande.”

Suck.

Hur många gånger har inte denna flottiga brittiska genre missförståtts, förlöjligats och rentav dödförklarats? Vem har inte hört det användas som skällsord, gärna med tillägg som ”trött”, ”gubbfläsk” eller ”Status Quo”? Idag kan dessutom allt från lokala bartrubadurer till The Streets kallas för pubrock. Begreppsförvirringen är stor.

Med anledning av en nyutgåva av en av pubrockens riktiga milstolpar skulle jag vilja börja från början. Och det börjar faktiskt inte, som man kan tro, i England.

Inspirerade av artister som Ray Charles, Chuck Berry, Bob Dylan och The Band började Jack O´Hara och Austin de Lone uppträda på klubbar i New Yorks folkmusikkokande stadsdel Greenwich Village i slutet av sextiotalet. De träffade Brien Hopkins och Eggs Over Easy var kläckt.

Den forne Animals-basisten och Jimi Hendrix-managern Chas Chandler imponerades av trions charmiga blandning av slapp countryrock och ångande rock’n’roll och erbjöd en skivinspelning i London. Att det blev just London var enbart av ekonomiska skäl.

Bandet bosatte sig i ett hus i stadsdelen Kentish Town och försörjde sig genom att spela på pubar, klubbar och fester. Ryktet om de amerikanska äggen spred sig och den lokala klubben Tally Ho blev stamstället som snart förvandlades från sömnig jazzklubb till ett vilt Eggs Over Easy-party tre kvällar i veckan. Bandet, som nu hade britten John Steel bakom trummorna, lär ha haft en repertoar på över hundra låtar och kunde lika elegant som stilsäkert växla från country till jazz. I publiken satt blivande pubrocklegendarer som Ian Dury, Nick Lowe och Frankie Miller och sög storögt i sig minsta ton.

Det dröjde inte länge innan band som Brinsley Schwarz, Bees Make Honey och Ducks Deluxe ploppade upp som ölindränkta svampar på landets pubar; de flesta direkt inspirerade av amerikanerna.

Studioinspelningarna rullade på men det amerikanska skivbolaget backade ur och bandet fick slokörat återvända till hemlandet. Väl tillbaka i New York signades de snart av bolaget A&M, som betraktade Londoninspelningarna som demos och istället skickade bandet till Tucson, Arizona. Under en månad 1972 spelade Eggs Over Easy där in sitt första och enda album, ”Good’n’Cheap”, med rocklegendaren Link Wray som producent.

Skivans inledande ”Party Party” sätter förvisso fingret på vad det handlar om: ”We´re gonna have a little party / It´s gonna last for a week or two”, men tonen är ändå trotsigt tillbakalutad, avslappnat countryfierad och otvunget svängig.

Nu har det brittiska bolaget Hux Records den goda smaken att återutge detta bortglömda mästerverk. Remastrad och med fyra tidigare outgivna låtar visar ”Good’n’Cheap” att pubrock kan vara allt annat än en ”trevlig ljudkuliss”.

Och även om Eggs Jack O´Hara kanske hade rätt när han 1981 lite bittert konstaterade att ”there was never really any hope for a career”, hoppas jag verkligen att dessa pubrockens urfäder kan hitta några nya lyssnare såhär drygt trettio senare.

Tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 2006.

Goodbye Nashville Hello Camden Town: Pubrock, del 3

Ja, jag vet att jag behandlat ämnet förut, men jag kan ändå inte låta bli att höja en lans för pubrocken ännu en gång.

Anledningen denna gång heter ”Goodbye Nashville Hello Camden Town: A Pub Rock Anthology” (Castle/Border), en nyutkommen samling som med 49 låtar över två cd försöker sammanfatta vad det egentligen var som hände på de brittiska pubarna där i mitten på sjuttiotalet.

Det var i skarven mellan den klassiska rockens alltmer utslätade arenafasoner och den stundande punkexplosionen som pubrocken stack upp sitt fula fyllesvullna tryne. ”Back to basics” var tanken och vägen gick via amerikansk rotmusik; country, rhythm & blues, western swing, soul, blues och vanlig sketen rock’n’roll. Exiljänkarna i Eggs Over Easy banade väg med sin mjukt svängande countryrock och Nick Lowes lysande Brinsley Schwarz var inte sena att hänga på. Sedan var bollen i rullning.

Musiken var ofta simpel, men varierande i sina uttryck. Vissa band lutade åt ett mjukare västkustsound, andra åt skitigare garagerock. Och så fanns det förstås de som var hårdare än alla andra; Dr Feelgoods taggiga r&b, med Wilko Johnsons patenterade kulsprutegitarr, malde ner det mest hårdnackade motstånd till stoft och tuffa Eddie & The Hot Rods blev den perfekta länken mellan pub- och punkrock.

Att kalla pubrocken för en rörelse vore en överdrift. Det var i stort sett ett Londonfenomen som med några få undantag (Nick Lowe, Ian Dury, Graham Parker, Elvis Costello) bestod av artister som varken lyckades slå sig in på några topplistor eller göra sig ett namn för framtiden. Och många delade nog bandet Meal Tickets erfarenhet av skivbolagsbranschen; ”I like your act, but don´t give up your day job”.

”Goodbye Nashville...” gör ett imponerande och hedervärt, men knappast fläckfritt försök att sammanfatta eran. Jag saknar namn som Ducks Deluxe, Roogalator, Ace, Lew Lewis, Bram Tchaikovsky, Help Yourself, Starry Eyed & Laughing, Rockpile och andra. Så fantastiskt bra är inte riktigt allt heller, men det hör liksom till; pubrock är trots allt ingen tebjudning. Och man får inte glömma att det är musik som egentligen ska upplevas live.

Men, här finns två tidigare outgivna låtar med fantastiske Ernie Graham (bilden) och utöver det tillräckligt med dansant pilsnerrock för att rädda mer än en fredagkväll. För — och det här är viktigt — man får inte ha för höga förväntningar på en pubrocksamling. Det här är nämligen inte, för att citera pubrockfantasten (och rockkritikern och sportjournalisten) Mats Olsson, ”musik som man sitter ner och tänder rökelse till, det är inte ens nåt man tänder en pipa till och absolut ingenting man tar in korna för att få hjälp i musik- och textanalysen, korna har för längesen rymt från lagårn och tokdansar på ängarna så juvrena sprutar”. Pubrock är livsbejakande underhållning för stunden och som sådan oslagbar.

Det ryktas för övrigt att ovan nämnde Olsson jobbar på att sammanställa en ny pubrocksamling (helt rätt person för det jobbet). Förhoppningsvis kan den fylla i luckorna och ge mig ännu en anledning att återkomma i saken.

Tips:

Bok: Will Birch ”No sleep till Canvey Island: The great pub rock revolution” (Virgin Books 2000)

Dvd: Dr Feelgood “Going back home” (EMI 2005)

Cd: Naughty rhythms: The best of pub rock (EMI 1996)

Texten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 27/6 2007.

She Thinks I Still Care

Inte många skulle våga säga emot mig om jag påstod att George Jones är världens främste countrysångare. Enligt Frank Sinatra är han rentav den “näst bäste sångaren” överhuvudtaget. Och det är faktiskt där han hör hemma, i sällskap med de riktigt stora rösterna: Hank Williams, Ray Charles, Billie Holiday, Sam Cooke, Aretha Franklin...

George Jones sångstil är idag råmodellen för den moderna countryballaden; djup, själfull, allvarlig, med ett unikt ”häng” och en frasering som får den allra banalaste text att röra en lyssnare till tårar.”The Possum”, som han kallas, fyller 77 i år och har varit drogfri sedan en otäck bilolycka för snart tio år sedan. Han har världsrekord i antal listplacerade singlar (166 st) och kan stoltsera med såväl ett eget universitet som egen korv(!).

Så har det nu inte alltid sett ut.

George Jones har haft klippkort till livets baksida. Periodvis så märkt av droger och skulder att hans liv och mentala hälsa vacklade. Han sköt skarpt mot sin bäste vän, anklagades av sina kvinnor för misshandel, kallades ”No Show Jones” för sin vana att inte dyka upp på spelningar och spolade ner pengar i toaletten. Han slogs, ljög och snortade kokain. När hustrun låst in all husets alkohol och gömt bilnycklarna körde han helt enkelt gräsklipparen till närmaste spritbutik. En annan gång fann man honom i baksätet av en Cadillac med en whiskeyflaska i ena handen och ett Hank Williamsporträtt i den andra, pratandes med Kalle Anka-röst. Hans tredje fru, countrysångerskan Tammy Wynette, beskrev honom som en man som ”inte kan tolerera lycka”.

George Glenn Jones föddes den 12 september 1931 i Big Thicket i östra Texas. Fadern George Washington, som var svag för flaskan, kom ofta hem packad mitt i natten och väckte barnen för att tvinga dem att sjunga Roy Acuff-sånger. Lille George sjöng i Baptistkyrkans gospelkör och fick en gitarr på sin elvaårsdag. Snart uppträdde han för småpengar på gatorna. Som sextonåring hade George fått nog av sin fars lynniga beteende och stack hemifrån för gott.

Han fick jobb på en lokal radiostation och hankade sig fram som kompgitarrist på syltor runtom i Texas och Louisiana. Efter två år i marinkåren hamnade han på producenten Pappy Dailys skivbolag Starday. Där fick han sin första hit 1955 med ”Why Baby Why”. Fler hits följde och uppträdanden på legendariska countryarenan Grand Ole Opry. 1962 tog Pappy Daily med honom till det nystartade bolaget United Artists.

I slutet av förra året kom ”She Thinks I Still Care: The Complete United Artists Recordings 1962-1964” på tyska återutgivningsbolaget Bear Family. En box i LP-format som med sina 151 spår på fem cd är ett synnerligen välkommet tillskott till George Jones diskografi.

Här finner vi, bland mycket annat, hans honky tonk-fräcka tolkningar av Western Swing-kungen Bob Wills och hans andra LP med Hank Williams-låtar. Vi kan njuta av de snortajta duetterna med Melba Montgomery och hänföras av fantastiska sånger som ”She thinks i still care”, ”The race is on”, ”Wrong number” eller ”We must have been out of our minds”.

Här finns enstaka tramslåtar också, som ”Root beer”; ett illa dolt försök att rida på succén med den tidigare listettan ”White lightning”. Men det är en anmärkning i marginalen. Trots stänk av gospel, bluegrass, pop och rockabilly är detta till största delen ett hårdpackat dynamitpaket av kompromisslös honky tonk och hjärtekrossande gråta-i-ölen-ballader.

Hoppas nu att inspelningarna på bolagen Starday, Mercury och Musicor snart samlas i boxform också. För även om Bear Familys ambitiösa boxar kostar både skjortan och byxorna är det väl investerade pengar. Den där rösten vill man nämligen bara ha mer av.

Snygg, men kort, video till låten “She thinks I still care”: http://youtube.com/watch?v=j39WbBX9UpQ

Texten tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten 30/1 2008.

Opublicerade recensioner 2007

Det har blivit lite av en tradition att jag publicerar de recensioner som av någon anledning aldrig trycktes i tidningen här på bloggen. I år var de, dessbättre, inte så många:

Blackstrap: Steal My Horses and Run
Sally Forth

Jag börjar känna mig som en papegoja, men här är ännu ett svenskt band som låter mer än lovligt inspirerade av The Soundtrack of our lives.
Tajt, mörkt och maffigt är det och det hörs att den stockholmsbaserade jönköpingskvartetten spelat tillsammans i över tio år. Maria Lindéns släpigt väna sång ger en luftig aura runt gitarrmattor och syntslingor och funkar betydligt bättre än leadsångaren Jonathan Wests mer anonyma dito.
Men det stora problemet med Blackstraps korsning av åttiotalsmörker och sextiotalsflum är att den sitter alldeles för snällt i knäna på sina storasyskon.
4/10
Lyssna hellre på: Silverbullit, The Soundtrack Of Our Lives

Deerhunter: Cryptograms
Kranky/Border

Amerikanska Deerhunters deppsykedelia hämtar sin näring ur malande mörkermän som Jesus & Mary Chain och sextiotalets allra fräckaste hallucinogena svampar.
För en postrockare i akut behov av lyckopiller är det här förmodligen rena himmelriket. För oss som har andra behov blir upplevelsen mest som det där irriterande stadiet mellan sömn och vaka.
Lyckligtvis snubblar de över några hållbara melodier mot slutet av albumet. Men då har nog de flesta redan somnat.
3/10

Krantz: Siberia
Amigo

Modigt. Eller vad ska man säga när forne Yukon Ak-medlemmen Richard Krantz solodebuterar med instrumental steelguitar-jazz? Eller, jazz förresten, det här är svårplacerat. Nog för att framför allt Nils Bergs basklarinett och Martin Höpers kontrabas lägger fonden i en modern jazztradition, men ovanpå det målar Krantz sliriga slideslingor som ger associationer till allt från pausmusik till svartvita journalfilmer. Snyggt och originellt. Men när ska man egentligen lyssna på det?
6/10

Pleased To Meet Me

Lyssnar på världens bästa The Replacements finfina Jim Dickinson-producerade album "Pleased To Meet Me" från 1987 och läser en synnerligen underhållande artikel om inspelningen av densamma.
Det borde ni också göra.
Tack Sonic för tipset.

Jugs of red Gallo wine - en viktig ingrediens vid inspelningen.

Fyra håriga pojkar som söp bort den stora chansen. 80-talets bästa band. Men det visste ni väl?

P.s. En video av "Bastards of Young" från albumet "Tim" hittar ni här. Den har egentligen inte ett dugg med texten ovan att göra, men är så fantastisk att jag bara inte kan undanhålla den. D.s.

Super 70s

Hur har jag lyckats missa denna? Rena lekstugan för alla vänner av sjuttiotalsrock. Allt ifrån Steve Ponds sympatiska "50 Essential Albums of the Decade" till kluriga "Seventies Trivia Quiz". Mumma!

Bäst just nu

Charlie Feathers - Get With It: Essential Recordings 1964-69 (1998)

Moderna covers av denne sanne country/rockabillyhjälte har gjorts av bl a The Cramps och Nick Lowe. Johnny Cash sa att "I will always be a Charlie Feathers fan" och själv knockas man av hans nerv och frasering. Rått och rättframt. 2 cd här, med 42 låtar och en 48-sidig bok med texter av Jim Dickinson, Colin Escott, Peter Guralnick och Nick Tosches. Tunga namn. Men så är det också en tung skiva. Charlie Feathers sa det trots allt kanske bäst själv: "Some tough goddamn stuff, baby. Damn sure it is."


Drive-By Truckers - Brighter Than Creation´s Dark (2008)

I mina öron det bästa det här sydstatsromantiska gänget åstadkommit på skiva hittills. Soft countryrock, kantig boogie, malande Crazy Horse-gitarrer, vemodig alt.country och hederlig honky tonk får plats på detta ovanligt luftiga album som, trots sina 75 minuter, aldrig känns mättat. Imponerande.



Watermelon Slim & the Workers - The Wheel Man (2007)

I omslagshäftet säger skivbolagsbossen Fred Litwin (NorthernBlues) att "There´s no bluesman alive today who is more authentic than Watermelon Slim and you can quote me on that." Och det är precis vad jag gör, för jag tror tamejfan att han har rätt.
JÄVLAR vad det svänger!


Unicorn - Uphill All the Way (1971)

Riktigt fin brittisk soft countryrock med imponerande stämsång. Crosby, Stills, Nash & Young lär ha varit stora förebilder, men Unicorn klarar sig ganska gott på egen hand, vilket denna debutplatta tydligt visar. De gjorde sig ett namn i den tidiga pubrockvågen, men förtjänar definitivt att kommas ihåg av countryfierade stämsångsvänner även idag.



Seth Walker - s/t (2007)

Blues & gammal hederlig rhythm&blues med små smakfulla antydningar av soul eller jazz. Det känns traditionellt men ändå modernt. Seth Walker gör verkligen något eget av dessa tämligen cementerade traditioner. Och det svänger på ett sätt som är helt oberoende av färgskala. Svart sväng? Vitt gung? Lyssna och njut!





Nina Simone - Four Women: The Nina Simone Philips Recordings (2003)

Sju originalalbum från sextiotalet av världens bästa Nina samlade på fyra cd. Kan det vara annat än suveränt? Såklart inte. "Black classical music" kallade hon själv sin musik. Jag vet inte vad man ska kalla den. Hänförande? En av våra största sångerskor genom tiderna är hon i alla fall. Och det är ingen överdrift.


Jones & Leva - Journey Home (1998)

Låtskrivandet känns urgammalt på ett självklart, hemtrevligt och - faktiskt - modernt sätt. Traditionerna finner man hos Carter Family, The Blue Sky Boys eller andra klassiska brödraskaror, men här har vi ett kärlekspar som funnit varandra på nittiotalet och på mer än ett sätt. Avslappnat, svängigt, traditionellt och utan en tanke på topplistor.




John Anderson - Countrified (1987/2007)

Han har kanhända egentligen lite för vän och snäll röst för att kallas outlaw eller honky tonker, men det är ju faktiskt trots allt just vad han är. Trots gullockarna som rullar fram under hatten.
"Countrified" är en samling välsjungna countrysånger som kan tyckas anonyma, men som växer sig starkare för varje lyssning.





J.D. Souther - John David Souther (1972)

Singer/songwriter i soft countryland. Som låtskrivare är han ju välbekant, men detta soloalbum visar ju att han även var en soloartist att räkna med. Alla "halvcountryfans" som gillar Gram Parsons och allt annat som kallas alt. borde definitivt uppskatta detta. Lyssna bara på "Kite Woman" så är det kört.





Eugene Edwards - My Favorite Revolution (2005)

Pop. Tja, jag skulle kunna stoppa där. Ni vet; Beatles, Kinks, Beach Boys, Byrds... Addera en frisk punkattityd där så börjar ni närma er. Posies är en ok referens. Klassisk pop och utan överflöd. "Americana with Britpop guitars" var det nån som sa. Inte så dumt.




Dave Edmunds - Get It (1977/2006)

Och här snackar vi americana utan sågon som helst britpopinfluens. Rock'nroll, rockabilly, country, vadduvill-rock. Men jävlar vilket tajtsväng. Nick Lowe är förstås en nyckelfigur i bakgrunden. Har saknat detta på cd.






Dale Ann Bradley - Old Southern Porches (1999)

Har man någonsin förälskat sig i Alison Krauss eller Patty Loveless röst så är man mer eller mindre dömd att älska detta. Dale Ann Bradley är som en frisk fläkt som nyttjar gamla vinddrag. Det här är nämligen country som den gjordes förr, utan extravaganser eller kommersiella flirtar. Och utan ironi. Det är bara vackert. Enkelt och vackert.




Chris Stamey - Fireworks (1991)

Soft pop. Visst är det nödvändigt ibland. Om ni inte tror mig: lyssna på denne gamle db:s-gubbes alster. Jingle Jangle. Pop. Hur svårt kan det vara? Kärlek är svårt.